Jag har växt som person

När jag ser tillbaka på hur jag var för några år sen så ser jag en stor utveckling på mig själv.
Även om jag var spralligare och gladare förr så har jag mognat väldigt mycket på dessa åren och jag har blivit bättre på väldigt mycket saker.

♣ Jag vågar exempelvis utmana mig själv när jag kör bil och parkerar. Tidigare har jag aldrig vågat parkera i trånga parkeringshus, särskilt inte i Mitt i City i Karlstad, men nu de senaste månaderna har jag parkerat där ofta. Jag väljer dock en plats där det är ganska tomt runt om än så länge, men jag vågar i alla fall köra ner där nu. Jag tycker själv att jag blivit mycket bättre på att köra bil sen jag började tro mer på mig själv och bara tar det lugnt. Jag har sänkt kraven på mig själv lite och tänker att jag måste våga för att vinna, vilket har resulterat i att det går bättre.

♣ Jag har även börjat förstå mig själv mer. Varför jag reagerar som jag gör i vissa situationer. Varför jag började må dåligt och jag har börjat se min egen del i saker och ting. Jag har blivit mer medveten om vad jag måste ändra på och jobba med för att både jag och mina nära ska kunna må så bra som möjligt.

♣ Jag har blivit bättre på att våga ta mer plats och prata med folk. Det varierar ju lite från dag till dag, men över lag har jag blivit mer social och vågar prata mer, vilket jag hatade förr. Jag kan fortfarande tycka det är extremt jobbigt, men jag övar och utmanar mig själv.

♣ Jag har blivit mer självständig. Jag har skaffat egen lägenhet, jag vågar ta bilen och bara åka ut själv utan någon annan. Jag vågar börja på olika träningsformer ensam, vilket aldrig hade fungerat förr.

Som ni ser så har det hänt en del faktiskt och detta är ju bara några punkter. Även om jag tappat bort den där glada och spralliga Evah så har jag hittat många andra sidor och snart ska jag hitta tillbaka till även den där glada personen igen. Vad har ni utvecklats på? :)


Att sätta upp en fasad

Ni vet den där känslan när man bara känner sig ledsen och arg att man bara vill gråta, men försöker ändå klistra ett leende fast det går inte hur mycket man än försöker? - Så är det för mig just nu. Jag har mått väldigt dåligt i 1,5 månad nu där saker har varit väldigt svårt. Ingenting känns roligt, jag hittar fel på allt, oroar mig för allt och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag försöker komma utanför dörren och träffa folk, men det är svårt att sätta upp en fasad och låtsas som att allt är bra fast det inte är det. 

Just nu vet jag inte riktigt hur jag ska hantera detta för jag vet inte ens varför jag mår dåligt. Jag bara gör det.
Jag har inte varit hos min kurator på snart en månad heller då det är semestertider så antar att det spelar en stor roll. Att sminka sig och sätta på sig snygga kläder som jag brukar älska känns inte heller bra för det känns just nu som jag inte trivs i mig själv. 

Jag känner mig bara så arg och ledsen hela tiden verkligen. Idag var jag med mamma till sjukhuset och jag ville bara bryta ihop där inne. Ville sätta mig och stortjuta i korridoren som ett barn och bara be någon sätta på ett bamseplåster på min själ så att det snart känns bra igen. Men så enkelt är det ju inte tyvärr... 

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra just nu för att må bättre. Har ni några tips? - Snälla bomba mig med vad ni gör när ni känner såhär. Hur börjar ni må bättre när ni är en svacka? 


Q/A - psykisk ohälsa

1. Vad gör du för att bli frisk/bli bättre igen (alltså går du på samtalsterapi, motionerar eller något annat)?

SVAR: Jag går i samtalsterapi hos min kurator för tillfället. Planerna är dock att börja i KBT framöver. Sen läser jag mycket om just psykisk ohälsa på fritiden och försöker hitta små knep för att må bättre och hitta grunden till mina problem. Just nu läser jag en bok som heter "drunkna inte i dina känslor" som har hjälpt mig otroligt mycket eftersom jag lär mig hur jag ska tänka, så jag försöker hjälpa mig själv så mycket jag kan på egen hand också.

2. Vad gör du för att stå ut när allting känns som jobbigast?

SVAR:
När min ångest känns som värst så är det mestadels youtube som räddar mig. Jag brukar sätta igång en spellista med exempelvis Therese Lindgren så alla hennes klipp spelas upp för då känner jag mig mindre ensam och eftersom hon lider av psykisk ohälsa själv så känner jag mig mer "normal". Mamma är också ett stort stöd för mig då jag brukar prata med henne om i stort sett allt och tillsammans kommer vi fram till mycket som kan hjälpa mig.

3. Hur ser du på medicinering vid ångest/depression?

SVAR: Medicin kan vara bra för vissa människor, men många gånger ses det som den snabbaste och bästa utvägen. Det blir många gånger en quick fix, istället för att jobba med sig själv och hitta roten till problemet. Vissa människor behöver det, men rent generellt tror jag att medicin bara är den enklaste utvägen.


4. Tar du själv eller har du tagit någon medicin?

SVAR:
Nej, jag tar ingen medicin. Jag åt en låg dos av anti depressiva när jag var tonåring, men idag vill jag inte ha medicin om jag verkligen inte måste. Det blir sista utvägen.

5. Om du har skadat dig själv eller "självmedicinerat" någon gång - på vilket sätt gjorde du det & vad gjorde du för att sluta med det beteendet?

SVAR: Jag har skadat mig själv på olika sätt. Jag har rispat mig själv, jag har haft ätstörningar, jag har haft sex som självskadebeteende, jag har nedvärderat mig själv och varit min värsta egen värsta fiende (vilket jag fortfarande är många gånger). Jag har nog egentligen inte gjort något speciellt för att komma ifrån dessa beteenden utöver att jag verkligen jobbar med mig själv varje dag och har som mål att må bra igen. Jag har fortfarande problem med att jag är min egen värsta fiende, men det enda jag kan svara är att jag jobbar med mig själv dagligen genom gå i terapi och verkligen rannsaka mig själv.

6. Blir man frisk från GAD nån gång eller är det en diagnos du alltid kommer att ha?

SVAR: Bra fråga! Jag vet faktiskt inte riktigt. Det är inget jag har tagit reda på faktiskt. Det kan vara så att det kan återkomma under livet, men förhoppningsvis har jag då redskapen att kunna hantera den, så den inte blir ett hinder i livet.

7. Anser du att psykisk ohälsa fortfarande är väldigt tabu-lagt eller upplever du att folk är väldigt öppna med det numera?

SVAR:
Det är både och enligt mig faktiskt. Många människor har verkligen öppnat upp sig mer och människor man aldrig trodde skulle må såhär vågar komma fram med det, men samtidigt är det fortfarande väldigt skamfyllt och man märker fortfarande mycket fördomar kring ämnet. Det är fortfarande lite för mycket att detta självständiga här i Sverige, man ska klara sig på egen hand, men det börjar bli bättre tycker jag!

 

8. Varför tror du att så många lider av psykisk ohälsa idag?

SVAR: Jag tror det beror mycket på det hårda klimat som finns idag, särskilt genom internet. Idag är det så enkelt att se vad "alla andra" har och det är så enkelt att vara elak mot någon idag. Eftersom sociala medier är så stora idag så blir det en stor press på att vara så lyckad, snygg och bra hela tiden. Det blir många gånger en tävlan om vem som lever det bästa livet eller vem som är snyggast och vi söker bekräftelse och likes hela tiden. Sen tror jag även att bostadsbristen och den stora arbetslösheten påverkar mycket. Människor får ingen trygghet idag utan får springa mellan olika jobb, bo i andra och tredje hand hela tiden och det skapar såklart en oro inombords, både för att inte kunna överleva men också för att inte vara tillräcklig som man "ska vara" enligt sociala medier.

9. Hur ska man bemöta någon som mår dåligt?

SVAR: Det är svårt att svara på, men det bästa man kan göra är att försöka att inte döma. Du behöver inte förstå allt, men försök sätta dig in i situationen, lyssna och visa att du bryr dig. Var intresserad av att lära dig vad psykisk ohälsa är och försök ta reda på varför personen mår som den mår. Det är viktigt att tänka på att inte skälla på personen, utan det bästa är att vara bestämd men ändå förstående.

10. Hur får man det? Alltså är det ärftligt eller ?

SVAR: Vissa psykiska tillstånd kan vara ärftliga, medan vissa kan komma av exempelvis hemska händelser man varit med om och många gånger har det inte någon logisk förklaring.

11. Hur länge har du haft panikångest?

SVAR:
Jag har haft panikångest sen jag var tonåring tror jag. Jag minns inte riktigt när jag fick min första panikattack faktiskt.

12. Hur gör du när du får en panikattack? Hanterar du det på något speciellt sätt?

SVAR:
Jag försöker att tänka på min andning och andas i en fyrkant som jag skrivit om innan. Direktlänk till inlägget.

13. Vet du orsakerna till varför du har panikångest och ångest?

SVAR:
Ja, jag har börjat förstå det mer och mer och jag hittade faktiskt roten till mina problem för någon vecka sen.

14. Tog det lång tid innan du sökte hjälp?

SVAR:
Jag började må dåligt när jag var 11 år och när jag skulle fylla 14 var det faktiskt min läkare som skickade mig till BUP (barn och ungdomspsykiatrin) då hon såg att jag gick ned i vikt. Sen gick jag i terapi tills jag var 19. När jag var 23 valde jag att söka hjälp igen och efter det har jag verkligen utvecklats jättemycket som person.

PS. Råkade ta bort någons kommentar av misstag så om du inte ser din kommentar och frågan du ställde inte fått svar här oavnför, så får du gärna ställa frågan igen för jag vill svara på så många frågor jag kan.

 
Bildkälla 1 | Bildkälla 2

Att ha ångest är ingen lek

Igår tittade jag på bingolotto och fick plötsligt för mig att ringa in och jag lyckas komma fram, för första gången i mitt liv. Men tyvärr bestämde sig min ångest för att börja bråka så jag fick panik och lägger på för jag blev så rädd. Ni som lider av social fobi, ångest eller panikångest förstår vad jag pratar om. Att helt plötsligt prata med en främmande människa i telefon i tv blev jättejobbigt för mig. Jag blev så otroligt ledsen eftersom jag hade dubbellott och kunde därför ha vunnit stora summor pengar och jag blev deppig så jag la ut en status om detta på facebook och instagram. Ibland blir jag skrämd av människors okunskap och brist på empati...

 
Personen följer mig på instagram och vet att jag har ångest och är nyinflyttad i min lägenhet. Jag förstår att det är svårt för människor som aldrig haft ångest att förstå hur det är, men att ta för givet att det ens finns någon att lämna över luren till och tro att det är så enkelt att bara springa till första bästa granne trots ångest får mig att bli så ledsen över den brist på förståelse det finns idag. När man har ångest kan det vara svårt att ta kontakt med andra människor, det kan vara svårt att ens gå utanför dörren och att då göra något så konstigt som detta skulle inte fungera för mig.

Det är sådan brist på förståelse när det gäller psykisk ohälsa och människor tror verkligen att allt ska vara så enkelt och detta fick mig faktiskt att bli mer ledsen än att ångesten vann över mig. När jag är öppen om min ångest så vill jag inte ha kommentarer om att jag borde göra si och så istället för att pengarna är så viktiga, för hade jag fått bestämma så hade jag klarat att prata med bingolotto och kunnat ta emot de där pengarna, det vore en dröm för mig och hade det funnits någon i närheten som kunde ta telefonen åt mig så hade jag lämnat över om jag inte hade klarat det, jag är inte dum. Tyvärr var det inte så enkelt för jag drabbades av panik.

I ärlighetens namn undrar jag hur många som hade bett bingolotto vänta för att man måste klä på sig och springa till grannen för att presentera sig och be personen som man aldrig pratat med innan ta över telefonen... Ja, det gällde mycket pengar men man bestämmer inte över sin ångest. Denna gången vann den över mig. Tänk om personen låg och sov för att den ska upp och jobba tidigt och en främmande människa knackar på och lämnar över en telefon för att personen ska prata med bingolotto? Ska jag då fortsätta knacka dörr tills någon vill hjälpa mig?

Om du inte har någon kunskap om psykisk ohälsa, så snälla håll saker för dig själv. Självklart kan man beklaga och fråga om det inte fanns någon i närheten som kunde ta telefonen (även om jag själv tycker det är uppenbart att det inte gjorde det eftersom jag skrev som jag gjorde), men att skriva på det sättet när man vet att personen lider av ångest tycker jag bara är lågt. 

Känner mig bara så ledsen...

Alltså jag vet inte ens vart jag ska börja... 
Senaste veckorna har jag bara känt mig så fruktansvärt ledsen. Detta med min hund har tagit hårdare än vad jag trodde det skulle göra och även om jag inte tänker på honom hela tiden så finns det ändå där och tynger ner mig. Jag känner mig bara så otroligt ledsen och orkelös... Jag vill sätta mig och skriva texter för det är då jag mår som bäst, när jag får prestera och göra något kreativt, men jag orkar inte. Allt det jag har tyckt varit roligt tar emot just nu... Jag sover extremt dåligt på nätterna och när jag väl somnar så drömmer jag mardrömmar och vaknar i panik.

Jag är så fruktansvärt trött när jag lägger mig, men sen kan jag inte somna fast kroppen och hjärnan verkligen skriker efter sömn. Just nu känns det bara som att ingenting i mitt liv går som det ska. Jag får prestationsångest när jag inte kan skriva mina texter för jag vill ju så gärna göra det, men kroppen och hjärnan bara skriker nej för jag orkar inte tänka.

Just nu känner jag mig bara fruktansvärt ensam, som att ingen finns där, som att ingen kommer finnas där. Som att jag alltid kommer vara ensam, som att ingen någonsin kommer se mig för den jag är. Jag mådde så bra för några veckor sen och sen hände detta med min hund och jag tog det fruktansvärt hårt... Jag vill bara må bättre igen och kunna göra det jag älskar att göra. Få sova riktigt gott, få vara glad och lycklig. Jag är bara så trött på att må såhär nu. Jag vet att det bara har gått tre veckor sen min hund dog, men jag orkar inte må dåligt längre. Jag orkar inte vara ledsen längre. Jag orkar inte känna mig ensam längre. 

Jag mår bättre

Det märks att jag mår mycket bättre nu än vad jag gjorde för några månader sen, både psykiskt och fysiskt.
För några månader sen levde jag med ständig ångest och det var inte många minuter jag var ångestfri. Jag hade också väldigt svårt att gå upp i vikt, trots att jag både åt mycket och tränade. Jag gick ner istället även om det bara var några hekto, men med tanke på det jag åt så borde jag gått upp. Jag hade nästan ingen mens heller, det var ytterst lite som kom och jag började oroa mig alltmer för min kropp.

Jag är ju väldigt vig och kan både split och spagat på båda benen, men för några månader sen fick jag sådan enorm smärta i vänstra låret och kunde knappt stretcha alls. Jag blev så ledsen över att förlorat min vighet, men nu är jag snart tillbaka och det gör nästan inte ont alls längre. Allt detta berodde på min ångest och mycket av den fick jag av att leva med vissa personer som skadade mig mer än hjälpte mig.

Jag mår bättre nu än vad jag har gjort på månader. Jag har mer energi, jag har nästan inte haft ångest på en hel månad. Vissa dagar mår jag såklart sämre och jag har självklart känt mig lite nere ibland, men det är inte alls på samma sätt. Jag är gladare och en bättre Evah nu och det ska jag hålla fast vid. 


Jag är lyckligare nu

Jag mår bättre än vad jag har gjort på månader faktskt. 
Jag sover bättre, jag känner mig gladare, har nästan inte haft någon ångest alls det sista. Ibland behövs verkligen en förändring för att få en att må bättre. Även om inte allting kommer ordna upp sig på en gång så vet jag att jag är på väg åt rätt håll. Jag låter mig vara ledsen en stund över motgångar, men jag trycks inte ned av dem på samma sätt som innan. Jag tar mig upp fortare och tar nya tag.

Det känns så skönt att jag har börjat stå upp för mig själv och gör det rätta. Min kurator berömde mig jättemycket när jag var där i tisdags och hon sa att det har skett en stor förändring till det bättre på bara några månader och nu vet jag anledningen. Jag är på väg till ett starkare, bättre och självständigare jag. En Evah 2.0 och även om det kommer komma motgångar och perioder med ångest så är jag beredd att kriga, för jag är en vinnare.

Jag hoppas att du som läser detta också orkar och vågar fortsätta kämpa. Jag kan lova dig att det är verkligen värt det för jag känner redan nu hur stolt jag är över mig själv. Ge inte upp för det kommer komma bättre perioder. Sluta inte hoppas, sluta inte tro. Du är värd att må bra och det kommer du göra en dag. ♥


Hur det går

Hej!
Först och främst vill jag tacka er för alla fina kommentarer ni har gett mig angående mina artiklar. Det värmer otroligt mycket ska ni veta. Det är kul att det uppskattas! :)

Jag har ju inte uppdaterat särskilt mycket denna veckan då jag fortfarande är otroligt trött. Känns som jag skulle kunna sova i två veckor... Var i alla fall till min kurator igår och vi pratade om att jag har utvecklats enormt mycket. Nu för tiden kan jag ju faktiskt ifrågasätta min ångest och ha en dialog med den. Det är inte bara ångesten som styr längre utan jag har börjat styra den också och det är förmodligen det som gör mig så trött hela tiden. Förut var jag ju negativ på grund av ångesten men nu är ju ångesten negativ och jag positiv så det blir ett krig i huvudet och det gör mig trött.

Kändes otroligt bra att komma dit igår i alla fall. Behövde verkligen prata av mig och jag satt till och med över tiden. Känns så skönt att veta hur långt jag faktiskt har kommit. Nu gäller det att låta det positiva vinna också. Jag hoppas på att snart kunna uppdatera som vanligt. Har bara varit så otroligt trött denna veckan att jag knappt kunnat gå upp...


Ett krig mellan mig och min ångest

När min ångest spökar är det som ett krig i mitt huvud mellan mig och min ångest. Jag försöker hjälpa mig själv och försöka mota bort ångesten, men ångesten vill helt andra saker. Det är en evig dialog i mitt huvud när min ångest spökar eftersom jag har lärt mig att ifrågasätta mina tankar och försöka få bort dem och ibland blir det bara så rörigt att jag till slut känner att jag bara vill banka huvudet i väggen.

Jag: "Men det där är väl inte så farligt. Det kommer gå bra och det behöver inte gå fel!"

Min ångest: "Förfan klart det kommer gå fel, allt går fel så tro inget annat. Det är visst hemskt!"

Jag: "Detta kommer ordna sig. Du måste försöka tänka klart och ta det lugnt. Tänk positivt, hur troligt är det att det kommer bli så? Du måste lita på att saker kommer bli bra."

Min ångest: "Tänka positivt, är du dum eller?! Självklart kommer det skita sig, jag mår faktiskt dåligt av detta och inte blir det bättre..."

Detta är ett exempel på hur en dialog kan se ut, behöver ju inte just vara de orden men det är på ett ungefär hur det går till i mitt huvud när min ångest spökar. Ångesten vill intala mig det värsta och få mig att må dåligt, medan jag själv försöker stöta bort den och få mig själv att må bra igen men det är fruktansvärt svårt. Ibland vinner ångesten och jag lägger mig och bara storgråter och vill försvinna från denna jorden, men ibland vinner även jag över ångesten och det är en stor seger för mig. Jag har börjat vinna mer och mer strider mot min ångest och det är jag otroligt stolt över. För vet du vad ångest? - En dag ska du vara ute i mitt liv för jag klarar mig utan dig! Jag kommer vinna över dig för du ska inte få förstöra något mer i mitt liv. Det är ett krig, det är en kamp men jag är starkare än dig och det ska du få se.


Några saker jag har lärt mig

 
Att jag behöver mer beröm för min personlighet än för mitt utseende. - När jag var yngre älskade jag att få beröm för mitt utseende. Jag älskade att höra från främmande människor hur snygg och sexig jag var, men idag hör jag hellre att jag har en bra personlighet och är duktig på något. Självklart är det givetvis både roligt och viktigt att få höra att man är fin, men jag lägger inte samma vikt vid det ytliga idag.

Att ifrågasätta mina tankar. - Många gånger hindrar jag mig själv från att vara lycklig eftersom jag har mina katastroftankar, men jag har lärt mig att begränsa mig och ifrågasätta mina tankar. Att fråga mig själv: "hur logiskt är detta?" eller berätta för mig själv att jag måste ta det lugnt på vissa saker, för många gånger beror mycket på min egen osäkerhet. Idag har jag blivit medveten om detta och kan på så sätt föra en dialog med mig själv.

Att saker kan ta tid och att det är okej. - Ibland kan saker ta tid och jag har inte riktigt haft tålamodet innan. Nu har jag börjat förstå att bra saker kan ta tid att genomföra, men det behöver inte innebära att det inte blir av. Jag försöker att tänka på detta regelbundet, även om det ibland kan vara fruktansvärt svårt att tänka så.


Det är som ett sår jag inte når att klia

Har du någon gång haft ett sår som kliat, men du når inte för att klia det? Ungefär så känns min ångest och psykiska ohälsa för mig. Det är som ett sår, som kliar och som jag inte når och fast att jag försöker sträcka mig så når jag inte för att klia för att det sitter på insidan, i själen och i hjärnan... Och ju mer man tänker på att det där såret kliar desto mer kliar det och till slut blir man galen på det.

Jag har svårt att tillåta mig själv att vara glad och lycklig för tankarna: "tänk om" finns alltid där. Eftersom jag lider av generell ångest så har jag katastroftankar och inbillar mig många gånger de värsta tänkbara sakerna i mitt huvud. Många gånger när jag känner lycka och glädje så avbryter jag mig själv för att jag inte vågar vara lycklig, det går bara till en viss del och sen sätter min hjärna stopp för det.

Många gånger är jag min egen värsta fiende och jag stoppar mig själv många gånger från olika saker, men jag är så van att oroa mig och vara nedstämd att känslan av att vara utan oron och bara vara lycklig skrämmer mig lite. Det är en av mina största önskningar att få bli fri från detta, men jag får ta det med små steg så att både kropp och själ hinner med och jag är på väg dit jag vill, sakta men säkert. 


Vi är inte ensamma!

Det är så skönt att sitta och läsa igenom bloggar där människor har samma problem som jag och veta att jag inte är ensam för psykisk ohälsa kan få en att känna sig så fruktansvärt ensam... Det är det som är det värsta, att man inte kan förklara för någon hur det känns eftersom det knappt finns ord för hur ont det kan göra i själen. Jag har upplevt mycket smärta fysiskt, men den psykiska smärtan är faktiskt mycket värre och jag hatar den.

Det tar verkligen på krafterna att hela tiden analysera och fundera. Att aldrig ha den där bra lyckokänslan i kroppen. Jag vet att vi är många som sitter i samma båt och mår dåligt och jag tror att du också vet det, ändå känner man sig så jävla ensam i det hela. Jag känner mig sjukt ensam just nu. Som att ingen annan mår så här, fast jag vet att det inte är sant. Jag vet att jag kan prata med många som förstår vad jag går igenom, ändå känner man sig så jävla ensam...

Idag har jag haft otroligt mycket ångest och just nu vet jag inte ens vart jag ska ta vägen. Detta inlägg har till och med tagit 40 minuter att skriva eftersom jag inte egentligen vet vad jag ska skriva. Det jag vet är att jag behöver skriva. Ibland känner jag mig bara så värdelös och jag vet att många av er som läser detta också känner samma sak. Jag får ingen ro i kroppen för all oro och ångest skär i själen... Jag skulle bara vilja skrika för det är svårt att hålla humöret uppe när ingenting verkar fungera, när man höjs ena sekunden och i nästa så faller man.

Jag önskar bara att vi kunde må bättre, både jag och du som läser detta för vi förjtänar inte att må så här. Men vi är i alla fall inte ensamma. Vi är som sagt många som går igenom samma sak och vi ska finnas där för varandra!

4 saker jag har utvecklats på



Att tänka bort det negativa. - Jag har blivit mycket bättre på att slå bort en negativ tanke med en positiv. Varje gång jag får en negativ tanke så ifrågasätter jag den med hur troligt det är. Säg att jag får en tanke om att jag är rädd för att misslyckas på träningen, då försöker jag tänka: "Det kanske går dåligt idag, men det är okej för jag kan inte vara bra jämt."

Att prata med människor. - Som jag skrivit innan så har jag blivit mycket bättre på att kallprata och faktiskt ta för mig när jag är i sociala sammanhang. När det gäller min träning så har jag lyckats mycket bättre med att prata med folk och våga ta plats eftersom mina tankar och åsikter också är viktiga.

Att berömma mig själv och se mina framsteg. - Idag har jag mycket lättare att se de framsteg jag gör, även om vissa kanske är små. Jag är mycket bättre på att ta fram det som är bra hos mig själv och jag börjar inse mitt eget värde mer och mer.

Att ta kontakt med olika tidningar. - Eftersom nyheter 24 har kontaktat mig 4 gånger för att skriva debattartiklar hos dem så har jag vågat kontakta fler tidningar och aftonbladet nappade ju faktiskt. Nyheter 24 har gett mig stort självförtroende när det gäller mitt skrivande och även där vågar jag ta mer plats och faktiskt insett att det är okej att synas, det är okej att visa att man finns för att folk ska upptäcka en.


Jag hoppas att jag kan ha inspirerat er till att göra en liknande lista och om ni vill får ni endera skriva det i kommentarsfältet eller göra ett inlägg på er blogg om detta så jag får läsa era saker. :) Det är viktigt att se sina framsteg, även om vissa är små. Vi måste peppa oss själva för det är då vi kommer att komma som längst.


Jag ser mina framsteg

Alltså när jag tänker på alla framsteg jag har gjort detta året så blir jag så himla stolt över mig själv.
Jag tänkte faktiskt på detta i onsdags när jag tränade, att jag faktiskt har jobbat bort mycket av min sociala fobi för jag kan faktiskt prata lättare med folk idag. Jag kan liksom starta diskussioner och även småprata, något som jag tyckte var jättesvårt innan. Jag kan fortfarande ha svårt när jag träffar nytt folk, men det börjar bli bättre och bättre, vilket jag är enormt glad över. :)

Det här året har jag utvecklats enormt mycket som människa och det säger även min kurator. Hon märker stor skillnad på mitt tänkande. Det är så skönt att se att det går framåt, även om jag i vissa stunder inte tycker att det går framåt alls. Jag har lättare att hantera min ångest idag och kan faktiskt skjuta bort den mer än vad jag kunde förra året.

Som jag har sagt innan, detta året har varit väldigt rörigt eftersom det har hänt väldigt mycket positivt men också väldigt mycket negativa saker. Men jag märker min utveckling och det är jag väldigt stolt över. :)

Vad har du utvecklats på som du är stolt över? :)


När ens ångest hindrar en

Min ångest gör att jag blir väldigt förhindrad i min vardag. Jag kan ha svårt att göra saker som många tycker är en självklarhet. För mig är det svårt att åka i väg på spontana resor då jag oftast vill förbereda mig på vad jag ska göra. Jag måste veta att det kommer finnas en toalett i närheten då jag är rädd för att jag ska bli kissnödig. Jag vill helst hinna planera och förbereda min hjärna på att jag ska i väg någonstans.

Det är också väldigt svårt för mig att åka i väg och träffa nya människor bara så där, då jag gärna även där vill hinna förbereda mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig i andra människors sällskap, jag vet inte riktigt vad jag ska prata om och jag sluter mig lätt i mig själv. Ibland kan jag känna att jag inte har så mycket gemensamt med andra, speciellt eftersom jag inte är den som festar eller dricker alkohol. Jag går liksom aldrig på krogen och detta är ett ämne som väldigt många pratar om när de ses.

För mig är det svårt att träffa människor som har druckit en del, för jag är så himla rädd. Jag blir osäker när alkohol kommer in i bilden. Både när det gäller mig själv och andra. Jag blir osäker på mig själv för att jag är rädd att inte ha något gemensamt med dem, men jag blir också osäker på dem för jag är rädd att de inte ska kunna hantera det eftersom jag har varit med om så mycket skit när det gäller alkohol. Fester och alkohol skrämmer mig. 

Ibland känner jag mig så otroligt onormal och värdelös som är så här, som att jag bara är i vägen för min omgivning, även om jag vet att det inte är så. Det är bara så svårt att ha dessa rädslor och jag försöker verkligen jobba bort dem. Jag vill inte vara rädd för att umgås med människor. Jag vill inte vara rädd för att prata med nya människor, men det är jag och jag tror att det beror mycket på att jag är rädd för att inte räcka till och duga som jag är, eftersom många människor har tryckt ned mig tidigare i mitt liv. 


Frågeställning om psykisk ohälsa - mina svar

I ett tidigare inlägg så la jag ut en frågeställning som jag ville att ni skulle svara på. Ni behövde inte skriva det i kommentarsfältet utan ni kunde bara skriva det för er själva. Direktlänk till inlägget. Nu tänkte jag i alla fall ge mina svar på detta.

1. Vad gör du för att må bra?
Jag brukar skriva av mig, prata med nära och kära eller träna oftast. Det är saker som får mig att må bra och som jag försöker göra ofta.

2. Vilka fördomar om psykisk ohälsa vill du ta död på?
Att man bara är lat och att "det bara är att göra det och det", för det är inte så enkelt. Hade det varit så enkelt att man bara kunde knäppa med ett finger så vore problemen borta så tror jag att de flesta hade gjort det. Det finns mycket fördomar om psykisk ohälsa och jag tycker det är synd att det inte finns lite mer förståelse inom ämnet.

3. Vad gör dig ledsen och orolig?
Jag blir ledsen och orolig när jag börjar tveka på mig själv och jämföra mig med andra. Jag är många gånger rädd för att inte räcka till och det kan hindra mig från att utvecklas och komma dit jag vill, för att jag lägger fokus på fel saker.

4. Vad tror du behövs för att du ska bli av med din psykiska ohälsa (eller för att den ska bli bättre)?
Jag tror det behövs mer tid och även en annan form av terapi. Jag behöver nog mestadels tid och inte ta allting på en gång.

5. Vad ger dig trygghet?
Att ha människor i min omgivning som bryr sig om mig och som älskar mig för den jag är, samt att ha en ordnad ekonomi, med tak över huvudet och mat på bordet.

6. Vet du vad som har fått dig att må så dåligt?
Ja, till en viss del vet jag det och det är mycket saker som har hänt tidigare som har gjort att jag mår som jag mår idag, bland annat mobbning, övergrepp och svek.

7. Vart befinner du dig i livet om 5 år om du fick drömma helt fritt, utan din psykiska ohälsa?
Om 5 år så är jag 29 år. Jag skulle vilja ha barn och lever på mitt skrivande. Jag har så pass mycket pengar att jag inte behöver oroa mig för om vi har råd med mat och jag har en stabil och bra partner som jag älskar och som älskar mig. 


Att älska sig själv, men ändå inte

Jag har just nu lite svårt att bestämma mig för hur jag mår, för jag vet faktiskt inte riktigt...
Ena stunden känner jag mig helt totalt fucking skitdålig, nästa stund känner jag mig ändå helt okej. Det pendlar väldigt mycket just nu. 

Jag sitter och tänker mycket på hur jag var för några år sen. Ibland kan jag längta tillbaka till mitt mer "ytliga" jag, när jag la in mer bilder där jag visade lite hud, när jag älskade all uppmärksamhet och vågade ta mer plats. Jag tror att det beror mycket på att jag var yngre, att jag inte tänkte på samma sätt då utan bara levde som jag ville för stunden. Idag tänker jag mer på konsekvenser, hur jag vill uppfattas, vilket är väldigt bra. 

På ett vis känner jag mig säkrare på mig själv idag än för några år sen, men på ett annat vis så känns det som att jag är mycket mer trasig idag. Min ångest är annorlunda idag än vad den var för några år sen och jag är mindre dramatisk av mig, för idag kan jag föra en diskussion fast jag är ledsen eller upprörd, utan att bara rusa iväg eller skrika. Det var jag inte så bra på förr. Men ändå känner jag mig svagare på ett vis... Som att jag har blivit begränsad i mitt glada, spralliga och spontana jag. Jag har svårare för att vara glad och njuta av stunden idag än vad jag hade för några år sen, för att jag är så rädd att något ska gå fel så jag förbereder mig liksom på det hela tiden. 

Jag känner mig säkrare på så sätt att jag har lärt mig att hantera smärtan på ett annat sätt. Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv och jag har lärt mig att tygla mitt humör. Jag känner mig mer vuxen idag. Jag har hittat mer min stil i kläder och smink. Jag vågar stå för mina åsikter och göra det jag tror på. Jag vet att jag har mycket kvar att jobba på och särskilt när det kommer till att våga tro på att någon kan älska mig för den jag är, för det är oerhört svårt att se idag. Jag älskar mig själv på ett sätt, men på ett annat sätt ogillar jag mig själv och jag vet inte riktigt vilken av delarna som är störst för tillfället. Verkar det konstigt?

P.S. Jag ville också berätta att pappa nu har kommit hem i alla fall, men han mår fortfarande ganska dåligt och har ont i operationssåret så nu ska vi ta hand om honom extra mycket och det är såklart också det som har påverkat mitt mående denna gången. ♥


Min terapi

Jag fick en frågan om jag kunde berätta lite mer om min terapi så jag tänkte berätta lite om det och hur det går till.

Jag går hos en kurator på psykiatrin för tillfället. När jag började hos henne skrev vi ned alla punkter som var viktiga att prata om, bland annat mobbning och övergrepp jag har varit utsatt för. Vi pratade om alla dessa saker för att bearbeta det förflutna och varje möte var en punkt, så vi visste vad jag hade att jobba med och vad vi skulle prata om. Vi sågs en gång i veckan i början och då är varje möte en timme.

Vi jobbar även lite med KBT där jag ibland kan få hemuppgifter där jag exempelvis ska tänka på min andning eller skriva ned händelser, mina tankar och känslor kring detta. Dock känner jag att jag kan behöva mer KBT så jag kommer nog söka mig vidare till en KBT-terapeut om jag får den hjälpen.

I dagsläget jobbar vi mest med samtalsterapi där vi pratar om min oro för framtiden och för att bli sviken och så vidare. Nu ses vi varannan vecka bara, men det ska ändras då jag känner att jag behöver mer kontakt än så för att kunna få ordning på mina tankar. Jag får tips från henne om hur jag kan tänka istället och ibland hjäper det, ibland inte. Dock är jag oerhört glad över att ha någon att ventilera mina tankar med då det hjälper otroligt mycket att någon bara lyssnar och finns där för en och inte dömer en.


Jag ska dit jag vill!

Jag ska kämpa och ta mig dit jag vill. 
Ibland tvekar jag på min framtid och börjar oroa mig, men jag måste sluta med det och jag ska få leva det liv jag vill leva! Jag ska lyckas skapa en familj, jag ska lyckas skaffa hus, jag ska lyckas med mitt skrivande och jag ska lyckas ta mig ifrån min ångest. Jag har bestämt mig och då ska jag också ta mig dit!

Jag har kämpat för mycket för att bara lägga mig ned och ge upp. Jag ska finna styrka och inspiration i livet igen. Jag ska börja dagdrömma om hur jag vill att mitt liv ska se ut och jag ska vinna över denna ångesten. Jag ska bli en stark Evah som är nöjd med sitt liv och jag ska vara stark för mina nära och kära så jag kan inspirera dem. Nu jävlar ska det bli en ändring och jag ska kämpa som aldrig förr! 


Saker jag måste bli bättre på

Jag fick inspiration från Kissie för några dagar sen att skriva saker jag behöver bli bättre på. Alla har vi ju svagheter och jag tror att det är viktigt att vara medveten om dem för att verkligen kunna förbättra dem. Dessa svagheter beror mycket på min ångest och mina katastroftankar, men om man vet vad man behöver bättra på så når man också sitt mål lite snabbare.

• Att ta åt mig mer av det jag skriver. -
Jag skriver inlägg som peppar andra och jag skriver dem även för min egen skull för att jag ska kunna ta åt mig av dem, men det är inte alltid jag lyckas. Jag måste bli bättre på att ta åt mig av det jag skriver, att jag också är värdefull och förtjänar ett bra liv.

• Att inte alltid tro det värsta. - Eftersom jag har katastroftankar så har jag väldigt lätt för att tro att det värsta har hänt eller kommer att hända. Därför måste jag bli bättre på att inte ta ut det dåliga i förskott utan faktiskt bara ta det om det händer.

• Att inte ha sådana humörsvängningar. - Mitt humör kan verkligen pendla. Ena stunden kan jag känna mig jättepepp på saker och må bra. Nästa stund kan jag vara jätteledsen och mycket av detta beror på mina katastroftankar, eftersom jag är så van att tänka negativa tankar.

• Att inte ha så höga krav på mig själv. - Jag är min egen värsta fiende många gånger och kan verkligen döma mig själv för hårt. Jag har blivit mycket bättre på denna punkten och jag kan idag se exempelvis att jag är bra på pole dance fitness eller att skriva och jag kan vara nöjd med ett trick jag gör, även om det inte är perfekt, men det är en del kvar att jobba på.

• Att våga se ljust på framtiden - Bara för att dåtiden har varit dålig så behöver det ju inte innebära att framtiden blir dålig och att dessa sakerna kommer att hända igen. Det är bara så svårt att inte oroa sig för framtiden och om jag kommer komma dit jag vill...

• Att kunna ta emot komplimanger. - Att ta emot beröm genom skrift har jag mycket lättare för och det kan jag ta till mig av, men att ta emot beröm öga mot öga kan vara svårt för att jag inte riktigt vet hur jag ska beté mig, så det här måste jag bli bättre på!


« Tidigare inlägg Nyare inlägg »
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...