Att kippa efter andan, men ändå inte få luft

Har du någon gång legat med täcket över huvudet och till slut känt att du inte kan andas?
Tänk dig att ha det så nästan varje dag. Att ha ett tryck över bröstet och svårt att andas och du kan inte bara dra bort det där täcket och kippa efter andan, för det är inte ett täcke som gör att du har svårt att andas. Det är din ångest.

Tänk dig att vakna på morgonen och behöva avboka saker du sett fram emot för att din ångest bara är så stor att du inte kan göra annat än att fokusera på den. Tänk dig att inte kunna planera saker eller se fram emot saker för du vet inte om du kommer ha sådan fruktansvärd ångest att du inte kan ta dig ur sängen. Det kanske låter som en bagatell som är lätt att ta kontroll över, men det är det inte. Det krävs år av träning och terapi. Det krävs år av tålamod och ett jävlar anamma för att klara av det. Ångesten ska inte få styra ens vardag, men ibland gör den det ändå, för det finns ingen avstängningsknapp.

När du lever med ångestproblematik får man ibland finna sig i att ångesten tar över och kommer titt som tätt. Det kan jämföras med att ha cancer. Du är sjuk i båda tillstånden och vissa dagar är sämre än andra. Att vara sjuk i psyket är exakt lika allvarligt som andra sjukdomar. Det är ingen lek att må dåligt psykiskt. Det är inte roligt att inte kunna leva sitt liv som man vill fullt ut för att man har en ångestproblematik som styr. Att må dåligt psykiskt är inget jag ens önskar min värsta fiende och det är därför 30 människor i veckan tar livet av sig, för att det är så fruktansvärt påfrestande att kriga mot sin egen hjärna.

Man vill bara kunna dra bort ångesten som man kan göra med det där täcket för att få luft igen, för känslan av att ha ångest kan få en att känna sig så fruktansvärt värdelös. Att vi fortfarande 2017 skäms över psykisk ohälsa är hemskt och även om jag är så öppen som jag är så skäms jag ibland fortfarande. Jag skäms för att jag inte kan göra allt som jag vill göra. Jag skäms över att ses som "svag". Jag skäms över att fortfarande behöva kontrollen över saker för att det är enda sättet än så länge för att min ångest inte ska infinna sig. Jag skäms över att jag skäms när jag vet att det inte är något att skämmas över. Man skäms inte över cancer, en förkylning eller öroninflammation så varför ska man skämmas över psykisk ohälsa?

Jag är bara en helt vanlig människa som är rullstolsbunden, men det är inte jag som sitter i rullstol, det är min hjärna och jag kämpar dagligen med att kunna kasta den där rullstolen och en dag kanske bara kunna använda mig av ett stödhjul istället.





Lite uppdatering om livet

Det var ju ett tag sen jag uppdaterade er om hur jag mår och hur det går i mitt liv just nu.
Förutom detta som hände med min kompis Anna för några veckor sen så har livet gått riktigt bra faktiskt. Jag har fyllt 26 och jag har skaffat pojkvän. Det hela gick ganska fort faktiskt, men det har känts så rätt och så bra hittills så jag fösöker ta vara på det. :) Kan berätta mer om det i ett annat inlägg senare om ni vill. Jag känner att jag har mindre ångest och allmänt mår bättre.

Jag har ju tidigare haft problem med att jag känt att jag inte har något mellanting. Endera mår jag jättebra och är jätteglad eller så är jag nästan "känslolös" eller bara nedstämd. Nu känns det faktiskt som att jag har hittat ett mellanting för jag känner mig bara allmänt glad och "normalt glad" om ni förstår vad jag menar. Jag har inte lika mycket ångest. Jag märker även att min sociala sida har börjat fungera lite bättre. Jag vågar ta för mig mer. Så det känns som jag är på rätt väg, även om jag just nu står utan terapi.

Jag har fortfarande lite problem med att jag kan bli sur fort som jag skrev om i ett annat inlägg, men det börjar bli bättre och jag tror att det berodde mycket på det som hände med min kompis, att det blev så övermäktigt. Så nu är det bara att fortsätta på samma väg för det känns bra nu. Så håll tummar och tår för mig nu att det fortsätter så här! :) 

Hoppas ni också mår bra fina ni. 


Bild 1: Glass jag och Dennis åt på Mormors glasscafé i Lysvik.

Bild 2: Blommorna jag fick av min kära syster Carola på min födelsedag.

Bild 3: Balkongmys med Dennis. ♥

Att bli sur för ingenting

Jag behöver lite råd av er.
Senaste tiden har jag känt mig ganska lättretlig och kan bli sur för ingenting och jag vet inte varför egentligen. Jag kan helt plötsligt störa mig på allt folk säger och jag vet verkligen inte varför jag gör det. Känner bara att jag blir sur och fräser till fast jag kanske inte alls menar det.

Jag vet inte om det beror på allting som är runtomkring just nu. Att en av mina närmsta vänner blivit mördad och jag ska på minnesstund imorgon, att jag måste bråka med psykiatrin för att få en ny terapeut, att saker krånglar med företag osv. Jag har just nu ingen terapi alls då jag inte är nöjd med den jag gick hos innan och har inte fått någon ny än. Verkar inte som någon vill hjälpa mig att få en ny så ska ringa chefen igen. Återigen bråka för sina rättigheter för att faktiskt få den hjälpen man behöver för jag klarar inte allt på egen hand. Jag måste ha hjälp från vården för att ta mig igenom det som är kvar att jobba med och jag är så rädd för att stå ensam i sommar utan terapi för det blir lång tid... 

Jag vill ju inte bli sur hela tiden och fräsa åt folk för det känns så jävla hemskt, särskilt när det inte egentligen finns en anledning till att göra det. Vad brukar ni göra i sådana här situationer? Jag behöver verkligen era råd just nu hur jag ska tänka så jag inte fräser mot folk som inte förtjänar det, för de ska ju inte få ut för mina problem. :/

Förlåt till alla jag verkat sur mot senaste tiden. Det är inte meningen... ♥


Även om det skiter sig, löser det sig

Sen jag skrev mitt inlägg för några dagar sen om vänskap och relationer så har väldigt mycket förändrats och väldigt snabbt. Jag bestämde mig för att det fick vara nog med att ha relationer i mitt liv som inte ger mig något så jag sa ifrån till både vänner och min terapeut. Jag har nu under veckan som gått bara sagt rakt ut som det var och hur jag kände det och det var en stor seger för mig, att faktiskt kunna säga ifrån på riktigt och säga att relationen inte ger mig något längre och att jag vill lägga den åt sidan. Eftersom jag skrev i det inlägget att jag förväntar mig att folk gör det med mig så ska jag ju göra det tillbaka såklart och inte bara låta det rinna ut i sanden. Så under veckan nu har jag sagt upp kontakten med ett flertal "vänner" samt även sagt till min terapeut vad jag tycker och att jag vill byta. Jag är inte nöjd med min terapiform och känner att jag inte får det jag behöver så nu ska jag förhoppningsvis få en ny.

Jag vågade också under måndagen skriva i olika grupper på facebook och faktiskt söka ny vänskap vilket jag aldrig gjort tidigare och helt plötsligt håller jag på att lära känna jättemånga, både människor från min egen ort och från andra ställen. Så på lördag ska jag iväg och fika på stan med en jättehärlig tjej som jag har börjat lära känna lite. Så att skriva det inlägget hjälpte mig verkligen på många sätt, både för min egen del för att känna att jag måste göra slut på gamla relationer som ligger och skräpar samt skapa nya som faktiskt ger mig något. Men inlägget var också bra på det sättet att många kände igen sig och jag fick kontakt med andra människor på det sättet också. Så nu känner jag mig positiv faktiskt och mycket starkare efter jag vågat sätta ned foten och säga ifrån att jag inte vill bli behandlad så.

Mitt nya favoritmotto har blivit det som står i överskriften. Även om det skiter sig, löser det sig!


When you hurt me, you hurt yourself

Nu tänker jag skriva ett riktigt negativt inlägg för jag mår otroligt dåligt just nu så jag behöver skriva av mig.

Vet ni vad jag är otroligt trött på? - Människor som inte kan bara skaffa lite jävla respekt och säga som det är istället för att såra andra människor. Jag är trött på människor som låter saker rinna ut i sanden eller drar ut på svaret när man ställer dem mot väggen. Det vore så enkelt för människor att säga: "Hej! Nej, tyvärr jag känner inte att det här funkar. Jag vill att vi skiljs åt här." istället för att låta andra människor vänta och hoppas. Detta gäller både tjejer och killar och alla typer av relationer. Det är så fruktansvärt elakt och respektlöst att låta andra människor gå med förhoppningar eller gå i väntan på ett svar istället för att bara säga som det är.

Jag är så otroligt trött på att bli behandlad som en dörrmatta om jag ska vara ärlig. Folk tror att de kan komma och trampa på mig hur de vill och inte ens när jag ställer frågan rakt ut får jag ett svar. Jag ska helt enkelt gå där och spilla min tid medan de lever life. Jag är inte din jävla dörrmatta, jag är inte någons dörrmatta.

Jag är så otroligt trött på "vänner" som bara pratar om sig själva, som skriver och frågar hur det är när de bara vill ha fram sina egna problem och egentligen skiter i mitt svar. Som aldrig erbjuder sig att komma till mig, utan det tas för givet att jag ska komma till dem och köra överallt. Jag är så trött på "vänner" som ringer när man säger att man ska sova eller som lovar att höra av sig om när man ska ses och inte gör det.

Jag måste sluta vara så jävla snäll mot folk hela tiden och sätta ned foten med en gång. Jag försöker inte höja mig själv till skyarna och jag är inte den bästa vännen eller flickvännen heller, men jag har blivit utnyttjad för många gånger i mitt liv nu av både vänner och pojkvänner så nu får det fan räcka. Jag är så trött på människor att jag vill kräkas.

De säger att man ska älska sig själv men hur bygger man upp sin självkärlek när andra hela tiden trampar sönder en och mosar en? När andra hela tiden bevisar för en att de har så pass lite respekt för en att de kan behandla en så? "Det ligger hos den som behandlar dig illa och inte hos dig" och allt det där, jag vet. Jag vet det så väl, men ändå kan jag inte låta bli att krossas, i alla fall för stunden. Det gör så fucking jävla ont att bli behandlad som en dörrmatta och särskilt när det händer om och om igen, av alla möjliga människor. Det får mig att känna mig så jävla liten, så jävla dum.

Och när man är mitt i skiten så är det svårt att se det positiva. Det är svårt att tänka att man snart kommer ha nya vänner, ny partner, kanske till och med nytt jobb och bostad för man fastnar i det där negativa och det måste man också få. För just nu känner jag mig som den ensammaste människan på jorden. Som aldrig kommer få må bra, som aldrig kommer få vara lycklig. Som aldrig kommer ha riktiga vänner eller man och barn. Som bara är en dörrmatta som folk torkar av sina smutsiga skor på för att må bättre själva och sen kunna träffa bättre människor. Människor som är snyggare, snällare, mer förstående, tryggare, roligare, säkrare, ja helt enkelt bättre än mig.

 Jag är förkrossad över att återigen tillåtit mig att bli behandlad som skit när jag vid detta laget borde veta bättre. Jag kanske förtjänar detta, det kanske är karma. Jag kanske inte förtjänar att må bra? Jag kanske inte förtjänar att få en riktigt förklaring eller ursäkt? Kanske är jag så jävla kass, vem vet... 

Jag vet att jag kommer ta mig upp igen. Det gör jag alltid. För att jag måste. Men nu måste jag få rasa ihop ett tag.


Att känna sig ensam på sommaren


Hej på er! Hoppas det är bra med er och att er lördag har varit bra.
Min lördag har faktiskt varit väldigt bra, samtidigt som jag haft en del ångest. Det började igår och har suttit i sen dess. Var otroligt ledsen igår och grät typ hela natten. Kände mig så fruktansvärt ensam och gör det fortfarande egentligen. Jag tänker varje sommar att nästa sommar ska jag må bra, umgås med folk och leva ett "normalt" liv, men det verkar inte ske denna sommaren heller och det känns så enormt jobbigt.

Sommaren är en årstid som jag älskar men samtidigt hatar. Jag hatar hur ensam jag känner mig. Jag hatar att se hur "alla andra" umgås, grillar, går på fester, badar, reser bort osv. Jag tror att många av er känner igen sig i detta faktiskt... Jag känner mig mer ensam på sommaren än vad jag annars gör och det gör mig så otroligt ledsen och får mig att känna mig så värdelös på något vis.

Jag kämpar verkligen för att komma dit jag vill och jag försöker hitta nya sätt hela tiden för att finna ett välmående, vilket går framåt hela tiden men när det är jobbiga dagar med ångest så känns det som det står still, som att jag alltid kommer må dåligt, som att jag inte är värd att må bra och som att jag alltid kommer vara ensam.

Men idag började jag dagen med en promenad ned till vattnet eftersom jag behöver ta vara mer på naturen.
Sen fixade jag i ordning på balkongen, städade hela lägenheten, rensade och organiserade och till sist tränade jag lite pole dance fitness. När jag var färdig med alla måsten mediterade jag en stund och trots att jag känner mig väldigt ensam och har ångest så är jag stolt över allt jag gjort idag.

Jag ringde även ett medium för några dagar sen och fick kontakt med några släktingar på andra sidan. Jag blev så chockad när jag fick kontakt med dem och mammas moster som jag är döpt efter hälsade att jag ska vara stolt över mina kreativa sidor och att hon finns med mig varje dag. Hon ville också att jag skulle börja handarbeta och berättade att det finns mönster kvar som hon har använt sig av så att jag kan få mer ordning på mina tankar. Känns så skönt att veta att mina nära och kära finns med mig från andra sidan!

Har du pratat med ett medium och fått kontakt med döda släktingar någon gång?

Man kan inte vara ledsen utan orsak

När jag var liten kunde jag gå och önska att något hemskt skulle inträffa. Så som att en själv eller någon av ens anhöriga skulle bli sjuk och behöva besöka sjukhuset, för då fick jag en anledning och ursäkt till att vara ledsen, för man kan ju inte vara ledsen utan orsak. Om något hemskt inträffade, så som att min funktionshindrade syster åkte in på akuten så hade alla förståelse för att jag mådde dåligt och var ledsen. Då tog skolan hänsyn till mitt mående, folk brydde sig och fanns där, vilket de inte gjorde om jag var ledsen utan orsak. Hur förklarar man som barn hur smärtan inombords känns när man inte vet varför man är ledsen och när man får höra av vuxna: "Inte ska du vara ledsen, le och skratta nu!"?

Att ringa och sjukanmäla sig till sitt jobb eller till sin skola när man är förkyld och har feber är helt okej, men att ringa och sjukanmäla sig för att man en dag har sådan ångest eller är så ledsen helt utan orsak är inte lika accepterat. Det är inte många lärare eller chefer (enligt min erfarenhet) som accepterar att man en dag är hemma för sin psykiska ohälsa. Vad blir då konsekvenserna av detta? - Jo, att man ljuger och istället säger att man är förkyld för då vet man att det accepteras och ingen dömer dig.

Har du någon gång försökt starta en motor när batteriet är dött? Du försöker och försöker vrida på nyckeln för att få igång den, men den startar inte. Så är det att lida av psyksik ohälsa. De dagar där ångesten tar över så är det inte bara att rycka upp sig och ändå gå till jobbet. Då behöver man ladda batteriet, fylla på med bränsle och sen ta nya tag nästa dag. Och det borde vara lika okej som att vila upp sig när man är förkyld.

Att må dåligt psykiskt eller fysiskt är egentligen ingen skillnad, det är vi människor som har skapat skillnaden. Att det ska vara något dåligt och skämmigt att må dåligt psykiskt, men den skillnaden kan vi bryta. #jagvågartala


#jagvågartala


Kom ihåg att använda min hashtag där vi bryter tystnaden och skammen kring psykisk ohälsa. Det är inte bara viktigt att vi som faktiskt lider av det berättar vår historia, det är minst lika viktigt att anhöriga berättar sina historier. Det är inte lätt att vara anhörig till någon som lider av psykisk ohälsa och därför är det viktigt att vi alla stöttar och hjälper varandra. Vi kämpar tillsammans! ♥

Hittat sig själv eller tappa bort sig själv

Man pratar ofta om att "tappa bort sig själv". Men hur vet man om man egentligen har hittat sig själv? Hur vet man skillnaden på att tappa bort sig själv och om man någonsin har hittat sig själv?

Jag har funderat en del på detta och jag tror att man kommer tappa bort sig själv ett flertal gånger i livet. Det måste man nog göra för att man är i så många olika skeden i livet där man utvecklas och både hittar nya och tappar bort sidor hos sig själv. Jag tappade nog bort mig själv 2013 när det blev slut med mitt ex. Vi var så unga när vi träffades, vi var bara 18. Sen var vi ihop i över 3 år och jag var så inställd på att det skulle vara vi. Jag var så inställd på att bli sambo med honom, skaffa familj med honom och när han bara dumpade mig helt utan förvarning, utan att berätta varför så kom det som en chock för mig.

Jag tror att jag där någonstans tappade bort vem jag var för jag visste vem jag var med honom, men vem var jag utan honom? Jag saknar inte honom eller vår tid ihop över huvud taget för jag inser idag att vi var alldeles för olika som personer och vi hade aldrig fungerat i det längre loppet, men jag saknar att känna mig själv. Jag tror det är väldigt vanligt att man tappar bort sig själv i samband med ett uppbrott eller i en dålig relation. Särskilt om uppbrottet kommer som en chock och man helt plötsligt måste starta ett helt nytt liv som man inte planerat. 

Jag vet att jag nu börjar lära känna mig själv igen. Jag har hittat nya sidor hos mig själv, jag har börjat förstå varför jag mår som jag mår och jag har börjat hitta lösningar på mina problem. Jag har utvecklats enormt mycket de senaste åren och särskilt de sista månaderna. Jag vågar ta bilen och åka 15 mil helt själv utan att veta vägen. Jag vågar ringa viktiga samtal. Jag vågar be om hjälp när jag mår dåligt. Det tar tid att börja må bättre, men det går framåt och jag är så glad över alla lärdomar jag fått och den utveckling jag har gjort. Jag är inte längre 18. Jag är 25 och jag börjar hitta mig själv som en vuxen kvinna nu!


De sjukas blogg - en bloggportal av de sjuka

 
 
Jag har börjat blogga några gånger i veckan på bloggen De sjukas blogg.
Detta är en blogg där flera olika bloggare skriver om sina sjukdomar, sina psykiska problem och det vi brinner mest för. Vi har alla olika slags bakgrunder, sjukdomar och svårigheter. Jag berättar bland annat om mina ångestproblem och mitt kroniska hälsotillstånd som gör att jag måste äta medicin livet ut, nämligen hypertyreos. Vi har dock inte hållit på med denna bloggen så länge då vi startade upp det den första mars.

Syftet med denna bloggen är att informera människor och ge tips och råd om dessa svårigheter och sjukdomar vi lever med. Livet är ingen dans på rosor och vi är många som genomgår olika slags sjukdomar. Vet du någon som skulle passa in att blogga med oss? Kom gärna med tips så att vi blir fler i gänget och glöm inte att tipsa om vårt projekt! Vi kämpar tillsammans! ♥

Du är aldrig ensam


Orden som sägs i början av videon: "Du har hela livet framför dig" är så lätt för andra att säga. Men för oss med psykisk ohälsa känns det inte så. Jag har mått psykiskt dåligt sen jag var 7 år. Alltså snart hela 19 år. Det har gått upp och ned. Jag har genomgått ätstörningar, depressioner, ångest, självskadebeteenden och jag mår fortfarande inte helt bra. Jag tar mig uppåt, men det tar lång tid. 19 år av mitt liv har försvunnit med denna psykiska ohälsan och jag är inte frisk än och när man då får höra: "Du har hela livet framför dig" från någon som faktiskt tar sig framåt och uppåt, som lever det där liv du vill leva gör det bara värre.

Jag vet att det oftast sägs i all välmening, men vissa saker har man inte hela livet på sig att göra. Vissa saker i livet är tidsbegränsade, livet är tidsbegränsat och det handlar inte om att vara negativ, det handlar om att vara realistisk och det är just därför jag kämpar så mycket som jag gör, för att jag vill hinna leva innan jag dör. Jag ska bli frisk. Jag ska få den där familjen jag alltid drömt om. Jag ska kunna livnära mig på mitt skrivande och att hjälpa andra som mår psykiskt dåligt. Jag ska bli lycklig på riktigt. Tack till alla som kämpar med mig, utan er hade jag aldrig klarat detta!


Titta på videon och bryt tystnaden om psykisk ohälsa. Våga berätta dina erfarenheter, våga visa att psykisk ohälsa inte är fel eller något att skämmas för. Vi är krigare som kämpar och vi är aldrig ensamma!


#Delaheladig

Jag vet inte om ni har hört talas om projektet Delaheladig?
Personerna bakom projektet är Katarina, Frida, Jessica och Louise och de är studenter. Deras vision är att alla människor ska vilja engagera sig i att normalisera psykisk ohälsa och samtidigt skapa kunskap och förståelse.

Syftet med projektet är att dela olika människors efterfarenheter kring psykisk ohälsa. Detta gör de genom att på sitt konto på instagram dela berättelser från personer som har erfarenhet av psykisk ohälsa.

Vill du engagera dig och dela din historia?
• Du kan bli intervjuad via telefon eller skype och låta dem skriva om din story.
• Du kan också skriva din egen text på ca 1500 tecken och skicka in den och en bild till delaheladig@gmail.com eller på Instagram @delaheladig
• Du kan vara helt anonym om du vill.
• Du kan också dela din story med hashtaggen #DelaHelaDig

 
Jag har även delat min historia. Du hittar den på deras instagram. 
Direktlänk till min text
Direktlänk till deras instagram

Första mötet med KBT

Idag hade jag mitt första möte på enskild KBT (kognitiv beteendeterapi).
Som många av er vet så gick jag ju i KBT i grupp under hösten och jag tycker det fungerade jättebra. Det var positivt för mig för jag fick träffa folk, jag fick ta del av andras erfarenheter och se att jag inte är ensam, samt träna på att öppna upp mig i det verkliga livet för andra människor.

Det som dock var lite jobbigt var ju att jag kände att jag inte riktigt ville dela med mig av mitt innersta. Jag öppnade mig om mycket, men de stora problemen ville jag inte prata om inför alla. Så jag bad om att få enskild KBT med samma terapeut som ledde gruppen, vilket känns jättebra. Vi hade ett informationsmöte idag och hon ska nu lägga upp en behandlingsplan för att jag ska bli fri från detta. Hon märkte att jag jobbar väldigt mycket med mig själv och att jag har stor kunskap inom ämnet, så det jag behöver mest är ju någon som pushar mig och hjälper mig när jag kör fast så jag inte faller tillbaka i samma mönster igen.

Under kvällen nu kände jag verkligen att jag är i behov av denna hjälpen. Jag fick ett litet bakslag och mina katastroftankar tog över mig helt. Blev helt förtvivlad, bara grät, hatade mig själv och kände mig värdelös. Just då kändes det som mitt liv bara var skit, att det nästan var över. Jag vet inte varför jag ibland reagerar som jag gör, varför jag kan gå från sprudlande glad till jätteledsen och förtvivlad på bara en timme. Det kan ändras så otroligt fort utan att jag egentligen förstår det själv, men förhoppningsvis kommer det bli bättre nu när jag äntligen får KBT. Min terapeut sa att jag kommer snart nå mitt välmående, för jag har kommit så långt och det är inte alltför mycket kvar, så håll tummarna för att jag kommer må bättre nu med denna hjälpen! 


Att ständigt behöva kriga

Idag är en sådan dag där allt bara känns hopplöst. Jag är så otroligt ledsen och bara gråter hela tiden.
Jag är så trött på att behöva kriga för exakt allt jag tar mig för. Att behöva se min familj kriga mot allt. För att vara ärlig har ingen av oss haft särskilt mycket "tur" i livet eller vad man ska kalla det. Vi måste kriga för våra rättigheter gällande precis allt, det har alltid varit så. Vi har krigat mot skolor, landstinget, kommuner, skolor, försäkringskassan, släkt, vänner, partners, ja egentligen allt man kan tänka sig. Vi har mött motgång på motgång, varje dag i flera års tid. 

Jag känner mig bara så trött, utmattad, ledsen, arg, sårad. Allt blir till en kamp där man måste se till att inte bli nedtrampad. Att bara få hjälp av sjukvården för ett enkelt blodprov har varit ett krig. Alla människor genomgår motgångar, men att hela tiden behöva kämpa och kriga mot allt och alla gör att man till slut inte orkar mer.

Jag är inte perfekt, jag gör mycket fel och jag har många brister. Men jag försöker hela tiden bättra mig och gör mitt bästa för att vara en bra människa. Senaste månaden har jag verkligen gjort allt i min makt för att utvecklas och det mesta av min fritid går till att läsa böcker, göra KBT-uppgifter osv. Men för vilken nytta känner jag nu?

Ibland undrar jag hur mycket prövningar man ska behöva gå igenom? När ska man få andas ut och känna att man har lite flyt, få varva ned och känna ren och skär lycka? De säger att livet blir vad man gör det till, men om man hela tiden möter motstånd från alla håll och kanter, om man hela tiden får kriga för sina egna och sin funktionshindrade systers/dotters rättigheter, hur ska man då kunna se positivt på det? Till slut går man in i väggen och känner att man inte orkar mer och dit har jag nått nu.

Jag är så otroligt trött på att ständigt gå på nitar. Att ständigt behöva kriga. Att ständigt bli ifrågasatt. Att ständigt bli sårad. Att ständigt behöva kämpa utan framgång. Att ständigt få min lycka raserad efter 5 sekunder. Finns det högre makter och vad begär de av mig och min familj?! Vad är det vi ska göra för att få lite medgång?

Jag har under 2016 och nu 2017 utvecklats enormt mycket. Jag har tagit tag i mitt liv på riktigt. Jag har insett mina fel och jobbar ständigt på dem för att rätta till dem. Kan jag inte bara få något tecken på at jag är på rätt väg, mot lycka? Måste det fortsätta såhär, som det sett ut i alla år? Snälla, det räcker nu. Jag orkar inte mer...

Jag tänker inte ens "försvara" varför jag skriver ett sådant här gnälligt inlägg. Vill du inte läsa det så är det upp till dig för det är min blogg och här skriver jag exakt vad jag vill, oavsett hur det kan tolkas för jag har nått en gräns nu.

 
Såhär känner jag mig idag. Som att jag bara vill krypa ihop i en liten boll och försvinna...

Böcker får mig att må bättre

Under januarimånad har jag snart läst ut 4 böcker om ångest, relationer och hur man börjar må bättre.
Jag SKA ta mig ur detta. Jag är så jävla bestämd på detta och jag har lärt mig så extremt mycket om mig själv under denna månaden. Det har varit en väldigt jobbig månad med mycket problem, mycket gråt och ångest men jag börjar förstå mig själv. Jag lär mig något om mig själv varje dag och sakta men säkert tar jag mig framåt.

Ni som bråkat med psykisk ohälsa vet att det ibland känns som man står still, men det gäller att se minsta lilla framsteg man gör. I början av månaden hände saker som verkligen fick mig att tänka till och inse saker som jag inte gjort innan och nu har jag faktiskt utvecklats i raketfart. Jag är inte där än, men jag är mycket längre fram nu än jag var för några månader sen.

Tänkte även beställa mer böcker under veckan, för det är något som faktiskt hjälper. 2017 ska bli året där jag kommer närmare och närmare mina mål, jag SKA må bra, på riktigt!


Jag vägrar medicin

Sen jag började öppna mig om min psykiska ohälsa så har folk pratat med mig om mediciner.
Läkare, vänner, människor över internet, träningskompisar. Många verkar tro att en tablett löser allt och om man inte vill ta tabletter så mår man egentligen inte dåligt.

Jag är en av de som vägrar medicin så länge jag kan, för det är inte aktuellt för mig. Jag vet vad jag behöver jobba på, därför jobbar jag på mina problem från grunden istället för att ta en medicin. Missförstå mig inte, mediciner kan vara jättebra för vissa personer, men jag tror att många gånger utnyttjas det för att det inte finns tillräckligt resurser eller kunskap alla gånger och då är det lättare att bara skriva ut medicin.

Medicin för mig skulle bara göra att jag skjuter problemen framför mig istället för att jobba bort dem och jag är inte en sådan person som tycker det är bra att skjuta upp problemen eller skjuta undan mina känslor. Jag tar hellre tag i det direkt och gräver så långt jag kan för att reda ut det. Jag gör framsteg varje dag och på bara några månader har jag utvecklats extremt mycket och jag vet att det enbart beror på mig själv, för att jag aldrig ger upp. Jag är inte rädd för att visa mina känslor eller visa mig "svag".

Jag har klarat mig så bra utan mediciner och jag tänker inte börja nu när jag börjar hitta min väg. Mediciner kan lösa mycket för vissa, men det löser inte allt och det är inte för alla.


Saker att tänka på


Välja bort sådant som ger mig negativ energi. - De där tjejgrupperna jag var med i på facebook valde jag att gå ur då det gav mig för mycket negativa tankar. Jag kunde inte låta bli att läsa, så därför valde jag att gå ur. För att må bra ska jag omge mig med positiva tankar.

Att släppa kontrollen. - Jag kan inte ha kontroll på allt. Det som är menat att hända kommer att hända oavsett. Jag kan inte kontrollera vad som händer, jag kan bara kontrollera hur jag reagerar.

Mitt sätt behöver inte alltid vara rätt. - Människor kan ha ett annat synsätt och tankesätt än mig utan att det innebär att det är fel. Det finns alltid tusen olika sätt att se på saker och ting och om jag slutar fokusera på bu, så kan jag se att även bä kan vara positivt. Jag tror att jag missar mycket för att jag fokuserar för mycket på min egna tanke om vad som ska ske/vad som är rätt.

En tanke är bara en tanke. - Bara för att jag tänker något så innebär inte det att det stämmer. Ibland kommer hjärnspöken och det är just vad de är. Oftast är inte hjärnspökena sanning, så låt dem bara vara där.


Magkänsla eller hjärnspöken?

Jag vet ju att många av er som läser min blogg lider eller har lidit av psykisk ohälsa och därför vill jag faktiskt fråga er lite saker och få hjälp att reda ut saker i mitt huvud för jag tror faktiskt att vi tillsammans kan komma på ett bra svar.

Man får ju ofta höra att man ska lita på sin magkänsla för att den alltid säger sanningen. Men vi som lider av ångest, hur ska vi kunna avgöra vad som är ångest och vad som är den så kallade magkänslan? Jag som lider av generaliserat ångestsyndrom kan ju i princip oroa mig för allt, även saker som inte är något att oroa sig för. Vissa dagar finns det inte ens någon logisk förklaring och jag kan inte ens sätta ord på min oro, den bara finns där.

Hur gör ni för att kunna avgöra vad som är magkänsla och vad som bara är hjärnspöken? Litar ni på er magkänsla om ni har någon? Hur känns magkänslan och hur känns hjärnspöken/oro/ångest för er? Jag behöver verkligen alla svar jag kan få, oavsett om du lider av psykisk ohälsa eller inte så uppskattar om ni tar er tid att svara på detta, tack! ♥


2017, välkommen

Nu har hela 2016 gått och vi är på den första januari 2017.
Åren bara springer iväg... 2016 har varit ett lärorikt år. Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv och jag har tagit stora steg fram i livet. Jag har börjat förstå mig själv och en av de viktigaste lärdomarna jag har fått är att se mina egna fel och brister och faktiskt ta steget att göra något åt dem.

Jag är långt ifrån perfekt, jag gör fel och jag väljer fel väg ibland. Jag rusar iväg och går för mycket på mina känslor istället för att ibland tänka ett steg längre. Men jag har insett att jag kan göra något åt det. Jag kan stanna upp och tänka till innan jag rusar iväg i tanken.

Jag har också lärt mig att de flesta människor känner rädsla och ensamhet. Att det är så många där ute som kämpar med olika saker och tänker som mig. Att det är så många där ute som delar min ångest och mina känslor. Jag har även lärt mig att acceptera våra olikheter och försöka lära mig av andra människor istället så att jag kan bli en bättre version av mig själv.

Jag har en bit kvar att gå, men jag kommer fortsätta kämpa 2017. Jag har kommit så långt och börjat ändra tankesätt och jag tänker inte sluta nu. Nu märker jag att jag faktiskt kan. Jag klarar det här och även om livet ibland känns som en enda stor uppförsbacke så finns det något fint där uppe på berget som väntar på mig. Jag kanske inte kommer ha lärt känna mig själv till fullo om ett år, men jag kommer ändå vara ett steg närmare för jag slutar inte kämpa.

2017, här kommer jag och jag hoppas att ni tänker fortsätta kämpa ni också! Kram ♥


Min blogg gör mig stark

Idag när jag var på KBT-terapin i grupp så insåg jag vad min blogg faktiskt har gjort för mig.
Den har hjälpt mig så extremt mycket med mitt mående. Jag lägger ju ofta upp övningar där man ska peppa sig själv genom att ta upp de bra sakerna med sig själv, både gällande personlighet, prestation och utseende. Detta skulle jag nog aldrig ha gjort utan min blogg. Att jag skriver så mycket om självkänsla och självförtroende har verkligen fått mig att höja mina egna känslor och tankar inför och om mig själv.

Att jag ofta tar upp saker som psykisk ohälsa och vad det innebär har också fått mig att bli mer medveten om mina egna tankar och känslor på grund av att jag läser mycket om det. Jag vill veta allt om det och söker därför mycket information. Detta gör jag ju både för er läsares skull och för min egen.

Att ha blivit publicerad och intervjuad på grund av mitt skrivande har också stärkt mitt självförtroende väldigt mycket. Redan 2011/2012 började min svensklärare använda mina texter som undervisningsmaterial när jag läste upp mina betyg och redan där kände jag stor potential hos mig själv.

Självklart hjälper min terapi mig väldigt mycket, både hos min kurator och gruppterapin, men att jag ens har vågat mig dit och klarar av uppgifterna är tack vare mig själv och min blogg, så jag är enormt glad över att jag startade min blogg 2009 och började skriva om dessa ämnen 2012, för under dessa åren har jag lärt mig extremt mycket om mig själv och andra!


« Tidigare inlägg
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...