Alla pratar ju om den där direkta glädjen, den där första kärleken när man får upp sitt nyfödda barn på bröstet och hur underbar den är, men det pratas sällan om andra känslor och tankar som kan uppkomma när man ligger där, nyförlöst med en skrikande bebis på bröstet.

När jag märkte att mitt vatten hade gått så kände jag skräckblandad förtjusning. Jag längtade så klart efter att träffa min lilla bebis, men samtidigt blev jag rädd. Rädd för förlossningen. Rädd för ansvaret som kommer. Rädd för att vara en dålig mamma. Rädd för sömnbristen. Jag fick också en stor separationsångest då jag verkligen älskade att vara gravid och hade för det mesta en väldigt bra graviditet. Att helt plötsligt inte vara gravid längre gjorde mig lite ledsen.

Vad har jag gett mig in på?

Tiden gick och jag fick bli igångsatt då min kropp inte ville samarbeta. Jag hade så ont och kämpade så mycket från fredagnatt till tisdagförmiddag när han väl ville komma ut så när jag väl fick honom på bröstet så kände jag inte den där glädjen jag ville känna. Jag var mest trött, sliten och ville egentligen bara vara ifred och få sova i flera dygn eftersom jag hade haft vattenavgång och värkar i flera dygn och inte hade sovit på flera dygn, förutom små korta stunder. Jag var så svag att jag nästan svimmade när jag ställde mig upp för att gå på toaletten. Mina första tankar var: "Vad har jag gett mig in på?" han bara skrek och skrek på mitt bröst och jag hade ju inte energin att ta hand om mitt eget barn. Jag visste inte hur jag skulle trösta honom och allt var helt nytt, samtidigt som man är så svag att man knappt orkar vara vaken.

Det är en stor omställning

Glädjen är däremot något som verkligen kommit mer med tiden när jag vuxit in mer i mammarollen och fått återhämta mig mer och mer från förlossningen. Och nu när jag ser tillbaka på förlossningen så känner jag en enorm glädje, särskilt när jag satt med Melvin i min famn och vi lyssnade på musik ca en timme efter han hade fötts och han faktiskt var lugn. Jag vill gärna föda barn igen och det är något speciellt, men jag vill liksom normalisera att det inte alltid är en dans på rosor att föda barn och man behöver inte känna omedelbar glädje och kärlek. Det är helt normalt att känna sig trött, ledsen, sliten och även att känna separationsångest inför graviditeten som jag gjorde. Kärleken och glädjen kommer när man väl hunnit smälta allt för det är en stor omställning att få barn. Det är mycket hormoner och mycket känslor, men det finns inga rätt eller fel. Du är inte konstig eller onormal om du inte känt det där sprudlande lyckoruset strax efter du fött barn.