Saker att tänka på


Välja bort sådant som ger mig negativ energi. - De där tjejgrupperna jag var med i på facebook valde jag att gå ur då det gav mig för mycket negativa tankar. Jag kunde inte låta bli att läsa, så därför valde jag att gå ur. För att må bra ska jag omge mig med positiva tankar.

Att släppa kontrollen. - Jag kan inte ha kontroll på allt. Det som är menat att hända kommer att hända oavsett. Jag kan inte kontrollera vad som händer, jag kan bara kontrollera hur jag reagerar.

Mitt sätt behöver inte alltid vara rätt. - Människor kan ha ett annat synsätt och tankesätt än mig utan att det innebär att det är fel. Det finns alltid tusen olika sätt att se på saker och ting och om jag slutar fokusera på bu, så kan jag se att även bä kan vara positivt. Jag tror att jag missar mycket för att jag fokuserar för mycket på min egna tanke om vad som ska ske/vad som är rätt.

En tanke är bara en tanke. - Bara för att jag tänker något så innebär inte det att det stämmer. Ibland kommer hjärnspöken och det är just vad de är. Oftast är inte hjärnspökena sanning, så låt dem bara vara där.


Magkänsla eller hjärnspöken?

Jag vet ju att många av er som läser min blogg lider eller har lidit av psykisk ohälsa och därför vill jag faktiskt fråga er lite saker och få hjälp att reda ut saker i mitt huvud för jag tror faktiskt att vi tillsammans kan komma på ett bra svar.

Man får ju ofta höra att man ska lita på sin magkänsla för att den alltid säger sanningen. Men vi som lider av ångest, hur ska vi kunna avgöra vad som är ångest och vad som är den så kallade magkänslan? Jag som lider av generaliserat ångestsyndrom kan ju i princip oroa mig för allt, även saker som inte är något att oroa sig för. Vissa dagar finns det inte ens någon logisk förklaring och jag kan inte ens sätta ord på min oro, den bara finns där.

Hur gör ni för att kunna avgöra vad som är magkänsla och vad som bara är hjärnspöken? Litar ni på er magkänsla om ni har någon? Hur känns magkänslan och hur känns hjärnspöken/oro/ångest för er? Jag behöver verkligen alla svar jag kan få, oavsett om du lider av psykisk ohälsa eller inte så uppskattar om ni tar er tid att svara på detta, tack! ♥


2017, välkommen

Nu har hela 2016 gått och vi är på den första januari 2017.
Åren bara springer iväg... 2016 har varit ett lärorikt år. Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv och jag har tagit stora steg fram i livet. Jag har börjat förstå mig själv och en av de viktigaste lärdomarna jag har fått är att se mina egna fel och brister och faktiskt ta steget att göra något åt dem.

Jag är långt ifrån perfekt, jag gör fel och jag väljer fel väg ibland. Jag rusar iväg och går för mycket på mina känslor istället för att ibland tänka ett steg längre. Men jag har insett att jag kan göra något åt det. Jag kan stanna upp och tänka till innan jag rusar iväg i tanken.

Jag har också lärt mig att de flesta människor känner rädsla och ensamhet. Att det är så många där ute som kämpar med olika saker och tänker som mig. Att det är så många där ute som delar min ångest och mina känslor. Jag har även lärt mig att acceptera våra olikheter och försöka lära mig av andra människor istället så att jag kan bli en bättre version av mig själv.

Jag har en bit kvar att gå, men jag kommer fortsätta kämpa 2017. Jag har kommit så långt och börjat ändra tankesätt och jag tänker inte sluta nu. Nu märker jag att jag faktiskt kan. Jag klarar det här och även om livet ibland känns som en enda stor uppförsbacke så finns det något fint där uppe på berget som väntar på mig. Jag kanske inte kommer ha lärt känna mig själv till fullo om ett år, men jag kommer ändå vara ett steg närmare för jag slutar inte kämpa.

2017, här kommer jag och jag hoppas att ni tänker fortsätta kämpa ni också! Kram ♥


Min blogg gör mig stark

Idag när jag var på KBT-terapin i grupp så insåg jag vad min blogg faktiskt har gjort för mig.
Den har hjälpt mig så extremt mycket med mitt mående. Jag lägger ju ofta upp övningar där man ska peppa sig själv genom att ta upp de bra sakerna med sig själv, både gällande personlighet, prestation och utseende. Detta skulle jag nog aldrig ha gjort utan min blogg. Att jag skriver så mycket om självkänsla och självförtroende har verkligen fått mig att höja mina egna känslor och tankar inför och om mig själv.

Att jag ofta tar upp saker som psykisk ohälsa och vad det innebär har också fått mig att bli mer medveten om mina egna tankar och känslor på grund av att jag läser mycket om det. Jag vill veta allt om det och söker därför mycket information. Detta gör jag ju både för er läsares skull och för min egen.

Att ha blivit publicerad och intervjuad på grund av mitt skrivande har också stärkt mitt självförtroende väldigt mycket. Redan 2011/2012 började min svensklärare använda mina texter som undervisningsmaterial när jag läste upp mina betyg och redan där kände jag stor potential hos mig själv.

Självklart hjälper min terapi mig väldigt mycket, både hos min kurator och gruppterapin, men att jag ens har vågat mig dit och klarar av uppgifterna är tack vare mig själv och min blogg, så jag är enormt glad över att jag startade min blogg 2009 och började skriva om dessa ämnen 2012, för under dessa åren har jag lärt mig extremt mycket om mig själv och andra!


Det är tufft, men nyttigt

Jag har lärt känna mig själv så otroligt mycket sen i somras och jag märker stor utveckling på mig själv. Jag börjar som sagt hitta grunden till mina problem och jag kämpar dagligen för att fortsätta utvecklas och bli en bättre version av mig själv. Det är jätteskönt att lära känna sig själv på riktigt och få reda på varför jag mått som jag mått, men det är också otroligt jobbigt. Det väcker så många jobbiga minnen till liv och att inse alla sina brister är verkligen tufft.

Jag är otroligt stolt över mig själv för att jag kommit så här långt. Jag vet att det är jag själv som gjort arbetet. Jag har fått stöd på vägen, men det är jag själv som rannsakat mig själv. Men just nu är jag inne i en period där det känns otroligt jobbigt att göra detta jobbet. Det är tufft att erkänna för sig själv och att även hitta lösningar på problemen.

Jag vet att jag är stark och jag vet att jag klarar detta, men just nu känns det bara extra jobbigt att jobba med detta. Men jag vet också att arbetet lönar sig och att jag snart kommer må bra på riktigt och när jag gör det och denna resan är klar, då jäklar ska jag fira för det är jag värd!


Hur det går med gruppterapin

Igår var jag iväg på gruppterapin igen och nu har vi gått 6 gånger på denna kursen i KBT och på dessa veckorna har jag faktiskt lärt mig en hel del. Det är otroligt jobbigt med alla uppgifter vi får och ibland känns det svårt att genomföra dem, men jag vet att det ger mig väldigt mycket att faktiskt göra det.

Vi har en bok vi läser i till varje torsdag och sen får vi även uppgifter att fylla i utöver det om våra känslor, tankar och beteenden. Vi ska lära oss hur kroppen reagerar på olika känslor och tankar, men också hur tankarna och känslorna sätts igång av kroppen.

Jag trivs jättebra i gruppen och tycker det är jättekul att gå dit då det är skönt att höra andras tankar och erfarenheter, men också att få dela med sig av sitt eget. Man märker helt enkelt att man inte är ensam. Jag har också lärt mig att mycket av min ångest grundar sig i andra människor, alltså i relation med andra människor. Att jag är rädd för att bli sviken och ensam så jag bygger upp ett skydd. Jag har också insett att exempelvis min ångest för att bli sjuk mycket grundar sig i att jag är rädd för att bli sviken och ensam, oavsett om det gäller förkylning eller värre sjukdomar. Detta har jag insett av att göra de här uppgifterna vi får varje vecka och det är skönt att jag börjar förstå nu. Då är det också lättare att göra något åt det.

Så att börja i KBT i grupp var ett av de bästa besluten jag har tagit för jag får träna på att vara social, jag har fått kontakt med en jättefin tjej och vi har tänkt börja umgås, jag får träna på att öppna mig inför andra. Jag får också träna på att lyssna på andra och se att andra genomgår exakt samma sak samt att jag lär mig jättemycket om mig själv, så jag är så glad att jag valde detta. :)


Nya mål

Inte ta saker på sådant stort allvar. - Lite mer tänk att det får bli som det blir och att jag ska ha roligt på vägen. Just nu tar jag många saker på för stort allvar, vilket kan vara bra ibland och ibland inte, så lite mer att leva i nuet och det får bli som det blir.

Leva mer hälsosamt. - Jag måste börja tänka lite mer på vad jag äter och hur jag äter. Idag stressar jag lite för mycket när jag äter och det blir en del skräpmat, så från och med nu ska jag leva lite mer hälsosamt och ta vara på min hälsa.

Inte ta mig själv på så stort allvar. - Allt handlar inte om mig i världen. Människor kan ha en dålig dag utan att det beror på mig eller att de inte längre vill ha kontakt med mig. Jag är viktig, men inte så viktig att allt handlar om mig. Jag ska sätta gränser, men inte för stora gränser eller gränser för tidigt.

Tänka att saker lönar sig i framtiden. - Även om belöningen för mitt arbete med mig själv kanske inte kommer på direkten så kommer det bli bättre i framtiden. Saker kanske inte går som jag vill exakt just nu, men det kommer göra det i framtiden och därför är det viktigt att jag fortsätter jobba och kämpar. Varje steg i livet är en lärdom som jag kommer ha nytta av i framtiden och som kommer leda mig dit jag vill till slut.
 
 
Bjussar på en av mina vackraste bilder hittills, visst är jag vacker ;)

KBT i grupp

Igår var jag iväg på min första mitt första möte i en KBT-behandling i grupp. Jag har aldrig gått i KBT innan och inte heller i gruppterapi så detta var riktigt kul att prova på. Jag trivdes bra direkt i gruppen och jag vågade ta plats, samt att alla lyssnade när man sa något. Vi var dock inte hela gruppen, men detta känns riktigt bra faktiskt och jag tror att detta kommer hjälpa mig mycket. :)

Jag var lite nervös för att gå dit men direkt jag kom in där så kändes det bra och jag gillade även de som håller i detta. Detta visar att jag har gjort en stor utveckling då jag aldrig för två år sen hade kunnat tänka mig gruppterapi. Nu är det något jag har sett fram emot sen den dagen jag bestämde mig för att gå dit. Jag har faktiskt längtat och jag längtar till och med efter alla hemuppgifter för jag vill verkligen bli bättre och lära mig nya saker, samt att jag får träffa andra som har samma problem som jag själv. Känner mig riktigt peppad på detta! :)

Har du gått i KBT eller någon gruppterapi? Hur fungerade det för dig?


Att tvivla på vem man är

Det har många gånger känts som att alla andra kan så mycket, men jag kan ingenting. Jag tror jag har kommit på varför jag känt så, till en stor del.

När jag exempelvis träffat en ny kille och börjat lära känna honom så har jag ofta blivit nedtryckt med att mina intressen, tankar och känslor inte är viktiga och intressanta. Jag har fått höra att de tv-program jag tittar på är tråkigt, att mina intressen för blogg och psykisk ohälsa är tråkigt och onödigt att lägga energi på.

Jag vet att jag är allmänbildad. Jag vet mycket och jag är vetgirig, men eftersom det jag finner intressant många gånger klassas som tråkigt och ointressant enligt personer jag träffar så får jag aldrig chansen att visa mina kunskaper eftersom det inte är någon som är intresserad av att höra det. Jag kan bli dömd för att jag inte kan göra en speciell knop, men det jag kan är inte intressant nog för att bry sig om.

När man blir matad mycket med att ens intressen, tankar och känslor är tråkiga och onödiga så är risken stor att man börjar anse det om sig själv och hela en själv blir tråkig och onödig på något sätt. Till slut tappar man bort sig själv och börjar tvivla på vem man egentligen är, vad man egentligen vill och vad man egentligen är bra på.

I alla relationer gäller det att ge och ta. Dina intressen, tankar och känslor är inte tråkiga och onödiga. Den andra parten ska lyssna och engagera sig lika mycket i ditt som du gör i den personens intressen. Jag vet att jag är duktig på många saker och jag ska också kunna få chansen att visa det. Jag kanske inte kan den där knopen, men jag kan andra saker och det är helt okej.


Att vara psykiskt stressad

För många innebär ordet stress att man har mycket att göra på jobbet eller att man har mycket att göra hemma.
För många innebär ordet stress att man har ett aktivt liv och exempelvis jobbar som sjuksköterska som är både är psykiskt och fysiskt ansträngande yrke. Men stress behöver inte alltid innebär ett hektiskt liv, i alla fall inte för oss med psykisk ohälsa eller olika typer av diagnoser.

I och med att min hjärna alltid går på högvarv, vilket innebär att jag alltid tänker 3000 tankar i vaket tillstånd och drömmer väldigt röriga drömmar när jag sover, så kan jag bli mer uppstressad än någon som faktiskt har 2 barn + heltidsjobb just för att min hjärna arbetar så mycket hela tiden. Någon som inte levt med en superaktiv hjärna kan nog ha svårt att förstå det. Man har tusen idéer, tusen tankar, tusen saker man vill säga, tusen skäl till oro och då blir det till slut för mycket, oavsett om man lever ett stressigt liv i övrigt eller inte. Från ett jobb kan man oftast ta semester, men det kan man inte från sin egen hjärna.

Särskilt när jag ska sova håller min hjärna igång extra mycket. Det är då jag kommer på idéer till blogginlägg, eller saker jag ska fråga någon om exempelvis. Det är också då min oro sätter igång som värst och när jag sluter ögonen ser jag som små blixtrar för att min hjärna är så aktiv och det känns som varje tanke är en blixt som slår ned.

Att gå in i väggen eller att vara stressad behöver inte innebär att man lever ett hektiskt liv med tusen saker att göra och långa arbetsdagar. Min stress handlar mycket om min hjärna, att jag inte kan få den att lugna ned sig och jag inte riktigt kan sålla bort orostankarna och bara tänka: "Jag lever här och nu, jag får ta problemen om och när de kommer." Jag kan ha perioder där det fungerar jättebra att ta kontroll över min hjärna och i nästa period är det verkligen tufft, men detta är något jag jobbar på extremt mycket. Som jag sagt innan, jag vill inte ta bort mitt övertänkande helt, jag vill bara vända det så jag kan ha det som en styrka istället för svaghet och lära mig ta kontroll över det.


Jag har växt som person

När jag ser tillbaka på hur jag var för några år sen så ser jag en stor utveckling på mig själv.
Även om jag var spralligare och gladare förr så har jag mognat väldigt mycket på dessa åren och jag har blivit bättre på väldigt mycket saker.

♣ Jag vågar exempelvis utmana mig själv när jag kör bil och parkerar. Tidigare har jag aldrig vågat parkera i trånga parkeringshus, särskilt inte i Mitt i City i Karlstad, men nu de senaste månaderna har jag parkerat där ofta. Jag väljer dock en plats där det är ganska tomt runt om än så länge, men jag vågar i alla fall köra ner där nu. Jag tycker själv att jag blivit mycket bättre på att köra bil sen jag började tro mer på mig själv och bara tar det lugnt. Jag har sänkt kraven på mig själv lite och tänker att jag måste våga för att vinna, vilket har resulterat i att det går bättre.

♣ Jag har även börjat förstå mig själv mer. Varför jag reagerar som jag gör i vissa situationer. Varför jag började må dåligt och jag har börjat se min egen del i saker och ting. Jag har blivit mer medveten om vad jag måste ändra på och jobba med för att både jag och mina nära ska kunna må så bra som möjligt.

♣ Jag har blivit bättre på att våga ta mer plats och prata med folk. Det varierar ju lite från dag till dag, men över lag har jag blivit mer social och vågar prata mer, vilket jag hatade förr. Jag kan fortfarande tycka det är extremt jobbigt, men jag övar och utmanar mig själv.

♣ Jag har blivit mer självständig. Jag har skaffat egen lägenhet, jag vågar ta bilen och bara åka ut själv utan någon annan. Jag vågar börja på olika träningsformer ensam, vilket aldrig hade fungerat förr.

Som ni ser så har det hänt en del faktiskt och detta är ju bara några punkter. Även om jag tappat bort den där glada och spralliga Evah så har jag hittat många andra sidor och snart ska jag hitta tillbaka till även den där glada personen igen. Vad har ni utvecklats på? :)


Att sätta upp en fasad

Ni vet den där känslan när man bara känner sig ledsen och arg att man bara vill gråta, men försöker ändå klistra ett leende fast det går inte hur mycket man än försöker? - Så är det för mig just nu. Jag har mått väldigt dåligt i 1,5 månad nu där saker har varit väldigt svårt. Ingenting känns roligt, jag hittar fel på allt, oroar mig för allt och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag försöker komma utanför dörren och träffa folk, men det är svårt att sätta upp en fasad och låtsas som att allt är bra fast det inte är det. 

Just nu vet jag inte riktigt hur jag ska hantera detta för jag vet inte ens varför jag mår dåligt. Jag bara gör det.
Jag har inte varit hos min kurator på snart en månad heller då det är semestertider så antar att det spelar en stor roll. Att sminka sig och sätta på sig snygga kläder som jag brukar älska känns inte heller bra för det känns just nu som jag inte trivs i mig själv. 

Jag känner mig bara så arg och ledsen hela tiden verkligen. Idag var jag med mamma till sjukhuset och jag ville bara bryta ihop där inne. Ville sätta mig och stortjuta i korridoren som ett barn och bara be någon sätta på ett bamseplåster på min själ så att det snart känns bra igen. Men så enkelt är det ju inte tyvärr... 

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra just nu för att må bättre. Har ni några tips? - Snälla bomba mig med vad ni gör när ni känner såhär. Hur börjar ni må bättre när ni är en svacka? 


Q/A - psykisk ohälsa

1. Vad gör du för att bli frisk/bli bättre igen (alltså går du på samtalsterapi, motionerar eller något annat)?

SVAR: Jag går i samtalsterapi hos min kurator för tillfället. Planerna är dock att börja i KBT framöver. Sen läser jag mycket om just psykisk ohälsa på fritiden och försöker hitta små knep för att må bättre och hitta grunden till mina problem. Just nu läser jag en bok som heter "drunkna inte i dina känslor" som har hjälpt mig otroligt mycket eftersom jag lär mig hur jag ska tänka, så jag försöker hjälpa mig själv så mycket jag kan på egen hand också.

2. Vad gör du för att stå ut när allting känns som jobbigast?

SVAR:
När min ångest känns som värst så är det mestadels youtube som räddar mig. Jag brukar sätta igång en spellista med exempelvis Therese Lindgren så alla hennes klipp spelas upp för då känner jag mig mindre ensam och eftersom hon lider av psykisk ohälsa själv så känner jag mig mer "normal". Mamma är också ett stort stöd för mig då jag brukar prata med henne om i stort sett allt och tillsammans kommer vi fram till mycket som kan hjälpa mig.

3. Hur ser du på medicinering vid ångest/depression?

SVAR: Medicin kan vara bra för vissa människor, men många gånger ses det som den snabbaste och bästa utvägen. Det blir många gånger en quick fix, istället för att jobba med sig själv och hitta roten till problemet. Vissa människor behöver det, men rent generellt tror jag att medicin bara är den enklaste utvägen.


4. Tar du själv eller har du tagit någon medicin?

SVAR:
Nej, jag tar ingen medicin. Jag åt en låg dos av anti depressiva när jag var tonåring, men idag vill jag inte ha medicin om jag verkligen inte måste. Det blir sista utvägen.

5. Om du har skadat dig själv eller "självmedicinerat" någon gång - på vilket sätt gjorde du det & vad gjorde du för att sluta med det beteendet?

SVAR: Jag har skadat mig själv på olika sätt. Jag har rispat mig själv, jag har haft ätstörningar, jag har haft sex som självskadebeteende, jag har nedvärderat mig själv och varit min värsta egen värsta fiende (vilket jag fortfarande är många gånger). Jag har nog egentligen inte gjort något speciellt för att komma ifrån dessa beteenden utöver att jag verkligen jobbar med mig själv varje dag och har som mål att må bra igen. Jag har fortfarande problem med att jag är min egen värsta fiende, men det enda jag kan svara är att jag jobbar med mig själv dagligen genom gå i terapi och verkligen rannsaka mig själv.

6. Blir man frisk från GAD nån gång eller är det en diagnos du alltid kommer att ha?

SVAR: Bra fråga! Jag vet faktiskt inte riktigt. Det är inget jag har tagit reda på faktiskt. Det kan vara så att det kan återkomma under livet, men förhoppningsvis har jag då redskapen att kunna hantera den, så den inte blir ett hinder i livet.

7. Anser du att psykisk ohälsa fortfarande är väldigt tabu-lagt eller upplever du att folk är väldigt öppna med det numera?

SVAR:
Det är både och enligt mig faktiskt. Många människor har verkligen öppnat upp sig mer och människor man aldrig trodde skulle må såhär vågar komma fram med det, men samtidigt är det fortfarande väldigt skamfyllt och man märker fortfarande mycket fördomar kring ämnet. Det är fortfarande lite för mycket att detta självständiga här i Sverige, man ska klara sig på egen hand, men det börjar bli bättre tycker jag!

 

8. Varför tror du att så många lider av psykisk ohälsa idag?

SVAR: Jag tror det beror mycket på det hårda klimat som finns idag, särskilt genom internet. Idag är det så enkelt att se vad "alla andra" har och det är så enkelt att vara elak mot någon idag. Eftersom sociala medier är så stora idag så blir det en stor press på att vara så lyckad, snygg och bra hela tiden. Det blir många gånger en tävlan om vem som lever det bästa livet eller vem som är snyggast och vi söker bekräftelse och likes hela tiden. Sen tror jag även att bostadsbristen och den stora arbetslösheten påverkar mycket. Människor får ingen trygghet idag utan får springa mellan olika jobb, bo i andra och tredje hand hela tiden och det skapar såklart en oro inombords, både för att inte kunna överleva men också för att inte vara tillräcklig som man "ska vara" enligt sociala medier.

9. Hur ska man bemöta någon som mår dåligt?

SVAR: Det är svårt att svara på, men det bästa man kan göra är att försöka att inte döma. Du behöver inte förstå allt, men försök sätta dig in i situationen, lyssna och visa att du bryr dig. Var intresserad av att lära dig vad psykisk ohälsa är och försök ta reda på varför personen mår som den mår. Det är viktigt att tänka på att inte skälla på personen, utan det bästa är att vara bestämd men ändå förstående.

10. Hur får man det? Alltså är det ärftligt eller ?

SVAR: Vissa psykiska tillstånd kan vara ärftliga, medan vissa kan komma av exempelvis hemska händelser man varit med om och många gånger har det inte någon logisk förklaring.

11. Hur länge har du haft panikångest?

SVAR:
Jag har haft panikångest sen jag var tonåring tror jag. Jag minns inte riktigt när jag fick min första panikattack faktiskt.

12. Hur gör du när du får en panikattack? Hanterar du det på något speciellt sätt?

SVAR:
Jag försöker att tänka på min andning och andas i en fyrkant som jag skrivit om innan. Direktlänk till inlägget.

13. Vet du orsakerna till varför du har panikångest och ångest?

SVAR:
Ja, jag har börjat förstå det mer och mer och jag hittade faktiskt roten till mina problem för någon vecka sen.

14. Tog det lång tid innan du sökte hjälp?

SVAR:
Jag började må dåligt när jag var 11 år och när jag skulle fylla 14 var det faktiskt min läkare som skickade mig till BUP (barn och ungdomspsykiatrin) då hon såg att jag gick ned i vikt. Sen gick jag i terapi tills jag var 19. När jag var 23 valde jag att söka hjälp igen och efter det har jag verkligen utvecklats jättemycket som person.

PS. Råkade ta bort någons kommentar av misstag så om du inte ser din kommentar och frågan du ställde inte fått svar här oavnför, så får du gärna ställa frågan igen för jag vill svara på så många frågor jag kan.

 
Bildkälla 1 | Bildkälla 2

Att ha ångest är ingen lek

Igår tittade jag på bingolotto och fick plötsligt för mig att ringa in och jag lyckas komma fram, för första gången i mitt liv. Men tyvärr bestämde sig min ångest för att börja bråka så jag fick panik och lägger på för jag blev så rädd. Ni som lider av social fobi, ångest eller panikångest förstår vad jag pratar om. Att helt plötsligt prata med en främmande människa i telefon i tv blev jättejobbigt för mig. Jag blev så otroligt ledsen eftersom jag hade dubbellott och kunde därför ha vunnit stora summor pengar och jag blev deppig så jag la ut en status om detta på facebook och instagram. Ibland blir jag skrämd av människors okunskap och brist på empati...

 
Personen följer mig på instagram och vet att jag har ångest och är nyinflyttad i min lägenhet. Jag förstår att det är svårt för människor som aldrig haft ångest att förstå hur det är, men att ta för givet att det ens finns någon att lämna över luren till och tro att det är så enkelt att bara springa till första bästa granne trots ångest får mig att bli så ledsen över den brist på förståelse det finns idag. När man har ångest kan det vara svårt att ta kontakt med andra människor, det kan vara svårt att ens gå utanför dörren och att då göra något så konstigt som detta skulle inte fungera för mig.

Det är sådan brist på förståelse när det gäller psykisk ohälsa och människor tror verkligen att allt ska vara så enkelt och detta fick mig faktiskt att bli mer ledsen än att ångesten vann över mig. När jag är öppen om min ångest så vill jag inte ha kommentarer om att jag borde göra si och så istället för att pengarna är så viktiga, för hade jag fått bestämma så hade jag klarat att prata med bingolotto och kunnat ta emot de där pengarna, det vore en dröm för mig och hade det funnits någon i närheten som kunde ta telefonen åt mig så hade jag lämnat över om jag inte hade klarat det, jag är inte dum. Tyvärr var det inte så enkelt för jag drabbades av panik.

I ärlighetens namn undrar jag hur många som hade bett bingolotto vänta för att man måste klä på sig och springa till grannen för att presentera sig och be personen som man aldrig pratat med innan ta över telefonen... Ja, det gällde mycket pengar men man bestämmer inte över sin ångest. Denna gången vann den över mig. Tänk om personen låg och sov för att den ska upp och jobba tidigt och en främmande människa knackar på och lämnar över en telefon för att personen ska prata med bingolotto? Ska jag då fortsätta knacka dörr tills någon vill hjälpa mig?

Om du inte har någon kunskap om psykisk ohälsa, så snälla håll saker för dig själv. Självklart kan man beklaga och fråga om det inte fanns någon i närheten som kunde ta telefonen (även om jag själv tycker det är uppenbart att det inte gjorde det eftersom jag skrev som jag gjorde), men att skriva på det sättet när man vet att personen lider av ångest tycker jag bara är lågt. 

Känner mig bara så ledsen...

Alltså jag vet inte ens vart jag ska börja... 
Senaste veckorna har jag bara känt mig så fruktansvärt ledsen. Detta med min hund har tagit hårdare än vad jag trodde det skulle göra och även om jag inte tänker på honom hela tiden så finns det ändå där och tynger ner mig. Jag känner mig bara så otroligt ledsen och orkelös... Jag vill sätta mig och skriva texter för det är då jag mår som bäst, när jag får prestera och göra något kreativt, men jag orkar inte. Allt det jag har tyckt varit roligt tar emot just nu... Jag sover extremt dåligt på nätterna och när jag väl somnar så drömmer jag mardrömmar och vaknar i panik.

Jag är så fruktansvärt trött när jag lägger mig, men sen kan jag inte somna fast kroppen och hjärnan verkligen skriker efter sömn. Just nu känns det bara som att ingenting i mitt liv går som det ska. Jag får prestationsångest när jag inte kan skriva mina texter för jag vill ju så gärna göra det, men kroppen och hjärnan bara skriker nej för jag orkar inte tänka.

Just nu känner jag mig bara fruktansvärt ensam, som att ingen finns där, som att ingen kommer finnas där. Som att jag alltid kommer vara ensam, som att ingen någonsin kommer se mig för den jag är. Jag mådde så bra för några veckor sen och sen hände detta med min hund och jag tog det fruktansvärt hårt... Jag vill bara må bättre igen och kunna göra det jag älskar att göra. Få sova riktigt gott, få vara glad och lycklig. Jag är bara så trött på att må såhär nu. Jag vet att det bara har gått tre veckor sen min hund dog, men jag orkar inte må dåligt längre. Jag orkar inte vara ledsen längre. Jag orkar inte känna mig ensam längre. 

Jag mår bättre

Det märks att jag mår mycket bättre nu än vad jag gjorde för några månader sen, både psykiskt och fysiskt.
För några månader sen levde jag med ständig ångest och det var inte många minuter jag var ångestfri. Jag hade också väldigt svårt att gå upp i vikt, trots att jag både åt mycket och tränade. Jag gick ner istället även om det bara var några hekto, men med tanke på det jag åt så borde jag gått upp. Jag hade nästan ingen mens heller, det var ytterst lite som kom och jag började oroa mig alltmer för min kropp.

Jag är ju väldigt vig och kan både split och spagat på båda benen, men för några månader sen fick jag sådan enorm smärta i vänstra låret och kunde knappt stretcha alls. Jag blev så ledsen över att förlorat min vighet, men nu är jag snart tillbaka och det gör nästan inte ont alls längre. Allt detta berodde på min ångest och mycket av den fick jag av att leva med vissa personer som skadade mig mer än hjälpte mig.

Jag mår bättre nu än vad jag har gjort på månader. Jag har mer energi, jag har nästan inte haft ångest på en hel månad. Vissa dagar mår jag såklart sämre och jag har självklart känt mig lite nere ibland, men det är inte alls på samma sätt. Jag är gladare och en bättre Evah nu och det ska jag hålla fast vid. 


Jag är lyckligare nu

Jag mår bättre än vad jag har gjort på månader faktskt. 
Jag sover bättre, jag känner mig gladare, har nästan inte haft någon ångest alls det sista. Ibland behövs verkligen en förändring för att få en att må bättre. Även om inte allting kommer ordna upp sig på en gång så vet jag att jag är på väg åt rätt håll. Jag låter mig vara ledsen en stund över motgångar, men jag trycks inte ned av dem på samma sätt som innan. Jag tar mig upp fortare och tar nya tag.

Det känns så skönt att jag har börjat stå upp för mig själv och gör det rätta. Min kurator berömde mig jättemycket när jag var där i tisdags och hon sa att det har skett en stor förändring till det bättre på bara några månader och nu vet jag anledningen. Jag är på väg till ett starkare, bättre och självständigare jag. En Evah 2.0 och även om det kommer komma motgångar och perioder med ångest så är jag beredd att kriga, för jag är en vinnare.

Jag hoppas att du som läser detta också orkar och vågar fortsätta kämpa. Jag kan lova dig att det är verkligen värt det för jag känner redan nu hur stolt jag är över mig själv. Ge inte upp för det kommer komma bättre perioder. Sluta inte hoppas, sluta inte tro. Du är värd att må bra och det kommer du göra en dag. ♥


Hur det går

Hej!
Först och främst vill jag tacka er för alla fina kommentarer ni har gett mig angående mina artiklar. Det värmer otroligt mycket ska ni veta. Det är kul att det uppskattas! :)

Jag har ju inte uppdaterat särskilt mycket denna veckan då jag fortfarande är otroligt trött. Känns som jag skulle kunna sova i två veckor... Var i alla fall till min kurator igår och vi pratade om att jag har utvecklats enormt mycket. Nu för tiden kan jag ju faktiskt ifrågasätta min ångest och ha en dialog med den. Det är inte bara ångesten som styr längre utan jag har börjat styra den också och det är förmodligen det som gör mig så trött hela tiden. Förut var jag ju negativ på grund av ångesten men nu är ju ångesten negativ och jag positiv så det blir ett krig i huvudet och det gör mig trött.

Kändes otroligt bra att komma dit igår i alla fall. Behövde verkligen prata av mig och jag satt till och med över tiden. Känns så skönt att veta hur långt jag faktiskt har kommit. Nu gäller det att låta det positiva vinna också. Jag hoppas på att snart kunna uppdatera som vanligt. Har bara varit så otroligt trött denna veckan att jag knappt kunnat gå upp...


Ett krig mellan mig och min ångest

När min ångest spökar är det som ett krig i mitt huvud mellan mig och min ångest. Jag försöker hjälpa mig själv och försöka mota bort ångesten, men ångesten vill helt andra saker. Det är en evig dialog i mitt huvud när min ångest spökar eftersom jag har lärt mig att ifrågasätta mina tankar och försöka få bort dem och ibland blir det bara så rörigt att jag till slut känner att jag bara vill banka huvudet i väggen.

Jag: "Men det där är väl inte så farligt. Det kommer gå bra och det behöver inte gå fel!"

Min ångest: "Förfan klart det kommer gå fel, allt går fel så tro inget annat. Det är visst hemskt!"

Jag: "Detta kommer ordna sig. Du måste försöka tänka klart och ta det lugnt. Tänk positivt, hur troligt är det att det kommer bli så? Du måste lita på att saker kommer bli bra."

Min ångest: "Tänka positivt, är du dum eller?! Självklart kommer det skita sig, jag mår faktiskt dåligt av detta och inte blir det bättre..."

Detta är ett exempel på hur en dialog kan se ut, behöver ju inte just vara de orden men det är på ett ungefär hur det går till i mitt huvud när min ångest spökar. Ångesten vill intala mig det värsta och få mig att må dåligt, medan jag själv försöker stöta bort den och få mig själv att må bra igen men det är fruktansvärt svårt. Ibland vinner ångesten och jag lägger mig och bara storgråter och vill försvinna från denna jorden, men ibland vinner även jag över ångesten och det är en stor seger för mig. Jag har börjat vinna mer och mer strider mot min ångest och det är jag otroligt stolt över. För vet du vad ångest? - En dag ska du vara ute i mitt liv för jag klarar mig utan dig! Jag kommer vinna över dig för du ska inte få förstöra något mer i mitt liv. Det är ett krig, det är en kamp men jag är starkare än dig och det ska du få se.


Några saker jag har lärt mig

 
Att jag behöver mer beröm för min personlighet än för mitt utseende. - När jag var yngre älskade jag att få beröm för mitt utseende. Jag älskade att höra från främmande människor hur snygg och sexig jag var, men idag hör jag hellre att jag har en bra personlighet och är duktig på något. Självklart är det givetvis både roligt och viktigt att få höra att man är fin, men jag lägger inte samma vikt vid det ytliga idag.

Att ifrågasätta mina tankar. - Många gånger hindrar jag mig själv från att vara lycklig eftersom jag har mina katastroftankar, men jag har lärt mig att begränsa mig och ifrågasätta mina tankar. Att fråga mig själv: "hur logiskt är detta?" eller berätta för mig själv att jag måste ta det lugnt på vissa saker, för många gånger beror mycket på min egen osäkerhet. Idag har jag blivit medveten om detta och kan på så sätt föra en dialog med mig själv.

Att saker kan ta tid och att det är okej. - Ibland kan saker ta tid och jag har inte riktigt haft tålamodet innan. Nu har jag börjat förstå att bra saker kan ta tid att genomföra, men det behöver inte innebära att det inte blir av. Jag försöker att tänka på detta regelbundet, även om det ibland kan vara fruktansvärt svårt att tänka så.


« Tidigare inlägg Nyare inlägg »
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...