#jagvågartala


Kom ihåg att använda min hashtag där vi bryter tystnaden och skammen kring psykisk ohälsa. Det är inte bara viktigt att vi som faktiskt lider av det berättar vår historia, det är minst lika viktigt att anhöriga berättar sina historier. Det är inte lätt att vara anhörig till någon som lider av psykisk ohälsa och därför är det viktigt att vi alla stöttar och hjälper varandra. Vi kämpar tillsammans! ♥

Hittat sig själv eller tappa bort sig själv

Man pratar ofta om att "tappa bort sig själv". Men hur vet man om man egentligen har hittat sig själv? Hur vet man skillnaden på att tappa bort sig själv och om man någonsin har hittat sig själv?

Jag har funderat en del på detta och jag tror att man kommer tappa bort sig själv ett flertal gånger i livet. Det måste man nog göra för att man är i så många olika skeden i livet där man utvecklas och både hittar nya och tappar bort sidor hos sig själv. Jag tappade nog bort mig själv 2013 när det blev slut med mitt ex. Vi var så unga när vi träffades, vi var bara 18. Sen var vi ihop i över 3 år och jag var så inställd på att det skulle vara vi. Jag var så inställd på att bli sambo med honom, skaffa familj med honom och när han bara dumpade mig helt utan förvarning, utan att berätta varför så kom det som en chock för mig.

Jag tror att jag där någonstans tappade bort vem jag var för jag visste vem jag var med honom, men vem var jag utan honom? Jag saknar inte honom eller vår tid ihop över huvud taget för jag inser idag att vi var alldeles för olika som personer och vi hade aldrig fungerat i det längre loppet, men jag saknar att känna mig själv. Jag tror det är väldigt vanligt att man tappar bort sig själv i samband med ett uppbrott eller i en dålig relation. Särskilt om uppbrottet kommer som en chock och man helt plötsligt måste starta ett helt nytt liv som man inte planerat. 

Jag vet att jag nu börjar lära känna mig själv igen. Jag har hittat nya sidor hos mig själv, jag har börjat förstå varför jag mår som jag mår och jag har börjat hitta lösningar på mina problem. Jag har utvecklats enormt mycket de senaste åren och särskilt de sista månaderna. Jag vågar ta bilen och åka 15 mil helt själv utan att veta vägen. Jag vågar ringa viktiga samtal. Jag vågar be om hjälp när jag mår dåligt. Det tar tid att börja må bättre, men det går framåt och jag är så glad över alla lärdomar jag fått och den utveckling jag har gjort. Jag är inte längre 18. Jag är 25 och jag börjar hitta mig själv som en vuxen kvinna nu!


De sjukas blogg - en bloggportal av de sjuka

 
 
Jag har börjat blogga några gånger i veckan på bloggen De sjukas blogg.
Detta är en blogg där flera olika bloggare skriver om sina sjukdomar, sina psykiska problem och det vi brinner mest för. Vi har alla olika slags bakgrunder, sjukdomar och svårigheter. Jag berättar bland annat om mina ångestproblem och mitt kroniska hälsotillstånd som gör att jag måste äta medicin livet ut, nämligen hypertyreos. Vi har dock inte hållit på med denna bloggen så länge då vi startade upp det den första mars.

Syftet med denna bloggen är att informera människor och ge tips och råd om dessa svårigheter och sjukdomar vi lever med. Livet är ingen dans på rosor och vi är många som genomgår olika slags sjukdomar. Vet du någon som skulle passa in att blogga med oss? Kom gärna med tips så att vi blir fler i gänget och glöm inte att tipsa om vårt projekt! Vi kämpar tillsammans! ♥

Du är aldrig ensam


Orden som sägs i början av videon: "Du har hela livet framför dig" är så lätt för andra att säga. Men för oss med psykisk ohälsa känns det inte så. Jag har mått psykiskt dåligt sen jag var 7 år. Alltså snart hela 19 år. Det har gått upp och ned. Jag har genomgått ätstörningar, depressioner, ångest, självskadebeteenden och jag mår fortfarande inte helt bra. Jag tar mig uppåt, men det tar lång tid. 19 år av mitt liv har försvunnit med denna psykiska ohälsan och jag är inte frisk än och när man då får höra: "Du har hela livet framför dig" från någon som faktiskt tar sig framåt och uppåt, som lever det där liv du vill leva gör det bara värre.

Jag vet att det oftast sägs i all välmening, men vissa saker har man inte hela livet på sig att göra. Vissa saker i livet är tidsbegränsade, livet är tidsbegränsat och det handlar inte om att vara negativ, det handlar om att vara realistisk och det är just därför jag kämpar så mycket som jag gör, för att jag vill hinna leva innan jag dör. Jag ska bli frisk. Jag ska få den där familjen jag alltid drömt om. Jag ska kunna livnära mig på mitt skrivande och att hjälpa andra som mår psykiskt dåligt. Jag ska bli lycklig på riktigt. Tack till alla som kämpar med mig, utan er hade jag aldrig klarat detta!


Titta på videon och bryt tystnaden om psykisk ohälsa. Våga berätta dina erfarenheter, våga visa att psykisk ohälsa inte är fel eller något att skämmas för. Vi är krigare som kämpar och vi är aldrig ensamma!


#Delaheladig

Jag vet inte om ni har hört talas om projektet Delaheladig?
Personerna bakom projektet är Katarina, Frida, Jessica och Louise och de är studenter. Deras vision är att alla människor ska vilja engagera sig i att normalisera psykisk ohälsa och samtidigt skapa kunskap och förståelse.

Syftet med projektet är att dela olika människors efterfarenheter kring psykisk ohälsa. Detta gör de genom att på sitt konto på instagram dela berättelser från personer som har erfarenhet av psykisk ohälsa.

Vill du engagera dig och dela din historia?
• Du kan bli intervjuad via telefon eller skype och låta dem skriva om din story.
• Du kan också skriva din egen text på ca 1500 tecken och skicka in den och en bild till delaheladig@gmail.com eller på Instagram @delaheladig
• Du kan vara helt anonym om du vill.
• Du kan också dela din story med hashtaggen #DelaHelaDig

 
Jag har även delat min historia. Du hittar den på deras instagram. 
Direktlänk till min text
Direktlänk till deras instagram

Första mötet med KBT

Idag hade jag mitt första möte på enskild KBT (kognitiv beteendeterapi).
Som många av er vet så gick jag ju i KBT i grupp under hösten och jag tycker det fungerade jättebra. Det var positivt för mig för jag fick träffa folk, jag fick ta del av andras erfarenheter och se att jag inte är ensam, samt träna på att öppna upp mig i det verkliga livet för andra människor.

Det som dock var lite jobbigt var ju att jag kände att jag inte riktigt ville dela med mig av mitt innersta. Jag öppnade mig om mycket, men de stora problemen ville jag inte prata om inför alla. Så jag bad om att få enskild KBT med samma terapeut som ledde gruppen, vilket känns jättebra. Vi hade ett informationsmöte idag och hon ska nu lägga upp en behandlingsplan för att jag ska bli fri från detta. Hon märkte att jag jobbar väldigt mycket med mig själv och att jag har stor kunskap inom ämnet, så det jag behöver mest är ju någon som pushar mig och hjälper mig när jag kör fast så jag inte faller tillbaka i samma mönster igen.

Under kvällen nu kände jag verkligen att jag är i behov av denna hjälpen. Jag fick ett litet bakslag och mina katastroftankar tog över mig helt. Blev helt förtvivlad, bara grät, hatade mig själv och kände mig värdelös. Just då kändes det som mitt liv bara var skit, att det nästan var över. Jag vet inte varför jag ibland reagerar som jag gör, varför jag kan gå från sprudlande glad till jätteledsen och förtvivlad på bara en timme. Det kan ändras så otroligt fort utan att jag egentligen förstår det själv, men förhoppningsvis kommer det bli bättre nu när jag äntligen får KBT. Min terapeut sa att jag kommer snart nå mitt välmående, för jag har kommit så långt och det är inte alltför mycket kvar, så håll tummarna för att jag kommer må bättre nu med denna hjälpen! 


Att ständigt behöva kriga

Idag är en sådan dag där allt bara känns hopplöst. Jag är så otroligt ledsen och bara gråter hela tiden.
Jag är så trött på att behöva kriga för exakt allt jag tar mig för. Att behöva se min familj kriga mot allt. För att vara ärlig har ingen av oss haft särskilt mycket "tur" i livet eller vad man ska kalla det. Vi måste kriga för våra rättigheter gällande precis allt, det har alltid varit så. Vi har krigat mot skolor, landstinget, kommuner, skolor, försäkringskassan, släkt, vänner, partners, ja egentligen allt man kan tänka sig. Vi har mött motgång på motgång, varje dag i flera års tid. 

Jag känner mig bara så trött, utmattad, ledsen, arg, sårad. Allt blir till en kamp där man måste se till att inte bli nedtrampad. Att bara få hjälp av sjukvården för ett enkelt blodprov har varit ett krig. Alla människor genomgår motgångar, men att hela tiden behöva kämpa och kriga mot allt och alla gör att man till slut inte orkar mer.

Jag är inte perfekt, jag gör mycket fel och jag har många brister. Men jag försöker hela tiden bättra mig och gör mitt bästa för att vara en bra människa. Senaste månaden har jag verkligen gjort allt i min makt för att utvecklas och det mesta av min fritid går till att läsa böcker, göra KBT-uppgifter osv. Men för vilken nytta känner jag nu?

Ibland undrar jag hur mycket prövningar man ska behöva gå igenom? När ska man få andas ut och känna att man har lite flyt, få varva ned och känna ren och skär lycka? De säger att livet blir vad man gör det till, men om man hela tiden möter motstånd från alla håll och kanter, om man hela tiden får kriga för sina egna och sin funktionshindrade systers/dotters rättigheter, hur ska man då kunna se positivt på det? Till slut går man in i väggen och känner att man inte orkar mer och dit har jag nått nu.

Jag är så otroligt trött på att ständigt gå på nitar. Att ständigt behöva kriga. Att ständigt bli ifrågasatt. Att ständigt bli sårad. Att ständigt behöva kämpa utan framgång. Att ständigt få min lycka raserad efter 5 sekunder. Finns det högre makter och vad begär de av mig och min familj?! Vad är det vi ska göra för att få lite medgång?

Jag har under 2016 och nu 2017 utvecklats enormt mycket. Jag har tagit tag i mitt liv på riktigt. Jag har insett mina fel och jobbar ständigt på dem för att rätta till dem. Kan jag inte bara få något tecken på at jag är på rätt väg, mot lycka? Måste det fortsätta såhär, som det sett ut i alla år? Snälla, det räcker nu. Jag orkar inte mer...

Jag tänker inte ens "försvara" varför jag skriver ett sådant här gnälligt inlägg. Vill du inte läsa det så är det upp till dig för det är min blogg och här skriver jag exakt vad jag vill, oavsett hur det kan tolkas för jag har nått en gräns nu.

 
Såhär känner jag mig idag. Som att jag bara vill krypa ihop i en liten boll och försvinna...

Böcker får mig att må bättre

Under januarimånad har jag snart läst ut 4 böcker om ångest, relationer och hur man börjar må bättre.
Jag SKA ta mig ur detta. Jag är så jävla bestämd på detta och jag har lärt mig så extremt mycket om mig själv under denna månaden. Det har varit en väldigt jobbig månad med mycket problem, mycket gråt och ångest men jag börjar förstå mig själv. Jag lär mig något om mig själv varje dag och sakta men säkert tar jag mig framåt.

Ni som bråkat med psykisk ohälsa vet att det ibland känns som man står still, men det gäller att se minsta lilla framsteg man gör. I början av månaden hände saker som verkligen fick mig att tänka till och inse saker som jag inte gjort innan och nu har jag faktiskt utvecklats i raketfart. Jag är inte där än, men jag är mycket längre fram nu än jag var för några månader sen.

Tänkte även beställa mer böcker under veckan, för det är något som faktiskt hjälper. 2017 ska bli året där jag kommer närmare och närmare mina mål, jag SKA må bra, på riktigt!


Jag vägrar medicin

Sen jag började öppna mig om min psykiska ohälsa så har folk pratat med mig om mediciner.
Läkare, vänner, människor över internet, träningskompisar. Många verkar tro att en tablett löser allt och om man inte vill ta tabletter så mår man egentligen inte dåligt.

Jag är en av de som vägrar medicin så länge jag kan, för det är inte aktuellt för mig. Jag vet vad jag behöver jobba på, därför jobbar jag på mina problem från grunden istället för att ta en medicin. Missförstå mig inte, mediciner kan vara jättebra för vissa personer, men jag tror att många gånger utnyttjas det för att det inte finns tillräckligt resurser eller kunskap alla gånger och då är det lättare att bara skriva ut medicin.

Medicin för mig skulle bara göra att jag skjuter problemen framför mig istället för att jobba bort dem och jag är inte en sådan person som tycker det är bra att skjuta upp problemen eller skjuta undan mina känslor. Jag tar hellre tag i det direkt och gräver så långt jag kan för att reda ut det. Jag gör framsteg varje dag och på bara några månader har jag utvecklats extremt mycket och jag vet att det enbart beror på mig själv, för att jag aldrig ger upp. Jag är inte rädd för att visa mina känslor eller visa mig "svag".

Jag har klarat mig så bra utan mediciner och jag tänker inte börja nu när jag börjar hitta min väg. Mediciner kan lösa mycket för vissa, men det löser inte allt och det är inte för alla.


Saker att tänka på


Välja bort sådant som ger mig negativ energi. - De där tjejgrupperna jag var med i på facebook valde jag att gå ur då det gav mig för mycket negativa tankar. Jag kunde inte låta bli att läsa, så därför valde jag att gå ur. För att må bra ska jag omge mig med positiva tankar.

Att släppa kontrollen. - Jag kan inte ha kontroll på allt. Det som är menat att hända kommer att hända oavsett. Jag kan inte kontrollera vad som händer, jag kan bara kontrollera hur jag reagerar.

Mitt sätt behöver inte alltid vara rätt. - Människor kan ha ett annat synsätt och tankesätt än mig utan att det innebär att det är fel. Det finns alltid tusen olika sätt att se på saker och ting och om jag slutar fokusera på bu, så kan jag se att även bä kan vara positivt. Jag tror att jag missar mycket för att jag fokuserar för mycket på min egna tanke om vad som ska ske/vad som är rätt.

En tanke är bara en tanke. - Bara för att jag tänker något så innebär inte det att det stämmer. Ibland kommer hjärnspöken och det är just vad de är. Oftast är inte hjärnspökena sanning, så låt dem bara vara där.


Magkänsla eller hjärnspöken?

Jag vet ju att många av er som läser min blogg lider eller har lidit av psykisk ohälsa och därför vill jag faktiskt fråga er lite saker och få hjälp att reda ut saker i mitt huvud för jag tror faktiskt att vi tillsammans kan komma på ett bra svar.

Man får ju ofta höra att man ska lita på sin magkänsla för att den alltid säger sanningen. Men vi som lider av ångest, hur ska vi kunna avgöra vad som är ångest och vad som är den så kallade magkänslan? Jag som lider av generaliserat ångestsyndrom kan ju i princip oroa mig för allt, även saker som inte är något att oroa sig för. Vissa dagar finns det inte ens någon logisk förklaring och jag kan inte ens sätta ord på min oro, den bara finns där.

Hur gör ni för att kunna avgöra vad som är magkänsla och vad som bara är hjärnspöken? Litar ni på er magkänsla om ni har någon? Hur känns magkänslan och hur känns hjärnspöken/oro/ångest för er? Jag behöver verkligen alla svar jag kan få, oavsett om du lider av psykisk ohälsa eller inte så uppskattar om ni tar er tid att svara på detta, tack! ♥


2017, välkommen

Nu har hela 2016 gått och vi är på den första januari 2017.
Åren bara springer iväg... 2016 har varit ett lärorikt år. Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv och jag har tagit stora steg fram i livet. Jag har börjat förstå mig själv och en av de viktigaste lärdomarna jag har fått är att se mina egna fel och brister och faktiskt ta steget att göra något åt dem.

Jag är långt ifrån perfekt, jag gör fel och jag väljer fel väg ibland. Jag rusar iväg och går för mycket på mina känslor istället för att ibland tänka ett steg längre. Men jag har insett att jag kan göra något åt det. Jag kan stanna upp och tänka till innan jag rusar iväg i tanken.

Jag har också lärt mig att de flesta människor känner rädsla och ensamhet. Att det är så många där ute som kämpar med olika saker och tänker som mig. Att det är så många där ute som delar min ångest och mina känslor. Jag har även lärt mig att acceptera våra olikheter och försöka lära mig av andra människor istället så att jag kan bli en bättre version av mig själv.

Jag har en bit kvar att gå, men jag kommer fortsätta kämpa 2017. Jag har kommit så långt och börjat ändra tankesätt och jag tänker inte sluta nu. Nu märker jag att jag faktiskt kan. Jag klarar det här och även om livet ibland känns som en enda stor uppförsbacke så finns det något fint där uppe på berget som väntar på mig. Jag kanske inte kommer ha lärt känna mig själv till fullo om ett år, men jag kommer ändå vara ett steg närmare för jag slutar inte kämpa.

2017, här kommer jag och jag hoppas att ni tänker fortsätta kämpa ni också! Kram ♥


Min blogg gör mig stark

Idag när jag var på KBT-terapin i grupp så insåg jag vad min blogg faktiskt har gjort för mig.
Den har hjälpt mig så extremt mycket med mitt mående. Jag lägger ju ofta upp övningar där man ska peppa sig själv genom att ta upp de bra sakerna med sig själv, både gällande personlighet, prestation och utseende. Detta skulle jag nog aldrig ha gjort utan min blogg. Att jag skriver så mycket om självkänsla och självförtroende har verkligen fått mig att höja mina egna känslor och tankar inför och om mig själv.

Att jag ofta tar upp saker som psykisk ohälsa och vad det innebär har också fått mig att bli mer medveten om mina egna tankar och känslor på grund av att jag läser mycket om det. Jag vill veta allt om det och söker därför mycket information. Detta gör jag ju både för er läsares skull och för min egen.

Att ha blivit publicerad och intervjuad på grund av mitt skrivande har också stärkt mitt självförtroende väldigt mycket. Redan 2011/2012 började min svensklärare använda mina texter som undervisningsmaterial när jag läste upp mina betyg och redan där kände jag stor potential hos mig själv.

Självklart hjälper min terapi mig väldigt mycket, både hos min kurator och gruppterapin, men att jag ens har vågat mig dit och klarar av uppgifterna är tack vare mig själv och min blogg, så jag är enormt glad över att jag startade min blogg 2009 och började skriva om dessa ämnen 2012, för under dessa åren har jag lärt mig extremt mycket om mig själv och andra!


Det är tufft, men nyttigt

Jag har lärt känna mig själv så otroligt mycket sen i somras och jag märker stor utveckling på mig själv. Jag börjar som sagt hitta grunden till mina problem och jag kämpar dagligen för att fortsätta utvecklas och bli en bättre version av mig själv. Det är jätteskönt att lära känna sig själv på riktigt och få reda på varför jag mått som jag mått, men det är också otroligt jobbigt. Det väcker så många jobbiga minnen till liv och att inse alla sina brister är verkligen tufft.

Jag är otroligt stolt över mig själv för att jag kommit så här långt. Jag vet att det är jag själv som gjort arbetet. Jag har fått stöd på vägen, men det är jag själv som rannsakat mig själv. Men just nu är jag inne i en period där det känns otroligt jobbigt att göra detta jobbet. Det är tufft att erkänna för sig själv och att även hitta lösningar på problemen.

Jag vet att jag är stark och jag vet att jag klarar detta, men just nu känns det bara extra jobbigt att jobba med detta. Men jag vet också att arbetet lönar sig och att jag snart kommer må bra på riktigt och när jag gör det och denna resan är klar, då jäklar ska jag fira för det är jag värd!


Hur det går med gruppterapin

Igår var jag iväg på gruppterapin igen och nu har vi gått 6 gånger på denna kursen i KBT och på dessa veckorna har jag faktiskt lärt mig en hel del. Det är otroligt jobbigt med alla uppgifter vi får och ibland känns det svårt att genomföra dem, men jag vet att det ger mig väldigt mycket att faktiskt göra det.

Vi har en bok vi läser i till varje torsdag och sen får vi även uppgifter att fylla i utöver det om våra känslor, tankar och beteenden. Vi ska lära oss hur kroppen reagerar på olika känslor och tankar, men också hur tankarna och känslorna sätts igång av kroppen.

Jag trivs jättebra i gruppen och tycker det är jättekul att gå dit då det är skönt att höra andras tankar och erfarenheter, men också att få dela med sig av sitt eget. Man märker helt enkelt att man inte är ensam. Jag har också lärt mig att mycket av min ångest grundar sig i andra människor, alltså i relation med andra människor. Att jag är rädd för att bli sviken och ensam så jag bygger upp ett skydd. Jag har också insett att exempelvis min ångest för att bli sjuk mycket grundar sig i att jag är rädd för att bli sviken och ensam, oavsett om det gäller förkylning eller värre sjukdomar. Detta har jag insett av att göra de här uppgifterna vi får varje vecka och det är skönt att jag börjar förstå nu. Då är det också lättare att göra något åt det.

Så att börja i KBT i grupp var ett av de bästa besluten jag har tagit för jag får träna på att vara social, jag har fått kontakt med en jättefin tjej och vi har tänkt börja umgås, jag får träna på att öppna mig inför andra. Jag får också träna på att lyssna på andra och se att andra genomgår exakt samma sak samt att jag lär mig jättemycket om mig själv, så jag är så glad att jag valde detta. :)


Nya mål

Inte ta saker på sådant stort allvar. - Lite mer tänk att det får bli som det blir och att jag ska ha roligt på vägen. Just nu tar jag många saker på för stort allvar, vilket kan vara bra ibland och ibland inte, så lite mer att leva i nuet och det får bli som det blir.

Leva mer hälsosamt. - Jag måste börja tänka lite mer på vad jag äter och hur jag äter. Idag stressar jag lite för mycket när jag äter och det blir en del skräpmat, så från och med nu ska jag leva lite mer hälsosamt och ta vara på min hälsa.

Inte ta mig själv på så stort allvar. - Allt handlar inte om mig i världen. Människor kan ha en dålig dag utan att det beror på mig eller att de inte längre vill ha kontakt med mig. Jag är viktig, men inte så viktig att allt handlar om mig. Jag ska sätta gränser, men inte för stora gränser eller gränser för tidigt.

Tänka att saker lönar sig i framtiden. - Även om belöningen för mitt arbete med mig själv kanske inte kommer på direkten så kommer det bli bättre i framtiden. Saker kanske inte går som jag vill exakt just nu, men det kommer göra det i framtiden och därför är det viktigt att jag fortsätter jobba och kämpar. Varje steg i livet är en lärdom som jag kommer ha nytta av i framtiden och som kommer leda mig dit jag vill till slut.
 
 
Bjussar på en av mina vackraste bilder hittills, visst är jag vacker ;)

KBT i grupp

Igår var jag iväg på min första mitt första möte i en KBT-behandling i grupp. Jag har aldrig gått i KBT innan och inte heller i gruppterapi så detta var riktigt kul att prova på. Jag trivdes bra direkt i gruppen och jag vågade ta plats, samt att alla lyssnade när man sa något. Vi var dock inte hela gruppen, men detta känns riktigt bra faktiskt och jag tror att detta kommer hjälpa mig mycket. :)

Jag var lite nervös för att gå dit men direkt jag kom in där så kändes det bra och jag gillade även de som håller i detta. Detta visar att jag har gjort en stor utveckling då jag aldrig för två år sen hade kunnat tänka mig gruppterapi. Nu är det något jag har sett fram emot sen den dagen jag bestämde mig för att gå dit. Jag har faktiskt längtat och jag längtar till och med efter alla hemuppgifter för jag vill verkligen bli bättre och lära mig nya saker, samt att jag får träffa andra som har samma problem som jag själv. Känner mig riktigt peppad på detta! :)

Har du gått i KBT eller någon gruppterapi? Hur fungerade det för dig?


Att tvivla på vem man är

Det har många gånger känts som att alla andra kan så mycket, men jag kan ingenting. Jag tror jag har kommit på varför jag känt så, till en stor del.

När jag exempelvis träffat en ny kille och börjat lära känna honom så har jag ofta blivit nedtryckt med att mina intressen, tankar och känslor inte är viktiga och intressanta. Jag har fått höra att de tv-program jag tittar på är tråkigt, att mina intressen för blogg och psykisk ohälsa är tråkigt och onödigt att lägga energi på.

Jag vet att jag är allmänbildad. Jag vet mycket och jag är vetgirig, men eftersom det jag finner intressant många gånger klassas som tråkigt och ointressant enligt personer jag träffar så får jag aldrig chansen att visa mina kunskaper eftersom det inte är någon som är intresserad av att höra det. Jag kan bli dömd för att jag inte kan göra en speciell knop, men det jag kan är inte intressant nog för att bry sig om.

När man blir matad mycket med att ens intressen, tankar och känslor är tråkiga och onödiga så är risken stor att man börjar anse det om sig själv och hela en själv blir tråkig och onödig på något sätt. Till slut tappar man bort sig själv och börjar tvivla på vem man egentligen är, vad man egentligen vill och vad man egentligen är bra på.

I alla relationer gäller det att ge och ta. Dina intressen, tankar och känslor är inte tråkiga och onödiga. Den andra parten ska lyssna och engagera sig lika mycket i ditt som du gör i den personens intressen. Jag vet att jag är duktig på många saker och jag ska också kunna få chansen att visa det. Jag kanske inte kan den där knopen, men jag kan andra saker och det är helt okej.


Att vara psykiskt stressad

För många innebär ordet stress att man har mycket att göra på jobbet eller att man har mycket att göra hemma.
För många innebär ordet stress att man har ett aktivt liv och exempelvis jobbar som sjuksköterska som är både är psykiskt och fysiskt ansträngande yrke. Men stress behöver inte alltid innebär ett hektiskt liv, i alla fall inte för oss med psykisk ohälsa eller olika typer av diagnoser.

I och med att min hjärna alltid går på högvarv, vilket innebär att jag alltid tänker 3000 tankar i vaket tillstånd och drömmer väldigt röriga drömmar när jag sover, så kan jag bli mer uppstressad än någon som faktiskt har 2 barn + heltidsjobb just för att min hjärna arbetar så mycket hela tiden. Någon som inte levt med en superaktiv hjärna kan nog ha svårt att förstå det. Man har tusen idéer, tusen tankar, tusen saker man vill säga, tusen skäl till oro och då blir det till slut för mycket, oavsett om man lever ett stressigt liv i övrigt eller inte. Från ett jobb kan man oftast ta semester, men det kan man inte från sin egen hjärna.

Särskilt när jag ska sova håller min hjärna igång extra mycket. Det är då jag kommer på idéer till blogginlägg, eller saker jag ska fråga någon om exempelvis. Det är också då min oro sätter igång som värst och när jag sluter ögonen ser jag som små blixtrar för att min hjärna är så aktiv och det känns som varje tanke är en blixt som slår ned.

Att gå in i väggen eller att vara stressad behöver inte innebär att man lever ett hektiskt liv med tusen saker att göra och långa arbetsdagar. Min stress handlar mycket om min hjärna, att jag inte kan få den att lugna ned sig och jag inte riktigt kan sålla bort orostankarna och bara tänka: "Jag lever här och nu, jag får ta problemen om och när de kommer." Jag kan ha perioder där det fungerar jättebra att ta kontroll över min hjärna och i nästa period är det verkligen tufft, men detta är något jag jobbar på extremt mycket. Som jag sagt innan, jag vill inte ta bort mitt övertänkande helt, jag vill bara vända det så jag kan ha det som en styrka istället för svaghet och lära mig ta kontroll över det.


Jag har växt som person

När jag ser tillbaka på hur jag var för några år sen så ser jag en stor utveckling på mig själv.
Även om jag var spralligare och gladare förr så har jag mognat väldigt mycket på dessa åren och jag har blivit bättre på väldigt mycket saker.

♣ Jag vågar exempelvis utmana mig själv när jag kör bil och parkerar. Tidigare har jag aldrig vågat parkera i trånga parkeringshus, särskilt inte i Mitt i City i Karlstad, men nu de senaste månaderna har jag parkerat där ofta. Jag väljer dock en plats där det är ganska tomt runt om än så länge, men jag vågar i alla fall köra ner där nu. Jag tycker själv att jag blivit mycket bättre på att köra bil sen jag började tro mer på mig själv och bara tar det lugnt. Jag har sänkt kraven på mig själv lite och tänker att jag måste våga för att vinna, vilket har resulterat i att det går bättre.

♣ Jag har även börjat förstå mig själv mer. Varför jag reagerar som jag gör i vissa situationer. Varför jag började må dåligt och jag har börjat se min egen del i saker och ting. Jag har blivit mer medveten om vad jag måste ändra på och jobba med för att både jag och mina nära ska kunna må så bra som möjligt.

♣ Jag har blivit bättre på att våga ta mer plats och prata med folk. Det varierar ju lite från dag till dag, men över lag har jag blivit mer social och vågar prata mer, vilket jag hatade förr. Jag kan fortfarande tycka det är extremt jobbigt, men jag övar och utmanar mig själv.

♣ Jag har blivit mer självständig. Jag har skaffat egen lägenhet, jag vågar ta bilen och bara åka ut själv utan någon annan. Jag vågar börja på olika träningsformer ensam, vilket aldrig hade fungerat förr.

Som ni ser så har det hänt en del faktiskt och detta är ju bara några punkter. Även om jag tappat bort den där glada och spralliga Evah så har jag hittat många andra sidor och snart ska jag hitta tillbaka till även den där glada personen igen. Vad har ni utvecklats på? :)


« Tidigare inlägg
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...