Hej på er! Gud vad längesen det var jag uppdaterade. Jag vet inte riktigt vad som hänt faktiskt. Jag har haft det väldigt kämpigt i perioder ett tag nu. Jag har haft väldigt mycket ångest från och till och ibland väldigt mörka och jobbiga tankar. Och jag vet egentligen inte riktigt varför och vad som egentligen skapar det.
Det känns ibland som att jag är tillbaka till mitt gamla jag, där ångesten och katastroftankarna blir så stora och jag gillar inte den personen, för det tar fram sidor hos mig som jag inte alls är stolt över. Jag har ju liksom kommit så långt med mig själv och jag vill kunna välja lycka och glädje. Inte katastroftankar, oro och nedstämdhet. Jag har ju så mycket att vara glad för, så jag vet ju att det är min hjärna som skapar problem. Jag oroar mig för saker som egentligen inte är viktigt. En grej är Melvins sömn. Jag kan oroa mig redan från jag vaknar för hur hans sömn kommer vara idag. Kommer han sova bra? Kommer han vara lättsövd? Kommer jag bli frustrerad? Och då sover han ändå tre gånger per dag om man räknar med läggningen inför natten. Och jag vet inte varför jag gör det till en så stor grej egentligen... Jag vet ju att det inte är hela världen om han inte sover jättebra eller om han är svårsövd, ändå kan jag ha ångest inför detta i flera timmar, ibland dagar, vilket egentligen är helt vansinnigt. Varför gör jag så här mot mig själv??
Jag vet ju att jag klarar detta. Jag vet ju att detta ingår när man har barn. Jag vet ju att alla föräldrar går igenom dålig sömn, "trots", utvecklingsfaser, tandsprickning osv. Men ändå har jag svårt att hantera dessa jobbiga saker med att ha barn för jag förstorar så mycket i mitt eget huvud och både oroar mig och begränsar mig själv. Jag har flera gånger frågat mig själv vad jag gett mig in på och nästan ångrat att jag skaffat barn för att sen dö inombords av ångest och dåligt samvete för Melvin är ju det bästa som hänt mig. Jag känner mig ofta som en dålig mamma och jag vet att detta är vanliga tankar och känslor jag sitter på, men ändå är de svåra att hantera.
Jag har otroligt svårt att vara ensam, särskilt på kvällarna när Dennis jobbar natt. Jag känner mig så svag på något sätt när Dennis inte är hemma. Och jag vet inte om mitt mående mycket beror på pandemin. Kanske hade allting känts lättare som förstagångsförälder om det inte vore pandemi. Oavsett så vet jag att jag verkligen vill fixa mig själv igen. Jag vill hitta tillbaka till den där positiva sidan jag byggde upp för något år sen. Jag vill förändra mitt tankesätt igen och jag försöker verkligen, men jag stressar så lätt upp mig, vilket får mig sen att må ännu sämre... På något sätt måste jag lösa detta och jag kämpar tillsammans med min terapeut, för det är ju bara jag i slutänden som kan förändra det jag tycker är jobbigt.
Sen vet jag att det kommer fortsätta vara jobbigt med barn ibland, vilket är helt okej, men jag måste hitta ett sätt att hantera det på så jag slipper stressa upp mig och få katastroftankar helt i onödan. Jag måste få mer is i magen och bara ta det chill, att det får bli lite som det blir liksom. Och jag vet också att jag måste börja göra mer saker för mig själv. Ta mig tiden att blogga, sola solarium, träna och det som får mig att må bra för på något sätt har jag nog tappat bort mig själv och bara blivit mamma. Jag måste sluta begränsa mig själv och de möjligheter som finns i mitt liv. Jag orkar liksom inte mer panikångest och katastroftankar nu. Nu vill jag må bra på riktigt!
Tack till dig som orkat läsa allt det här och jag kommer svara på kommentarer osv allt eftersom! ♥