Jag har levt med mina stödhjul i alltför många år.
I alltför många år har jag hindrat mig själv från att vara lycklig. Jag har hindrat mig själv från att må bra och försökt skydda mig själv genom att inte försöka. Nu är jag trött på det. Jag är trött på att bara kunna cykla med stödhjul.
Jag vill sluta tänka och analysera så mycket. Jag vill sluta tvivla och oroa mig så mycket. Jag är trött på att ifrågasätta mig själv om jag duger, om jag räcker till, om jag kommer klara av saker och ting. Jag är trött på att tvivla på att framtiden kommer bli bra. Jag är trött på att se allt som kan gå fel istället för att se allt som kan gå rätt. Jag vill istället bara kunna leva, skratta och vara lycklig.
En av de jobbigaste punkterna med mig är att jag är så ivrig och otålig. Jag vill att saker ska hända NU. Jag vill liksom bara ta mig framåt och inte genom att kasta ett stödhjul i taget, utan mer att börja köra en enhjuling direkt fast att jag vet att det inte går till så. Jag vet att saker behöver tid. Jag vet att jag behöver tid, men ibland blir jag tokig av att saker går så sakta för jag vill så gärna leva det liv jag så länge drömt om. Jag har så många drömmar. Jag har så mycket jag vill göra och så mycket jag längtar efter... Och jag bara hoppas på att min tid snart kommer! För jag har kastat av ett stödhjul nu och jag är på god väg. Det är i alla fall en början.
I alltför många år har jag hindrat mig själv från att vara lycklig. Jag har hindrat mig själv från att må bra och försökt skydda mig själv genom att inte försöka. Nu är jag trött på det. Jag är trött på att bara kunna cykla med stödhjul.
Jag vill sluta tänka och analysera så mycket. Jag vill sluta tvivla och oroa mig så mycket. Jag är trött på att ifrågasätta mig själv om jag duger, om jag räcker till, om jag kommer klara av saker och ting. Jag är trött på att tvivla på att framtiden kommer bli bra. Jag är trött på att se allt som kan gå fel istället för att se allt som kan gå rätt. Jag vill istället bara kunna leva, skratta och vara lycklig.
En av de jobbigaste punkterna med mig är att jag är så ivrig och otålig. Jag vill att saker ska hända NU. Jag vill liksom bara ta mig framåt och inte genom att kasta ett stödhjul i taget, utan mer att börja köra en enhjuling direkt fast att jag vet att det inte går till så. Jag vet att saker behöver tid. Jag vet att jag behöver tid, men ibland blir jag tokig av att saker går så sakta för jag vill så gärna leva det liv jag så länge drömt om. Jag har så många drömmar. Jag har så mycket jag vill göra och så mycket jag längtar efter... Och jag bara hoppas på att min tid snart kommer! För jag har kastat av ett stödhjul nu och jag är på god väg. Det är i alla fall en början.
21 kommentar(er)
