Jag tänkte faktiskt spinna vidare på mitt förra inlägg där jag pratade om att det är en norm att vara brun.
Nu är vi inne på 8:e juni. Sommaren har precis börjat och snart går många barn på sommarlov och vuxna på semester. Sena sommarkvällar, sol, bad och grill. Visst låter det underbart? - Så klart är dessa saker underbara, men sommaren kan också framkalla väldigt mycket ångest hos många människor. Man börjar gå runt i lite mer lätta kläder, man visar upp sin kropp. Kraven på att vara smal, snygg och rakad börjar kännas. Ångesten för att man inte gått ned de där kilona man hade tänkt för att kunna visa sig i badkläder. Ångesten för att man kanske inte följer idealen och rakar sig där man "ska" göra det.
Det kan också finnas ångest kring att man är ensam. Man ser "alla andra" hitta på saker med nära och kära. Lata dagar på stranden, sena grillkvällar och massor av fester, medan man själv inte har någon att umgås med eller göra dessa saker med.
Ekonomin är också något som tynger många människor på sommaren. De vill ju så gärna iväg på den där konserten eller den där resan. De vill ju göra denna sommaren minnesvärd, men de har inte råd så det blir en semester hemma i år igen. Återigen, ser man "alla andra" ha råd och göra de där saker man själv skulle vilja. Det är ju också tyvärr en stor press på att man ska hitta på saker på sommaren. Man ska ju ta vara på det fina vädret, medan många kanske känner för att stänga in sig, lägga sig under täcket och se en film istället. Lider man av psykisk ohälsa så tar den inte semester bara för att det blir varma dagar. Den kan finnas där ändå.
Sommaren är en helt fantastisk årstid, men ack så ångestfylld den kan vara ibland för många. Jag önskar att normer, ideal och pressen på hur man ska se ut och vad man ska göra försvann. Att det helt enkelt bara vara okej att vara sig själv, hur man än ser ut, hur man än mår, hur man än är och vad man än gör.