Jag har verkligen insett att andra är som mig. Förut såg jag andra som bättre än mig, mer värdefulla, gladare och att de helt enkelt har ett bättre liv. Men sen jag började studera andra människor och deras liv så ser jag att de är ju faktiskt som mig. De bråkar ibland med sina nära och kära, deras saker går ibland sönder, de tappar bort sina nycklar, planer blir avbokade, saker blir försenade, de blir ibland lämnade och de råkar ut för hemska saker osv.
Vi sitter ju egentligen alla i samma båt, nämligen det som kallas livet. Vi går igenom både med och motgångar. Vi skrattar och vi gråter. Det är sjukdomar, det är jobb och en vardag som ibland kan ge oss tristess eller stress, men vi kämpar på.
Jag har inte längre lika mycket ångest som jag hade för ett år sedan. Jag mår så otroligt mycket bättre och jag kastar allt som tynger mig och känner mig så fri! Jag börjar mer och mer att inse mitt eget värde. Andra är inte bättre än mig, andra är inte mer värdefulla än mig och det jag genomgår genomgår också många andra för det är livet. Livet är inte perfekt men det kan ändå vara väldigt underbart och när man tar sig igenom de saker som har tyngt ned en så känner man sig otroligt stark som klarade av det.