Att göra skillnad på kroppar
Jag såg en tjej på instagram som lagt upp en bild på sig själv i bikini. Denna tjejen var väldigt smal och de flesta kommentarer var positiva. Några tyckte dock att det var fel att hon la upp en bild på sig själv när hon är så smal för att det kan uppmana andra till ätstörningar och att hon är en väldigt stor influencer så hon bör tänka sig för vad hon lägger upp.

Direkt fick de här människorna som skrev så klagomål. Kommentarer som: "Ska man behöva skyla sig för att inte uppmana till ätstörningar?" "Får man inte vara smal eller?" och "Hon är smal men ser hälsosam ut. Hon ska ju inte behöva gömma sig för att andra kan ta efter." fanns det en hel del av.

Jag lägger ingen värdering i hur hon väljer att visa sin kropp, det jag däremot reagerar på är hur olika reaktioner det blir på smala och tjocka människor. Det skrämmer mig att människor inte förstår att tjocka människor får dessa kommentarer dagligen att de uppmanar till fetma om de lägger upp en bild på sig själva för människor tycker att de behöver gömma sig. Detta är tjocka människors vardag, skillnaden är dock att deras kommentarsfält oftast är fyllt med kommentarer om hur fula, äckliga, tjocka och ohälsosamma de är.

Jag minns själv när jag vägde några kilo mer. Jag var absolut varken överviktig eller tjock, men jag hade lite mer hull. Jag fick höra hur tjock jag var, hur äcklig jag var och att jag borde gå ned 20 kg. Jag fick höra att jag uppmanade till fetma och enligt någon hade jag världens fetaste ben. När jag däremot gick ned i vikt så fick jag så mycket beröm. Jag blev så vacker, jag blev så hälsosam och helt plötsligt hade jag den perfekta kroppen enligt människor. Då var det inget fel att lägga upp bilder på sig själv som visade kroppen, fast att jag blev underviktig istället.

Dessa skönhetsideal och fetthat får mig att vilja kräkas... Jag mår illa av hur stor press vi genomgår varje dag för att vi måste se ut på ett visst sätt för att bli accepterade. Varför gör vi sådan skillnad på kroppar? Varför gör vi sådan skillnad på kön? Vi är ju alla människor, med känslor, tankar och behov och vi är alla lika mycket värda och har lika stor rätt att finnas och må bra. Hur svårt ska det vara?





Att hämta kraft från naturen
Den senaste tiden har jag verkligen börjat uppskatta både naturen och tystnaden.
Att se blommorna, det gröna gräset och höra hur fåglarna kvittrar har blivit en terapi för mig. Jag har alltid varit en person som gillar mycket ljud. Jag vill alltid ha musik eller tv igång, annars vill jag gärna prata med någon men det senaste älskar jag att bara ha tyst omkring mig. Att inte lyssna på musik eller ha tv:n igång. Att bara lägga mig i sängen och njuta av tystnaden. Eller att bara sitta ute på balkongen och höra och se naturen.

Det är skönt att lära sig uppskatta sådana saker för jag tror att vi människor hämtar mycket kraft ifrån naturen och tystnaden. Vi är gjorda för att vara mycket ute i naturen. Vi är inte gjorda för att alltid få tusen intryck, att alltid vara uppkopplade och ha ljud omkring oss. Ibland är det bara så skönt att sitta själv, i bara ren tystnad och knappt orka tänka en tanke... 

Gillar du naturen och tystnaden eller vill du gärna ofta ha ljud omkring dig?





Att vara mobbad och utanför
Jag har börjat tänka en del på min barndom.
Jag var ett ganska ensamt barn och umgicks väldigt sällan med någon. Jag gillade på något sätt att leka i min ensamhet, men jag tror också att det faktiskt blev lite av en försvarsmekanism för min del då jag faktiskt var så mycket ensam.

I skolan hade jag inte särskilt många vänner. Jag var inte mobbad i låg och mellanstadiet men var ändå utstött på något vis. När kompisar väl kom hem till mig var det ofta för att jag hade så mycket leksaker och ett "drömrum" som de kallade det eller för att de ville se hur min funktionshindrade syster Sofie var. Jag minns att de få gånger jag försökte ha födelsedagskalas så kom det bara 1-2 personer trots att jag hade bjudit ganska många och de flesta fick jag inte ens ett svar ifrån.

I 8:an blev jag dock mobbad på riktigt. De få vänner jag hade vände sig emot mig och jag stod helt ensam. Hela skolan vände sig emot mig och det tog extremt hårt på mig. Gymnasiet blev dock lite bättre. Jag fick vänner som jag umgicks med många år efter studenten tills vi växte ifrån varandra. Dock kan jag märka utanförskapet även där... Exempelvis blev jag aldrig bjuden på klassfester. På studenten delade en tjej ut blommor till hela klassen, men ignorerade mig. Det var flera sådana incidenter under min skoltid som faktiskt gör väldigt ont att tänka på.

Ibland funderar jag på hur mitt liv sett ut om jag inte blivit utfryst och mobbad och jag kan ibland sakna att umgås med människor i Grums där jag bor. Ibland saknar jag den där gemenskapen som många av de jag gick i skolan med verkar ha. Mobbning och utfrysning kan påverka en så mycket och jag har fortfarande svårt med tillit till människor efter allt jag upplevt. Än idag kan jag ställa mig frågan: "varför jag?" trots att jag vet att jag bara blev ett slumpmässigt offer... Mobbning och ensamhet kan förstöra människor, men jag har bestämt mig för att låta mig lagas!