Snälla, sluta skuldbelägga offer

Överallt möter man kommentarer om att jag som kvinna ska tänka på vilka signaler jag utger, hur jag för mig, att jag själv måste ta ansvar för att inte bli utsatt för sexuella övergrepp. Många jämför det med att låsa sitt hus för att undvika inbrott och detta är något som upprör mig så otroligt mycket. Det gör så ont i mig att vi offer inte blir trodda, att vi ska kämpa för stöd och hjälp. Det gör så ont i mig att ständigt skuldbeläggas över att det är mitt eget fel.

Jag var 7 år första gången jag blev utsatt för sexuella övergrepp. Han var 17. Jag minns bara delar utav hans övergrepp. Jag minns hans tunga som letar sig in i min mun. Jag minns hans gylf som öppnas och hans penis som blottas. Andra gången jag blev utsatt skulle jag fylla 18. Det var en kille jag dejtade och jag minns fortfarande hur ont det gjorde. Hur äcklad jag kände mig. Jag minns fortfarande blåmärkena på brösten, blodet som kom från mitt underliv. Jag minns fortfarande tårarna som rinner längs kinderna. Jag minns rädslan, skammen, sorgen.

Skulle något av dessa övergreppen var mitt fel? Innebär dessa övergrepp att jag sände ut signaler om att jag var kåt och ville ligga? - NEJ, NEJ, NEJ! Det spelar ingen roll om jag flörtar, om jag är full, om jag är lättklädd eller naken. Det spelar ingen roll om jag dansar på krogen, ingen människa har rätten att ta på mig utan mitt samtycke. Det spelar inte heller någon roll om jag hånglar med någon eller har påbörjat sex så får inte personen fortsätta om jag inte vill fortsätta. Det spelar inte heller någon roll om det är en främmande hand som tar på mina bröst på krogen eller om det är en fullbordad våldtäkt, det är oavsett ett brott. Lika väl som ett inbrott fortfarande är ett inbrott även om "bara" en potatis som blir tagen.

Det finns nog inga andra brottsoffer som ifrågasätts så mycket som just sexualbrottsoffer. Om du promenerar och blir påkörd av en rattfyllerist så ifrågasätts inte du varför du var ute och gick när du vet att det kan finnas rattfyllerister ute på vägarna. Du ifrågasätts inte heller om du provocerade rattfylleristen till att köra på dig. Inte heller om du gav signaler om att du ville bli påkörd för då ligger ansvaret helt på den som körde rattfull. Varför gör det inte det även när det gäller sexualbrott?

Varför behöver inte män tänka på att de inte får gå i bar överkropp eller i shorts för att undvika sexualbrott om jag som kvinna måste tänka på min klädsel? Varför får män flörta hej vilt men inte jag som kvinna för gör jag det så är jag själv skyldig till om någon våldför sig på mig? Jag är människa, jag har all rätt i världen att existera, att leva, att dansa, att hångla, att flörta, att klä mig hur jag vill, att sova med vem jag vill utan att någon ska antasta mig för den enda som bär skulden är gärningsmannen, ingen annan!





Jag lider av hälsoångest

Jag har kommit så långt med mig själv. Jag arbetar på min ångest varje dag och det blir bättre och bättre hela tiden, men en sak som inte riktigt gått framåt är min hälsoångest. Jag är så rädd för att bli sjuk. Det kan handla om allt ifrån förkylningar, till magsjuka, till cancer, till svamp i underlivet till tarmsjukdomar.

Är någon i min närhet sjuk så vågar jag knappt vara nära för det ger mig sådan panik-känsla i kroppen. Jag får svårt att sova, jag får svårt att slappna av. Jag får svårt att andas och jag känner hur det bara kryper i mig för jag blir så rädd. Likadant är det om jag får för mig att jag kanske fått en tarmsjukdom eller svamp i underlivet. Det liksom tar över min hjärna.

I och med att jag lider av generaliserat ångestsyndrom (GAD) så är ju katastroftankar en vardag för mig. Den övriga ångesten har verkligen blivit bättre, men just hälsoångesten är fortfarande ett stort problem som jag knappt klarar av just nu då det känns så enormt tungt och jag vet inte varför det blir så stort för mig. Men på något sätt blir det ett hinder i vardagen, vilket såklart är väldigt jobbigt.

Har du upplevt hälsoångest?





Att bli en positiv människa

Jag har tidigare varit en väldigt negativ person. Jag tänkte hela tiden att allting skulle gå åt fanders. Jag ville liksom inte bli glad i "onödan" och tryckte ned mig själv väldigt mycket. Jag var nog lite av en energitjuv, både för mig själv och andra då jag mådde så dåligt att jag verkligen inte ville se saker positivt. Jag var så inne i min ångest att direkt människor gav mig råd så avfärdade jag det med att det inte var någon idé, att det ändå inte skulle gå bra.

Jag har idag förstått varför jag blev en sådan person. Jag har alltid varit omgiven med negativa människor där allting varit så jobbigt och eländigt. Även om vissa människor varit positiva så har det där negativa format mig mest. Det är ingen sådan människa jag vill vara. Jag vill inte vara någon som alltid ser negativt på livet, som sällan vågar vara glad, som sällan vågar tro på det positiva. Jag vill inte vara någon som tycker att allt hela tiden är svårt, jobbigt och tufft.

Därför bestämde jag mig för att träna på att bli positiv istället. Jag har skrivit upp på post it lappar att jag ska sluta leta fel. För vad blir bättre av att jag är negativ? Kommer saker gå bättre? - Förmodligen inte. Kommer jag bli mindre besviken om jag är negativ om saker inte blir som jag tänkt? - Förmodligen inte. När det kommer en negativ tanke eller när jag känner att allt är skit så försöker jag vända tanken till något positivt för om inte jag försöker vända mina tankar, hur ska jag då bli positiv och hur ska mitt liv bli mer positivt? Om jag lär mig hantera det negativa som händer och faktiskt lära mig att le åt bagateller så tror jag att livet blir lite enklare.

Det jag mest har tagit till mig i min terapi är att jag själv måste göra arbetet. Det handlar inte om att mina bra dagar ska bli ännu bättre. Det handlar om att mina dåliga dagar ska bli bättre och därför är det ju under dåliga dagar jag måste jobba som mest på detta. Dock innebär ju inte detta arbetet att allting kommer att bli felfritt och att jag aldrig kommer må dåligt. Det innebär bara att jag förhoppningsvis kan hantera mina dåliga dagar lite bättre och inte sjunka så djupt. Det negativa ska inte ta så stor plats i mitt liv längre för jag måste lämna plats åt det positiva och välkomna det!