När man lider av psykisk ohälsa är det lätt att man fastnar i negativa tankar. Det blir som en ond cirkel och det kan vara svårt att ta sig ur. Ibland kommer jag på mig själv att jag på något sätt letar efter fel. Inte för att jag vill må dåligt, utan för att jag är rädd för att må bra. Min hjärna är så van att tänka negativt och att saker kommer gå åt skogen. Jag har under flera år tränat min hjärna till att tänka mer positivt och det går framåt för varje dag, men det är en bit kvar.
Jag får ibland påminna mig själv om att jag faktiskt har ett bra liv. Jag har ett hus, jag har en sambo, jag har en familj, jag har mat på bordet. Jag har en bra terapeut och jag gör framsteg hela tiden, men ibland fastnar jag i ett tankesätt som skadar mig. Där jag blir arg, ledsen och bitter. Där jag känner att allt går emot mig. Där gamla sår dyker upp och där jag känner att jag bara är skit. Nu menar jag inte att man inte får ha dåliga dagar trots att man har ett bra liv, för dåliga dagar måste man få ha, men när man varit i en ond cirkel av negativa tankar så tror jag att det är bra att påminna sig om vad bra man faktiskt har det. Jag är tvungen att ibland avbryta de där dåliga dagarna och säga till mig själv att det räcker med att älta och grubbla nu. För när jag fastnar i det där ältandet och grubblandet så vill min hjärna hitta fel i precis allt istället för att faktiskt se allt det positiva i mitt liv.
Jag hindrar mig själv många gånger från att må bra, på grund av gamla dåliga tankesätt som blivit en vana. Så när jag fastnar i en ond cirkel av dåliga tankar så får jag påminna mig om vad bra jag ändå har det. Jag måste tillåta mig själv att vara lycklig och må bra. Jag är värd att må bra. Det är som jag skrev i mitt förra inlägg att jag måste helt enkelt våga leva.