Känner mig bara så ledsen...

Alltså jag vet inte ens vart jag ska börja... 
Senaste veckorna har jag bara känt mig så fruktansvärt ledsen. Detta med min hund har tagit hårdare än vad jag trodde det skulle göra och även om jag inte tänker på honom hela tiden så finns det ändå där och tynger ner mig. Jag känner mig bara så otroligt ledsen och orkelös... Jag vill sätta mig och skriva texter för det är då jag mår som bäst, när jag får prestera och göra något kreativt, men jag orkar inte. Allt det jag har tyckt varit roligt tar emot just nu... Jag sover extremt dåligt på nätterna och när jag väl somnar så drömmer jag mardrömmar och vaknar i panik.

Jag är så fruktansvärt trött när jag lägger mig, men sen kan jag inte somna fast kroppen och hjärnan verkligen skriker efter sömn. Just nu känns det bara som att ingenting i mitt liv går som det ska. Jag får prestationsångest när jag inte kan skriva mina texter för jag vill ju så gärna göra det, men kroppen och hjärnan bara skriker nej för jag orkar inte tänka.

Just nu känner jag mig bara fruktansvärt ensam, som att ingen finns där, som att ingen kommer finnas där. Som att jag alltid kommer vara ensam, som att ingen någonsin kommer se mig för den jag är. Jag mådde så bra för några veckor sen och sen hände detta med min hund och jag tog det fruktansvärt hårt... Jag vill bara må bättre igen och kunna göra det jag älskar att göra. Få sova riktigt gott, få vara glad och lycklig. Jag är bara så trött på att må såhär nu. Jag vet att det bara har gått tre veckor sen min hund dog, men jag orkar inte må dåligt längre. Jag orkar inte vara ledsen längre. Jag orkar inte känna mig ensam längre. 

Jag mår bättre

Det märks att jag mår mycket bättre nu än vad jag gjorde för några månader sen, både psykiskt och fysiskt.
För några månader sen levde jag med ständig ångest och det var inte många minuter jag var ångestfri. Jag hade också väldigt svårt att gå upp i vikt, trots att jag både åt mycket och tränade. Jag gick ner istället även om det bara var några hekto, men med tanke på det jag åt så borde jag gått upp. Jag hade nästan ingen mens heller, det var ytterst lite som kom och jag började oroa mig alltmer för min kropp.

Jag är ju väldigt vig och kan både split och spagat på båda benen, men för några månader sen fick jag sådan enorm smärta i vänstra låret och kunde knappt stretcha alls. Jag blev så ledsen över att förlorat min vighet, men nu är jag snart tillbaka och det gör nästan inte ont alls längre. Allt detta berodde på min ångest och mycket av den fick jag av att leva med vissa personer som skadade mig mer än hjälpte mig.

Jag mår bättre nu än vad jag har gjort på månader. Jag har mer energi, jag har nästan inte haft ångest på en hel månad. Vissa dagar mår jag såklart sämre och jag har självklart känt mig lite nere ibland, men det är inte alls på samma sätt. Jag är gladare och en bättre Evah nu och det ska jag hålla fast vid. 


Jag är lyckligare nu

Jag mår bättre än vad jag har gjort på månader faktskt. 
Jag sover bättre, jag känner mig gladare, har nästan inte haft någon ångest alls det sista. Ibland behövs verkligen en förändring för att få en att må bättre. Även om inte allting kommer ordna upp sig på en gång så vet jag att jag är på väg åt rätt håll. Jag låter mig vara ledsen en stund över motgångar, men jag trycks inte ned av dem på samma sätt som innan. Jag tar mig upp fortare och tar nya tag.

Det känns så skönt att jag har börjat stå upp för mig själv och gör det rätta. Min kurator berömde mig jättemycket när jag var där i tisdags och hon sa att det har skett en stor förändring till det bättre på bara några månader och nu vet jag anledningen. Jag är på väg till ett starkare, bättre och självständigare jag. En Evah 2.0 och även om det kommer komma motgångar och perioder med ångest så är jag beredd att kriga, för jag är en vinnare.

Jag hoppas att du som läser detta också orkar och vågar fortsätta kämpa. Jag kan lova dig att det är verkligen värt det för jag känner redan nu hur stolt jag är över mig själv. Ge inte upp för det kommer komma bättre perioder. Sluta inte hoppas, sluta inte tro. Du är värd att må bra och det kommer du göra en dag. ♥


Hur det går

Hej!
Först och främst vill jag tacka er för alla fina kommentarer ni har gett mig angående mina artiklar. Det värmer otroligt mycket ska ni veta. Det är kul att det uppskattas! :)

Jag har ju inte uppdaterat särskilt mycket denna veckan då jag fortfarande är otroligt trött. Känns som jag skulle kunna sova i två veckor... Var i alla fall till min kurator igår och vi pratade om att jag har utvecklats enormt mycket. Nu för tiden kan jag ju faktiskt ifrågasätta min ångest och ha en dialog med den. Det är inte bara ångesten som styr längre utan jag har börjat styra den också och det är förmodligen det som gör mig så trött hela tiden. Förut var jag ju negativ på grund av ångesten men nu är ju ångesten negativ och jag positiv så det blir ett krig i huvudet och det gör mig trött.

Kändes otroligt bra att komma dit igår i alla fall. Behövde verkligen prata av mig och jag satt till och med över tiden. Känns så skönt att veta hur långt jag faktiskt har kommit. Nu gäller det att låta det positiva vinna också. Jag hoppas på att snart kunna uppdatera som vanligt. Har bara varit så otroligt trött denna veckan att jag knappt kunnat gå upp...


Ett krig mellan mig och min ångest

När min ångest spökar är det som ett krig i mitt huvud mellan mig och min ångest. Jag försöker hjälpa mig själv och försöka mota bort ångesten, men ångesten vill helt andra saker. Det är en evig dialog i mitt huvud när min ångest spökar eftersom jag har lärt mig att ifrågasätta mina tankar och försöka få bort dem och ibland blir det bara så rörigt att jag till slut känner att jag bara vill banka huvudet i väggen.

Jag: "Men det där är väl inte så farligt. Det kommer gå bra och det behöver inte gå fel!"

Min ångest: "Förfan klart det kommer gå fel, allt går fel så tro inget annat. Det är visst hemskt!"

Jag: "Detta kommer ordna sig. Du måste försöka tänka klart och ta det lugnt. Tänk positivt, hur troligt är det att det kommer bli så? Du måste lita på att saker kommer bli bra."

Min ångest: "Tänka positivt, är du dum eller?! Självklart kommer det skita sig, jag mår faktiskt dåligt av detta och inte blir det bättre..."

Detta är ett exempel på hur en dialog kan se ut, behöver ju inte just vara de orden men det är på ett ungefär hur det går till i mitt huvud när min ångest spökar. Ångesten vill intala mig det värsta och få mig att må dåligt, medan jag själv försöker stöta bort den och få mig själv att må bra igen men det är fruktansvärt svårt. Ibland vinner ångesten och jag lägger mig och bara storgråter och vill försvinna från denna jorden, men ibland vinner även jag över ångesten och det är en stor seger för mig. Jag har börjat vinna mer och mer strider mot min ångest och det är jag otroligt stolt över. För vet du vad ångest? - En dag ska du vara ute i mitt liv för jag klarar mig utan dig! Jag kommer vinna över dig för du ska inte få förstöra något mer i mitt liv. Det är ett krig, det är en kamp men jag är starkare än dig och det ska du få se.


Några saker jag har lärt mig

 
Att jag behöver mer beröm för min personlighet än för mitt utseende. - När jag var yngre älskade jag att få beröm för mitt utseende. Jag älskade att höra från främmande människor hur snygg och sexig jag var, men idag hör jag hellre att jag har en bra personlighet och är duktig på något. Självklart är det givetvis både roligt och viktigt att få höra att man är fin, men jag lägger inte samma vikt vid det ytliga idag.

Att ifrågasätta mina tankar. - Många gånger hindrar jag mig själv från att vara lycklig eftersom jag har mina katastroftankar, men jag har lärt mig att begränsa mig och ifrågasätta mina tankar. Att fråga mig själv: "hur logiskt är detta?" eller berätta för mig själv att jag måste ta det lugnt på vissa saker, för många gånger beror mycket på min egen osäkerhet. Idag har jag blivit medveten om detta och kan på så sätt föra en dialog med mig själv.

Att saker kan ta tid och att det är okej. - Ibland kan saker ta tid och jag har inte riktigt haft tålamodet innan. Nu har jag börjat förstå att bra saker kan ta tid att genomföra, men det behöver inte innebära att det inte blir av. Jag försöker att tänka på detta regelbundet, även om det ibland kan vara fruktansvärt svårt att tänka så.


Det är som ett sår jag inte når att klia

Har du någon gång haft ett sår som kliat, men du når inte för att klia det? Ungefär så känns min ångest och psykiska ohälsa för mig. Det är som ett sår, som kliar och som jag inte når och fast att jag försöker sträcka mig så når jag inte för att klia för att det sitter på insidan, i själen och i hjärnan... Och ju mer man tänker på att det där såret kliar desto mer kliar det och till slut blir man galen på det.

Jag har svårt att tillåta mig själv att vara glad och lycklig för tankarna: "tänk om" finns alltid där. Eftersom jag lider av generell ångest så har jag katastroftankar och inbillar mig många gånger de värsta tänkbara sakerna i mitt huvud. Många gånger när jag känner lycka och glädje så avbryter jag mig själv för att jag inte vågar vara lycklig, det går bara till en viss del och sen sätter min hjärna stopp för det.

Många gånger är jag min egen värsta fiende och jag stoppar mig själv många gånger från olika saker, men jag är så van att oroa mig och vara nedstämd att känslan av att vara utan oron och bara vara lycklig skrämmer mig lite. Det är en av mina största önskningar att få bli fri från detta, men jag får ta det med små steg så att både kropp och själ hinner med och jag är på väg dit jag vill, sakta men säkert. 


Vi är inte ensamma!

Det är så skönt att sitta och läsa igenom bloggar där människor har samma problem som jag och veta att jag inte är ensam för psykisk ohälsa kan få en att känna sig så fruktansvärt ensam... Det är det som är det värsta, att man inte kan förklara för någon hur det känns eftersom det knappt finns ord för hur ont det kan göra i själen. Jag har upplevt mycket smärta fysiskt, men den psykiska smärtan är faktiskt mycket värre och jag hatar den.

Det tar verkligen på krafterna att hela tiden analysera och fundera. Att aldrig ha den där bra lyckokänslan i kroppen. Jag vet att vi är många som sitter i samma båt och mår dåligt och jag tror att du också vet det, ändå känner man sig så jävla ensam i det hela. Jag känner mig sjukt ensam just nu. Som att ingen annan mår så här, fast jag vet att det inte är sant. Jag vet att jag kan prata med många som förstår vad jag går igenom, ändå känner man sig så jävla ensam...

Idag har jag haft otroligt mycket ångest och just nu vet jag inte ens vart jag ska ta vägen. Detta inlägg har till och med tagit 40 minuter att skriva eftersom jag inte egentligen vet vad jag ska skriva. Det jag vet är att jag behöver skriva. Ibland känner jag mig bara så värdelös och jag vet att många av er som läser detta också känner samma sak. Jag får ingen ro i kroppen för all oro och ångest skär i själen... Jag skulle bara vilja skrika för det är svårt att hålla humöret uppe när ingenting verkar fungera, när man höjs ena sekunden och i nästa så faller man.

Jag önskar bara att vi kunde må bättre, både jag och du som läser detta för vi förjtänar inte att må så här. Men vi är i alla fall inte ensamma. Vi är som sagt många som går igenom samma sak och vi ska finnas där för varandra!

4 saker jag har utvecklats på



Att tänka bort det negativa. - Jag har blivit mycket bättre på att slå bort en negativ tanke med en positiv. Varje gång jag får en negativ tanke så ifrågasätter jag den med hur troligt det är. Säg att jag får en tanke om att jag är rädd för att misslyckas på träningen, då försöker jag tänka: "Det kanske går dåligt idag, men det är okej för jag kan inte vara bra jämt."

Att prata med människor. - Som jag skrivit innan så har jag blivit mycket bättre på att kallprata och faktiskt ta för mig när jag är i sociala sammanhang. När det gäller min träning så har jag lyckats mycket bättre med att prata med folk och våga ta plats eftersom mina tankar och åsikter också är viktiga.

Att berömma mig själv och se mina framsteg. - Idag har jag mycket lättare att se de framsteg jag gör, även om vissa kanske är små. Jag är mycket bättre på att ta fram det som är bra hos mig själv och jag börjar inse mitt eget värde mer och mer.

Att ta kontakt med olika tidningar. - Eftersom nyheter 24 har kontaktat mig 4 gånger för att skriva debattartiklar hos dem så har jag vågat kontakta fler tidningar och aftonbladet nappade ju faktiskt. Nyheter 24 har gett mig stort självförtroende när det gäller mitt skrivande och även där vågar jag ta mer plats och faktiskt insett att det är okej att synas, det är okej att visa att man finns för att folk ska upptäcka en.


Jag hoppas att jag kan ha inspirerat er till att göra en liknande lista och om ni vill får ni endera skriva det i kommentarsfältet eller göra ett inlägg på er blogg om detta så jag får läsa era saker. :) Det är viktigt att se sina framsteg, även om vissa är små. Vi måste peppa oss själva för det är då vi kommer att komma som längst.


Jag ser mina framsteg

Alltså när jag tänker på alla framsteg jag har gjort detta året så blir jag så himla stolt över mig själv.
Jag tänkte faktiskt på detta i onsdags när jag tränade, att jag faktiskt har jobbat bort mycket av min sociala fobi för jag kan faktiskt prata lättare med folk idag. Jag kan liksom starta diskussioner och även småprata, något som jag tyckte var jättesvårt innan. Jag kan fortfarande ha svårt när jag träffar nytt folk, men det börjar bli bättre och bättre, vilket jag är enormt glad över. :)

Det här året har jag utvecklats enormt mycket som människa och det säger även min kurator. Hon märker stor skillnad på mitt tänkande. Det är så skönt att se att det går framåt, även om jag i vissa stunder inte tycker att det går framåt alls. Jag har lättare att hantera min ångest idag och kan faktiskt skjuta bort den mer än vad jag kunde förra året.

Som jag har sagt innan, detta året har varit väldigt rörigt eftersom det har hänt väldigt mycket positivt men också väldigt mycket negativa saker. Men jag märker min utveckling och det är jag väldigt stolt över. :)

Vad har du utvecklats på som du är stolt över? :)


När ens ångest hindrar en

Min ångest gör att jag blir väldigt förhindrad i min vardag. Jag kan ha svårt att göra saker som många tycker är en självklarhet. För mig är det svårt att åka i väg på spontana resor då jag oftast vill förbereda mig på vad jag ska göra. Jag måste veta att det kommer finnas en toalett i närheten då jag är rädd för att jag ska bli kissnödig. Jag vill helst hinna planera och förbereda min hjärna på att jag ska i väg någonstans.

Det är också väldigt svårt för mig att åka i väg och träffa nya människor bara så där, då jag gärna även där vill hinna förbereda mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig i andra människors sällskap, jag vet inte riktigt vad jag ska prata om och jag sluter mig lätt i mig själv. Ibland kan jag känna att jag inte har så mycket gemensamt med andra, speciellt eftersom jag inte är den som festar eller dricker alkohol. Jag går liksom aldrig på krogen och detta är ett ämne som väldigt många pratar om när de ses.

För mig är det svårt att träffa människor som har druckit en del, för jag är så himla rädd. Jag blir osäker när alkohol kommer in i bilden. Både när det gäller mig själv och andra. Jag blir osäker på mig själv för att jag är rädd att inte ha något gemensamt med dem, men jag blir också osäker på dem för jag är rädd att de inte ska kunna hantera det eftersom jag har varit med om så mycket skit när det gäller alkohol. Fester och alkohol skrämmer mig. 

Ibland känner jag mig så otroligt onormal och värdelös som är så här, som att jag bara är i vägen för min omgivning, även om jag vet att det inte är så. Det är bara så svårt att ha dessa rädslor och jag försöker verkligen jobba bort dem. Jag vill inte vara rädd för att umgås med människor. Jag vill inte vara rädd för att prata med nya människor, men det är jag och jag tror att det beror mycket på att jag är rädd för att inte räcka till och duga som jag är, eftersom många människor har tryckt ned mig tidigare i mitt liv. 


Frågeställning om psykisk ohälsa - mina svar

I ett tidigare inlägg så la jag ut en frågeställning som jag ville att ni skulle svara på. Ni behövde inte skriva det i kommentarsfältet utan ni kunde bara skriva det för er själva. Direktlänk till inlägget. Nu tänkte jag i alla fall ge mina svar på detta.

1. Vad gör du för att må bra?
Jag brukar skriva av mig, prata med nära och kära eller träna oftast. Det är saker som får mig att må bra och som jag försöker göra ofta.

2. Vilka fördomar om psykisk ohälsa vill du ta död på?
Att man bara är lat och att "det bara är att göra det och det", för det är inte så enkelt. Hade det varit så enkelt att man bara kunde knäppa med ett finger så vore problemen borta så tror jag att de flesta hade gjort det. Det finns mycket fördomar om psykisk ohälsa och jag tycker det är synd att det inte finns lite mer förståelse inom ämnet.

3. Vad gör dig ledsen och orolig?
Jag blir ledsen och orolig när jag börjar tveka på mig själv och jämföra mig med andra. Jag är många gånger rädd för att inte räcka till och det kan hindra mig från att utvecklas och komma dit jag vill, för att jag lägger fokus på fel saker.

4. Vad tror du behövs för att du ska bli av med din psykiska ohälsa (eller för att den ska bli bättre)?
Jag tror det behövs mer tid och även en annan form av terapi. Jag behöver nog mestadels tid och inte ta allting på en gång.

5. Vad ger dig trygghet?
Att ha människor i min omgivning som bryr sig om mig och som älskar mig för den jag är, samt att ha en ordnad ekonomi, med tak över huvudet och mat på bordet.

6. Vet du vad som har fått dig att må så dåligt?
Ja, till en viss del vet jag det och det är mycket saker som har hänt tidigare som har gjort att jag mår som jag mår idag, bland annat mobbning, övergrepp och svek.

7. Vart befinner du dig i livet om 5 år om du fick drömma helt fritt, utan din psykiska ohälsa?
Om 5 år så är jag 29 år. Jag skulle vilja ha barn och lever på mitt skrivande. Jag har så pass mycket pengar att jag inte behöver oroa mig för om vi har råd med mat och jag har en stabil och bra partner som jag älskar och som älskar mig. 


Att älska sig själv, men ändå inte

Jag har just nu lite svårt att bestämma mig för hur jag mår, för jag vet faktiskt inte riktigt...
Ena stunden känner jag mig helt totalt fucking skitdålig, nästa stund känner jag mig ändå helt okej. Det pendlar väldigt mycket just nu. 

Jag sitter och tänker mycket på hur jag var för några år sen. Ibland kan jag längta tillbaka till mitt mer "ytliga" jag, när jag la in mer bilder där jag visade lite hud, när jag älskade all uppmärksamhet och vågade ta mer plats. Jag tror att det beror mycket på att jag var yngre, att jag inte tänkte på samma sätt då utan bara levde som jag ville för stunden. Idag tänker jag mer på konsekvenser, hur jag vill uppfattas, vilket är väldigt bra. 

På ett vis känner jag mig säkrare på mig själv idag än för några år sen, men på ett annat vis så känns det som att jag är mycket mer trasig idag. Min ångest är annorlunda idag än vad den var för några år sen och jag är mindre dramatisk av mig, för idag kan jag föra en diskussion fast jag är ledsen eller upprörd, utan att bara rusa iväg eller skrika. Det var jag inte så bra på förr. Men ändå känner jag mig svagare på ett vis... Som att jag har blivit begränsad i mitt glada, spralliga och spontana jag. Jag har svårare för att vara glad och njuta av stunden idag än vad jag hade för några år sen, för att jag är så rädd att något ska gå fel så jag förbereder mig liksom på det hela tiden. 

Jag känner mig säkrare på så sätt att jag har lärt mig att hantera smärtan på ett annat sätt. Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv och jag har lärt mig att tygla mitt humör. Jag känner mig mer vuxen idag. Jag har hittat mer min stil i kläder och smink. Jag vågar stå för mina åsikter och göra det jag tror på. Jag vet att jag har mycket kvar att jobba på och särskilt när det kommer till att våga tro på att någon kan älska mig för den jag är, för det är oerhört svårt att se idag. Jag älskar mig själv på ett sätt, men på ett annat sätt ogillar jag mig själv och jag vet inte riktigt vilken av delarna som är störst för tillfället. Verkar det konstigt?

P.S. Jag ville också berätta att pappa nu har kommit hem i alla fall, men han mår fortfarande ganska dåligt och har ont i operationssåret så nu ska vi ta hand om honom extra mycket och det är såklart också det som har påverkat mitt mående denna gången. ♥


Min terapi

Jag fick en frågan om jag kunde berätta lite mer om min terapi så jag tänkte berätta lite om det och hur det går till.

Jag går hos en kurator på psykiatrin för tillfället. När jag började hos henne skrev vi ned alla punkter som var viktiga att prata om, bland annat mobbning och övergrepp jag har varit utsatt för. Vi pratade om alla dessa saker för att bearbeta det förflutna och varje möte var en punkt, så vi visste vad jag hade att jobba med och vad vi skulle prata om. Vi sågs en gång i veckan i början och då är varje möte en timme.

Vi jobbar även lite med KBT där jag ibland kan få hemuppgifter där jag exempelvis ska tänka på min andning eller skriva ned händelser, mina tankar och känslor kring detta. Dock känner jag att jag kan behöva mer KBT så jag kommer nog söka mig vidare till en KBT-terapeut om jag får den hjälpen.

I dagsläget jobbar vi mest med samtalsterapi där vi pratar om min oro för framtiden och för att bli sviken och så vidare. Nu ses vi varannan vecka bara, men det ska ändras då jag känner att jag behöver mer kontakt än så för att kunna få ordning på mina tankar. Jag får tips från henne om hur jag kan tänka istället och ibland hjäper det, ibland inte. Dock är jag oerhört glad över att ha någon att ventilera mina tankar med då det hjälper otroligt mycket att någon bara lyssnar och finns där för en och inte dömer en.


Jag ska dit jag vill!

Jag ska kämpa och ta mig dit jag vill. 
Ibland tvekar jag på min framtid och börjar oroa mig, men jag måste sluta med det och jag ska få leva det liv jag vill leva! Jag ska lyckas skapa en familj, jag ska lyckas skaffa hus, jag ska lyckas med mitt skrivande och jag ska lyckas ta mig ifrån min ångest. Jag har bestämt mig och då ska jag också ta mig dit!

Jag har kämpat för mycket för att bara lägga mig ned och ge upp. Jag ska finna styrka och inspiration i livet igen. Jag ska börja dagdrömma om hur jag vill att mitt liv ska se ut och jag ska vinna över denna ångesten. Jag ska bli en stark Evah som är nöjd med sitt liv och jag ska vara stark för mina nära och kära så jag kan inspirera dem. Nu jävlar ska det bli en ändring och jag ska kämpa som aldrig förr! 


Saker jag måste bli bättre på

Jag fick inspiration från Kissie för några dagar sen att skriva saker jag behöver bli bättre på. Alla har vi ju svagheter och jag tror att det är viktigt att vara medveten om dem för att verkligen kunna förbättra dem. Dessa svagheter beror mycket på min ångest och mina katastroftankar, men om man vet vad man behöver bättra på så når man också sitt mål lite snabbare.

• Att ta åt mig mer av det jag skriver. -
Jag skriver inlägg som peppar andra och jag skriver dem även för min egen skull för att jag ska kunna ta åt mig av dem, men det är inte alltid jag lyckas. Jag måste bli bättre på att ta åt mig av det jag skriver, att jag också är värdefull och förtjänar ett bra liv.

• Att inte alltid tro det värsta. - Eftersom jag har katastroftankar så har jag väldigt lätt för att tro att det värsta har hänt eller kommer att hända. Därför måste jag bli bättre på att inte ta ut det dåliga i förskott utan faktiskt bara ta det om det händer.

• Att inte ha sådana humörsvängningar. - Mitt humör kan verkligen pendla. Ena stunden kan jag känna mig jättepepp på saker och må bra. Nästa stund kan jag vara jätteledsen och mycket av detta beror på mina katastroftankar, eftersom jag är så van att tänka negativa tankar.

• Att inte ha så höga krav på mig själv. - Jag är min egen värsta fiende många gånger och kan verkligen döma mig själv för hårt. Jag har blivit mycket bättre på denna punkten och jag kan idag se exempelvis att jag är bra på pole dance fitness eller att skriva och jag kan vara nöjd med ett trick jag gör, även om det inte är perfekt, men det är en del kvar att jobba på.

• Att våga se ljust på framtiden - Bara för att dåtiden har varit dålig så behöver det ju inte innebära att framtiden blir dålig och att dessa sakerna kommer att hända igen. Det är bara så svårt att inte oroa sig för framtiden och om jag kommer komma dit jag vill...

• Att kunna ta emot komplimanger. - Att ta emot beröm genom skrift har jag mycket lättare för och det kan jag ta till mig av, men att ta emot beröm öga mot öga kan vara svårt för att jag inte riktigt vet hur jag ska beté mig, så det här måste jag bli bättre på!


Att leva med ångest

Att leva med ångest kan se olika ut för alla och det kan vara svårt för människor runt omkring att förstå hur det faktiskt är att leva med ångest. Därför tänkte jag skriva några punkter om hur ångesten påverkar mig.

Jag övertänker. - Eftersom jag lider av generaliserat ångestsyndrom (GAD) så har jag katastroftankar och börjar då lätt att överanalysera och se det allra värsta. Om någon kommer för sent börjar jag oroa mig för att något har hänt eller att personen struntar i mig och jag ser de värsta tänkbara sakerna i mitt huvud och jag kan inte låta bli att oroa mig.

Jag blir lätt trött och orkar inte lika mycket. - Eftersom min hjärna hela tiden går på högvarv så blir jag väldigt sliten av mina egna tankar, för det är faktiskt väldigt jobbigt att alltid tänka och oroa sig. Jag kan lätt bli sliten och behöva vila just för att få i ordning på mig själv.

Svårt för att andas. - När jag får mina panikångestattacker så får jag otroligt svårt att andas och börjar hyperventilera och det tar ett tag för att återfå min vanliga andning igen. Efter det kan jag bli väldigt sliten och huvudet kan börja göra ont och jag kan bli yr.

Jag har svårt att släppa taget om saker. - Jag har varit med om många riktigt hemska saker i mitt liv och det är det som har orsakat min ångest. Om det hade varit så enkelt som "sluta tänka på det" så hade jag redan gjort det, men jag har fortfarande svårt att släppa dessa saker och är fortfarande orolig och rädd för dessa saker och därför har jag fortfarande ångest. 

Ångesten påverkar min sömn. - När jag lyckas somna så drömmer jag väldigt mycket mardrömmar och sover väldigt oroligt. Kan vakna upp i panik minst en gång i timmen och känna ett tryck över bröstet, samt att jag är jättesvett. Oftast består mina mardrömmar av att jag blir jagad och inte kan låsa ytterdörren eller inte kan ringa efter hjälp.

Jag vet att min oro är ologisk. - Jag är medveten om att jag inte ska oroa mig på detta vis som jag gör. Jag är medveten om att min oro är ologisk och att jag måste sluta oroa mig för min egen skull, men jag vet bara inte hur. Jag gör inte detta med flit, men jag har fastnat i en cirkel som är svår att ta sig ur även fast jag arbetar med det varje dag i både terapi och hemma. Om jag hade fått bestämma så hade ångesten redan varit borta och jag hade varit fri från detta, men det är inte så enkelt.

Så snälla, läs igenom dessa punkter och försök förstå människor i er omgivning som lider av någon form av psykisk ohälsa. Det är inte alltid så lätt leva med detta och jag vet att vi med ångest kan vara svåra att umgås med ibland, men vi är så mycket mer än vår ångest. Vi är helt vanliga människor, med känslor, tankar och behov, som behöver stöttning och kärlek lika mycket som alla andra och vi är inte bara vår ångest. Det finns så mycket mer bakom den där jäkla ångesten!


Jag ska vinna detta!

Igår pratade jag med min kurator om att börja med KBT istället. Jag känner att jag kan vara i behov av något djupare och något som faktiskt kan ge mig konkreta tips om hur jag kan ändra mitt tankesätt, för just nu känns det lite som att jag har fastnat. Jag har kommit långt med mitt mående, men det är vissa punkter som verkligen sitter fast nu och som jag behöver hjälp att komma ur. 

Jag är bara så rädd att framtiden kommer bli "lika dålig" (fatta mig rätt) som det tidigare har varit. Jag är rädd för att inte kunna uppfylla mina drömmar och inte få leva det liv jag vill leva, utan fortfarande stå kvar på samma punkt som jag gör idag. Jag försöker intala mig att framtiden kommer att bli bättre för att jag ska orka fortsätta kämpa, men det är svårt. Det är verkligen såå svårt att komma ur dessa tankarna som förstör väldigt mycket för mig i vissa sammanhang, men jag försöker verkligen och tror därför att KBT kan vara bra för mig. 

Jag läser mycket själv om vad jag kan göra på egen hand för att peppa mig själv och sluta oroa mig för saker och visst hjälper det lite, men inte tillräckligt för att komma ifrån det. Jag behöver en annan slags hjälp utifrån för jag vill vara självsäker, jag vill vara en person som ser glatt på livet och inte oroar mig för saker hela tiden.
Jag ska vinna den här kampen mot min ångest!


Terapi för mig

 
Jag går ju hos en kurator för att bli av med min ångest, men det finns ju flera olika typer av terapi och jag tänkte lista några typer av terapi för mig.

Att köra bil och få lyssna på musik. - När jag sätter mig i bilen och får köra iväg någonstans och bara lyssna på bra musik är verkligen en terapi för mig. Det är så skönt att få sjunga med i låtarna och slippa tänka på vem som hör eller hur det låter.

Att få träna. - Jag älskar att få komma iväg till min träning och bara få släppa alla andra tankar. När jag får prestera på stången och få känna att jag verkligen kan något så känns allt bara så bra.

Mitt skrivande. - Detta är en grej som betyder extremt mycket för mig. Att få skriva av sig alla tankar och känslor är så himla skönt och att känna sig riktigt nöjd med en text är verkligen peppande.

Att få prata ut med nära och kära. - Ibland behöver man prata ut med sin omgivning om saker och ting och jag känner mig alltid mer peppad efter att ha pratat med dem.

 

Snälla ångest, lämna mitt liv!

Ikväll är ingen bra kväll. 
Det känns som min ångest ska kväva mig just nu och jag är så jävla trött på att ha ångest. Jag är trött på att den ska hindra mig från att göra saker och från att våga vara lycklig. Att släppa denna muren jag har byggt upp är så extremt svårt och jag får panik av att vara sårbar. Jag försöker tänka logiska tankar och intala mig positiva saker, men just nu går det inte in, för min ångest är inte logisk eller positiv. 

Förstår ni den där avundsjukan man känner när någon får exakt det man själv länge har drömt om? Förstår ni den där avundsjukan som inte handlar om missunnsamhet utan bara om en ledsamhet över att inte själv ha det man vill? Jag försöker vara positiv och tänka positivt, för jag vill ju inspirera andra, vara ett stöd för andra och samtidigt visa mina nära och kära att jag kan vara den där glada och positiva tjejen igen. Men jag är så rädd... Rädd för att det jag redan har byggt upp ska raseras, rädd för att min ångest ska förstöra, rädd för framtiden, rädd för att falla i tusen bitar.

Jag vill våga saker. Jag vill våga färga mitt hår i en crazy hårfärg. Jag vill våga tro på mig själv och på att saker kan gå bra. Jag vill våga tro på att livet kommer ordna upp sig ännu mer, men just nu vågar jag inte tro. Jag vet mycket väl att just nu är det både min ångest och mina pms som talar, men det är bara så tröttsamt att vara begränsad i sig själv och sitt eget liv. Snälla ångest, lämna mitt liv!


« Tidigare inlägg Nyare inlägg »
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...