Här har det varit tyst ett tag och det beror på att min lilla Melvin äntligen har fötts!
Det hela startade med att vattnet gick 03.50 natt till lördag den 15/2. Jag gick upp på toaletten för att kissa och då kände jag att något började rinna och förstod direkt vad det var. Så jag väckte Dennis och ringde sedan förlossningen som sa åt mig att avvakta lite och försöka sova en stund för att komma in senare på en kontroll.

Allt såg bra ut, men de ville inte kolla hur öppen jag var på grund av infektionsrisk. Så vi fick ett rum på patienthotellet tills vidare. Nästa natt, nästan exakt samma tid fick jag min första riktiga värk. Jag försökte sova mig igenom dem men det gick inte så vi fick komma till förlossningen där jag fick morfin och alvedon för att orka ta mig igenom dagen. Sedan blev de starkare igen så vi fick komma på ytterligare en kontroll där jag återigen fick morfin. Vi var på flera kontroller fram och tillbaka men jag var fortfarande i latensfasen och värkarna var inte tillräckligt regelbundna.

På måndagsmorgon den 17/2 kontaktade jag specialistmödravården för en igångsättning. Det var ingen tvekan om att jag skulle bli igångsatt då jag hade en sådan långdragen vattenavgång. Så nästan direkt fick vi ett rum på förlossningen där jag blev igångsatt med cytotek. Jag var öppen två centimeter och vi körde på med fler doser med cytotek. Värkarna blev starkare och kom oftare och oftare och till slut blev vi flyttade till förlossningsrummet där jag fick lustgas och jag fick även värkstimulerande dropp för min kropp ville inte komma igång ordentligt och jag började öppna mig mer och mer. Till slut blev det för jobbigt och jag fick epidural (EDA). Det hjälpte ett tag, men efter ett tag avtog det så de fick sätta om den på nytt. Jag hade så ont och var så slutkörd att jag nästan inte orkade mer. Jag ville bara ge upp... Jag kunde inte heller kissa så de fick tappa mig flera gånger.

 

Men det gjorde så ont att jag inte ville mer, jag ville bara skita i detta och åka hem. Han kom ut 11.52 och vägde 4025 gram och var 51 cm lång. Jag fick bristning grad 2 där jag sprack lite i inre blygdläppar och mellangården så de var tvungna att sätta några stygn.
Direkt efter förlossningen och någon dag efter såg jag tillbaka på den som något riktigt traumatiskt. Något som jag aldrig vill göra igen, där ingenting blev som jag ville. En av mina största mardrömmar inträffade och det var att jag skulle spricka. Men nu i efterhand kan jag ändå se tillbaka på förlossningen som något fint och coolt, att jag faktiskt gått igenom detta. Jag klarade att klämma ut en bebis på 4 kg. Jag har också fått pratat med personalen och fått höra att det var en helt normal förlossning, med helt normala bristningar så nu börjar min syn ändras till det mer positiva när jag hunnit smälta den lite.

Vi blev dock inlagda på avdelning 14 (BB) efteråt eftersom jag hade fått antibiotika på grund av långdragen vattenavgång. Där blev vi kvar tills den 21/2 och det var så skönt att komma hem igen då vi varit på sjukhuset i nästan en vecka sammanlagt. Från första värken tills han var ute gick det närmare 60 timmar, vilket egentligen är helt sjukt. Tänk att jag klarade detta, tänk att jag har fött honom... Tänk att han är min och att han äntligen är här nu! Jag är också så oerhört tacksam för all personal jag mött både på förlossningen, patienthotellet och BB. Alla har verkligen varit så himla bra och jag är så tacksam för allt stöd jag fått. Under förlossningen hade jag med mig 1 barnmorska, 1 student, 1 undersköterska och 1 förlossningsläkare och alla var verkligen guldvärda!