Jag har alltid varit en person som analyserar och tänker väldigt mycket. En egenskap som jag både uppskattar och ogillar. Jag gillar att vara en tänkande individ. Jag gillar att jag kan tänka inte bara ett steg längre utan till och med tre och fyra steg längre. Men det kan också hindra mig mycket.
Jag har varit så rädd att göra fel beslut att det många gånger slutat med att jag struntat i allt. Jag har analyserat så mycket att sakerna till slut bara runnit ut i sanden och jag fått panik över att jag inte vet vad jag ska göra. Jag har ju diagnosen Generaliserat ångestsyndrom (GAD) vilket innebär en överdriven oro och katastroftankar så jag har oftast varit väldigt eftertänksam för att enligt mig kan allt sluta i katastrof.
Men jag är så trött på att inte våga leva. Att överanalysera vilken byrå som passar bäst i sovrummet. Att överanalysera om jag väljer rätt väg i livet och därför är jag så himla glad över att jag tog steget att bli husägare tillsammans med min pojkvän. Det är ett otroligt stort steg för mig. Vi var inte sambos innan utan blev det nu i samband med husköpet och det kanske kan verka lite risky, men jag måste våga leva.
Jag har överanalyserat detta med huset också. Tänk om vi inte kommer trivas, tänk om det är för litet, tänk om, tänk om, tänk om... Men saker får helt enkelt lösa sig efter vägen för jag är så trött på att övertänka för det gör att jag glömmer bort att leva. Jag är så upptagen med att tänka och planera så livet bara springer ifrån mig och så ska det inte få vara längre. 2018 blev starten på en modigare Evah, som vågar ta för sig av livet. 2018 blev året som jag började våga mer. Jag ska under 2019 fortfarande tänka och planera men inte i den grad att jag missar livet.