Efter graviditeten har jag tänkt mycket på min kropp. Vissa dagar har jag dömt den alldeles för hårt för att den inte ser ut som innan. Vissa dagar har jag jämfört mig med andra och tänkt att den och den har ju gått ned så och så mycket, varför gör inte jag det också osv. Andra dagar känner jag en sådan stor tacksamhet för min kropp och tänker vad den faktiskt skapat och vad den gör för mig.
Den skapade och bar min son i 9 månader. Den födde min son i en långdragen och seg förlossning. Den visste exakt vad den skulle göra när värkarna väl kom igång och jag började krysta. Den har burit mig de dagar jag knappt orkat stå på benen av trötthet. Den har varit med om så mycket under de sista månaderna och självklart behöver den tid att återhämta sig.
Min fantastiska kropp skapade det jag alltid drömt om, ett barn. Hur kan jag döma den så hårt för att den inte "passar in i idealet" nu? Jag har bristningar på magen. Mina höfter är större. Mina ben är större. Min mage är degigare men varför skulle det vara fel eller konstigt? Min kropp har åstadkommit något fint och det är ju faktiskt bara 9 veckor sedan jag födde och trots allt så har den återhämtat sig väldigt bra.
Hädanefter ska jag försöka titta på min son varje gång jag får komplex för något för jag fick det bästa jag kunde få av min kropp och det ska inte spela någon roll hur den ser ut. Just idag känner jag en stor tacksamhet för min kropp och vad den gör för mig!
17 kommentar(er)
