Trycket över bröstet. Det fruktansvärda trycket över bröstet. Du känner dig yr, illamående och du vet att du behöver få andrum, komma ifrån ett tag. Blodådrorna i tinningen syns tydligt för du är så ansträngd. Bitit ihop har du gjort länge nu. Bitit ihop så mycket att käkarna och tänderna är alldeles ömma. Men nu orkar du inte mer.
Du går in på toaletten. Gråter, hyperventilerar och ber till Gud trots att du inte ens tror på honom. Du ber om att allt ska gå över. Att du ska slippa sätta upp en fasad för din själ skriker att du inte klarar det här. Du känner dig ensam. Du känner dig rädd. Du har upplevt detta tusen gånger innan, men det är lika skrämmande varje gång. Du vet att det inte är farligt men för varje gång det händer så känns det som du ska dö.
Du känner dig både svag och stark på samma gång. Svag för att du så gärna vill, för att du känner dig annorlunda som inte klarar det som andra klarar. Stark för att du faktiskt gör detta och utsätter dig för saker du tycker är jobbiga för du vet ju att du utvecklas och går framåt.
När den värsta ångesten lagt sig torkar du dina tårar, drar ett djupt andetag, går ut igen till de andra och försöker låtsas som att allt är okej.