Jag är väldigt intresserad av hockey och har egentligen alltid varit. Jag är uppväxt med hockey då min far är väldigt hockeyintresserad. Mina föräldrar har hållit på frölunda så länge jag kan minnas trots att vi är värmlänningar och bara har några mil till Karlstad som är färjestads hemmastad.
Jag höll ett bra tag på färjestad för att det var närmast och de flesta andra runt om mig höll på dem så det var lättast så. Men till slut insåg jag att färjestad inte är laget för mig. Jag var oftare i väg till Göteborg för att se frölunda än för att se färjestad och började se mer och mer att färjestads spel inte var något för mig. Jag stödjer inte deras sätt att spela och inte heller deras supportrars sätt att uppträda och det föll sig då naturligt att hålla på frölunda. 2016 gick jag med i frölundas supporterklubb Goa Gubbar och jag började oftare och oftare att gå på matcher. Jag har aldrig känt mig så hemma någonstans som i Scandinavium då människor ser mig och hör mig. De pratar med mig, blir glada för att se mig och peppar mig i det jag gör. Tack vare Frölunda har jag fått jobba på min sociala ångest och lära mig att ta plats. Lära mig att vara i stora folksamlingar och inte få panikångest.
Tack vare frölunda fick jag också träffa den mest underbara människa jag någonsin mött, nämligen min sambo. Tack vare frölunda har jag fått köpa hus med mannen i mitt liv. Tack vare frölunda har jag fått börja mitt liv i en ny ort som jag hittills trivs väldigt bra i. Tack vare frölunda lever jag idag med en man jag älskar och som älskar mig. Tack vare frölunda får jag och min sambo uppleva så mycket roliga saker tillsammans.
Jag är så himla glad över att jag och Dennis fick vara med när frölunda tog CHL-guld i tisdags, att vi fick vara på plats och heja fram vårt lag tillsammans för att se dem bli Europas bästa lag. Jag är så tacksam för allt frölunda har gjort för mig och den människan de får mig att bli.