Allt händer av en anledning

Alexandra Nilsson skrev för några dagar sen om att allt händer av en anledning. Detta är något jag pratat en del om förut och kände för att skriva om det igen efter jag läste hennes inlägg då jag mer och mer försöker leva efter den tanken.

På senare tid har jag peppat mig själv mycket med den här tanken. Jag tror faktiskt att allt har en anledning eller ja det mesta i alla fall. Även om det kan vara svårt att se det just i den jobbiga stunden så finns det faktiskt en mening. Jag har exempelvis blivit mycket sviken av pojkvänner och oftast träffat fel killar. Även om många sår inte är läkta ännu så tror jag att jag var tvungen att genomgå det här på något vis för att lära mig att uppskatta och se det bra i en man. Att se vad jag vill ha och vad som är viktigt att värdera helt enkelt. Det ledde mig till att jag träffade Dennis som jag faktiskt genuint tror är den rätte för mig. Att jag fick en impuls att göra ett ironiskt inlägg på facebook ledde mig också till att jag träffade Dennis. Det var ingenting jag hade gjort innan, men just då kändes det bara så rätt att göra det. 

Ett annat exempel är att jag aldrig trodde att jag skulle bli redo för att flytta hemifrån. Jag trodde aldrig att jag skulle ha råd eller kunna köpa möbler, utan att jag skulle sitta där i en tom lägenhet i stort sett. Men en dag kände jag mig bara redo och då föll allt på plats. Som även Alexandra skrev så tror jag att det handlar om att vara redo. Det försöker jag peppa mig med när det gäller både mitt skrivande, samboliv och familjeliv. När tiden väl är inne och jag är redo för det så kommer det bli bra. Eftersom jag inte kan ändra det som har varit så får jag helt enkelt försöka se det som att det leder till något bra i slutändan. Jag får helt enkelt försöka göra det bästa av situationen och med detta tankesätt så tror jag att det går lite lättare för mig personligen.


'Cause baby I'm a firework

I onsdagsnatt när jag skulle sova så låg jag och tittade mig omkring i mitt sovrum och tänkte att jag egentligen har allt jag behöver. Jag har en underbar familj som finns där dag som natt, jag har en fantastisk pojkvän som jag älskar och som älskar mig, jag har ett fint hem, jag har vänner som finns där även om jag oftast bara träffar dem på hockeyn eller bara har kontakt via internet, men de finns där i alla fall.

När jag tänker efter så är jag egentligen väldigt glad över att vara jag. Det finns de som inte har någonting. Det finns de som mår så dåligt och ogillar sig själva så mycket att de försöker efterlikna andra personer och bli som dem. Det finns de som mår så dåligt att de trycker ned andra människor.

Även om jag mått psykiskt dåligt länge så har jag alltid gått min egen väg istället för att gå i andras fotspår. Även om jag mått psykiskt dåligt länge så har jag inget behov av att trycka ned andra för att höja mig själv. Jag har heller inget behov av att efterlikna andra. Jag är ju egentligen en väldigt bra människa som är värd att må bra och lyckas och innerst inne är jag egentligen väldigt glad över att jag är jag, för trots kämpiga dagar med självhat och ångest så reser jag mig igen. Jag kämpar på och ger mig inte för innerst inne vet jag att jag duger exakt som jag är.


Att se framåt

Jag lyssnade på ångestpodden för några dagar sen och där pratade de om att vara nostalgisk och längta tillbaka till det som har varit. Innan jag träffade min pojkvän kunde jag längta tillbaka till massor av saker och vilja vara där igen. Jag tänkte på hur glad jag var vid det tillfället, vad jag gjorde det året och så vidare och hade väldigt svårt för att liksom tänka framåt.

Så är det inte idag. Självklart kan jag ibland längta tillbaka till saker, särskilt till barndomen, men inte alls på samma sätt. Nu för tiden längtar jag framåt, även om det bara är för några veckor fram. Jag längtar efter att bilda mig en familj med honom, att bli sambo, att gifta mig. Jag längtar till att få inreda vårt gemensamma hem. Idag ser jag inte bakåt så mycket som jag gjorde innan, för nu ser jag en ljusare framtid.

Även om jag fortfarande kämpar mot min ångest och har dagar där jag mår skit så ser jag mycket ljusare på framtiden. Det här känns så rätt på något vis så jag vågar hoppas och tro. Ibland tar min oro över och jag tänker att jag kommer dö olycklig, men det är okej att den gör det ibland. Jag är bara människa.

Lever du i nuet eller är du en person som befinner dig mer i dåtid eller framtid? Berätta gärna i kommentarerna! :)


Kommer jag någonsin må bra?

Idag är en väldigt tuff dag för mig... 
Det inlägget som kom upp tidigare idag var tidsinställt, så det skrev jag redan igår. Men idag är en sådan dag där jag tvivlar så enormt mycket på mig själv. Kommer jag någonsin bli ångestfri? Kommer jag någonsin lyckas med det jag vill? Ibland känner jag bara för att lägga mig ned i en grotta och gömma mig, men man kan inte gömma sig från sig själv...

Jag är min egen värsta fiende. Jag dömer mig själv extremt hårt och jag är inte snäll mot mig själv och jag vet faktiskt inte hur man är snäll mot sig själv. I terapin jobbar vi just nu med detta, att ändra mina negativa tankar om mig själv. I hela mitt liv har jag blivit matad från samhället om vad jobbig och annorlunda jag är. Vad jobbig jag är som lider av psykisk ohälsa, att jag alltid överdriver, överreagerar och bara aldrig är bra nog. Skolan ville aldrig hjälpa mig, någonsin. Varken från lågstadiet eller till gymnasiet, Det här har tagit extremt hårt på mig, att aldrig bli sedd och hörd. Att aldrig bli förstådd.

Den terapeuten jag har idag är helt fantastisk och hon lyssnar verkligen. Hon vet vad jag behöver och varje vecka har jag olika uppgifter jag ska göra, men idag känns allt bara så värdelöst. Jag känner mig så misslyckad, så dålig... Det känns som jag aldrig kommer lyckas med något. I hela mitt liv har jag bara velat vara normal. Att må bra, att lyckas. Men hur gör man? Hur gör man för att må bra? Hur gör man för att lyckas? - De svaren har jag inte i dagsläget...


Ett brev från ångesten

Hej Evah! Det är din ångest som skriver.
Vi har ju känt varandra länge nu. Jag har varit med dig sen du var barn och gjort allt jag kan för att trycka ned dig och för att få dig att må dåligt. Vi har haft många stunder tillsammans och du har börjat vänja dig att ha mig som sällskap.

Du vet, varje gång du sitter och gråter och är ledsen så är jag där och gör det hela värre för det är så jag livnär mig. Jag mår bra av att du mår dåligt. Varje gång du mår lite bättre försöker jag trycka ned dig igen för det är där du hör hemma, med mig i det mörka och svarta. Hur kan du någonsin tro att någon kan älska dig? Att någon egentligen ska bry sig om dig och att du ska lyckas med saker? Du är ingen speciell, du är bara Evah som bor med mig Ångest och varje gång du försöker må bättre tänker jag trycka ned dig lite ytterligare. Jag krigar mot dig Evah. Jag krigar tills jag fått det jag vill.

Vem skulle du egentligen vara utan mig? Jag är ju den som funnits med dig i alla år. Jag har ju blivit din vän nu. Det är bara mig du kan lita på Evah. Jag tänker tillbaka på alla gånger jag fått dig att inte vilja finnas kvar på jorden. Jag tänker på alla gånger jag fått dig att tro att du är ensam, ful, äcklig och värdelös. Jag tänker på alla gånger jag fått dig att tro att saker kommer gå åt helvete och alla gånger du förbereder dig på det allra värsta. Det är min förtjänst. Jag tänker på de gånger du skadat dig själv för att jag lyckats trycka ned dig så mycket. Visst är jag en bra och trogen vän? Du kämpar för att bli av med mig men jag finns ännu kvar i dig. Vi hörs snart igen ska du se!

Om min ångest kunde prata så känns det som den skulle säga något sådant här till mig. Ångesten är ett mörkt och fult monster som vill trycka ned en i det mörkaste hål. Det Herr Ångest inte vet om, är att jag är starkare än honom och kommer kriga jag med. Jag kommer kriga ännu hårdare än vad ångesten gör för han ska inte få vinna, det är en sak som är säker och sakta men säkert ser jag Herr Ångest bli mindre och mindre och jag större och större!


Detta får mig att må bra

 
1. Att uppdatera bloggen. Känslan när jag skriver en text jag blir nöjd med är oslagbar.

2. Min underbara familj och min underbara pojkvän.

3. Att träna.

4. Att få prata med er och få läsa alla era fina kommentarer.

5. Att inreda och fixa i mitt hem.

6. Rensa kläder, skor, ja egentligen all rensning älskar jag!

 
7. Att få hjälpa och peppa andra.

8. Att lyssna på poddar, kolla youtube och lyssna på musik.

9. Att baka och laga mat.

10. När min pojkvän får mig att känna mig älskad och bäst i världen.

11. Att äta choklad, jag älskar choklad!!!

12. Att gå till min terapeut och känna att jag hela tiden utvecklas och gör framsteg.


Smörgåstårtan jag gjorde igår till kalaset för att fira mina systrar som fyller år. Vi slår ihop de tre då det är så nära jul och det är svårt att få tiden att gå ihop.

Slippa julstressen och må bättre

Julen börjar närma sig och det är något som många finner väldigt jobbigt och stressande då det är mycket som ska göras. Många sitter ensamma under jul, andra har en omgivning som kanske har problem med alkoholen eller så kanske pressen på att vara glad och må bra blir för stor för många så det blir ett bakslag istället.

Jag själv älskar julen och oftast mår jag mycket bättre under november-december än vad jag gör annars under året. Att förbereda inför jul är väldigt härligt tycker jag och varje år längtar jag enormt mycket. Jag älskar att pynta, baka, ge bort julklappar, gemenskapen och all mat.

Jag har dock blivit den som verkligen börjar i tid med allting nu för tiden. Jag är redan färdig med i stort sett alla julklappar, har även packat in dem. Jag är nästan färdig med allt julbak och hos mamma och pappa har jag börjat sätta upp lite ljusstakar eftersom jag vill hjälpa mamma. Dock är det många som stör sig på att man är så tidig och klagar på att det är för tidigt, att man ska sätta upp ljusstakar vid advent och inte tidigare.

Jag tänker så här, jag lider ju av ångest och är väldigt stressad annars så varför öka på den stressen med att göra allt i december? Köpa julklappar, baka, pynta, städa och allt där till. Jag börjar i tid för att slippa stressen och för att kunna njuta av julen istället för att vara utbränd när julen kommer. Jag älskar julen och julen får mig oftast att må bättre, så varför inte njuta lite längre av den när det faktiskt är något som får mig att må bra?

Jag skulle aldrig sätta upp ljusstakar i september, men november när det är mindre än en månad kvar till advent är helt okej för mig. Jag har slutat bry mig om vad folk tycker och faktiskt börjat lyssna på mig själv istället. Jag mår bra av att pynta och börja i tid, därför gör jag det för att underlätta för mig själv och faktiskt må bra en stund, vilket jag är värd!

Gillar du julen? Börjar du med saker tidigt eller är du alltid ute i sista minuten? Berätta gärna i kommentarsfältet. :)

 
Bild från 2014

Att leva med ångest

Att leva med ångest kan se olika ut för alla och det kan vara svårt för människor runt omkring att förstå hur det faktiskt är att leva med ångest. Därför tänkte jag skriva några punkter om hur ångesten påverkar mig.

♦ Jag övertänker. - Eftersom jag lider av generaliserat ångestsyndrom (GAD) så har jag katastroftankar och börjar då lätt att överanalysera och se det allra värsta. Om någon kommer för sent börjar jag oroa mig för att något har hänt eller att personen struntar i mig och jag ser de värsta tänkbara sakerna i mitt huvud och jag kan inte låta bli att oroa mig.

♦ Jag blir lätt trött och orkar inte lika mycket. - Eftersom min hjärna hela tiden går på högvarv så blir jag väldigt sliten av mina egna tankar, för det är faktiskt väldigt jobbigt att alltid tänka och oroa sig. Jag kan lätt bli sliten och behöva vila just för att få i ordning på mig själv.

♦ Svårt för att andas. - När jag får mina panikångestattacker så får jag otroligt svårt att andas och börjar hyperventilera och det tar ett tag för att återfå min vanliga andning igen. Efter det kan jag bli väldigt sliten och huvudet kan börja göra ont och jag kan bli yr.

♦ Jag har svårt att släppa taget om saker. - Jag har varit med om många riktigt hemska saker i mitt liv och det är det som har orsakat min ångest. Om det hade varit så enkelt som "sluta tänka på det" så hade jag redan gjort det, men jag har fortfarande svårt att släppa dessa saker och är fortfarande orolig och rädd för dessa saker och därför har jag fortfarande ångest. 

♦ Ångesten påverkar min sömn. - När jag lyckas somna så drömmer jag väldigt mycket mardrömmar och sover väldigt oroligt. Kan vakna upp i panik minst en gång i timmen och känna ett tryck över bröstet, samt att jag är jättesvett. Oftast består mina mardrömmar av att jag blir jagad och inte kan låsa ytterdörren eller inte kan ringa efter hjälp.

♦ Jag vet att min oro är ologisk. - Jag är medveten om att jag inte ska oroa mig på detta vis som jag gör. Jag är medveten om att min oro är ologisk och att jag måste sluta oroa mig för min egen skull, men jag vet bara inte hur. Jag gör inte detta med flit, men jag har fastnat i en cirkel som är svår att ta sig ur även fast jag arbetar med det varje dag i både terapi och hemma. Om jag hade fått bestämma så hade ångesten redan varit borta och jag hade varit fri från detta, men det är inte så enkelt.



Det här inlägget är en repost och jag postade det första gången 4/10-2015.

Mitt nya sätt för att hantera orostankar

Jag som lider av generaliserad ångestsyndrom (GAD) kan lätt fastna i orostankar, tänk-om tankar liksom och tyvärr är det ju aldrig positiva tankar vid sådana här tillfällen heller.  Jag och min terapeut pratar mycket om detta, hur jag ska göra för att kunna hantera mina negativa orostankar och det är en stor del av det vi jobbar med, att ta kontroll över mina tankar helt enkelt och ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att jag egentligen själv sitter på svaren över hur jag ska kunna göra det.

Det är så konstigt egentligen att jag mer tänker på de negativa sakerna som KANSKE kan hända än de bra sakerna som förmodligen kommer att hända. Istället för att se mig själv som lycklig, rik och omgiven av kärlek i framtiden så oroar jag mig för att det ska bli tvärtom. Saker skulle ju lika gärna kunna gå jättebra och att jag kommer leva lycklig i alla mina dagar.

Mitt nya tankesätt för att ta kontroll över mina orostankar:
1. Direkt det kommer en orostanke så ska jag tänka att en tanke är bara en tanke. Det innebär inte att den är sann utan det är min hjärna som skapar fantasier bara. När jag dagdrömmer om positiva saker exempelvis som att jag är gravid så innebär ju inte det är att jag är gravid eller kommer bli det precis just nu, så varför skulle orostanken vara sann?

2. Tänka tvärtemot mot vad orostanken säger. Om tanken säger: "Tänk om jag kommer bli ensam." så ska jag istället tänka: "Tänk om jag kommer att vara älskad och omgiven av kärlek." För det är ju faktiskt inget som säger att jag skulle leva ensam och olycklig.


Att se sin utveckling

När jag ser tillbaka på vem jag var för några år sen så ser jag vilken fasad jag egentligen hade uppe.
Eller fasad och fasad, jag hade den inte uppe med flit för jag visste inte så mycket om mig själv som jag gör idag, men jag var varken ärlig mot mig själv eller mot andra om hur jag mådde eller vem jag var.

Jag har ju länge varit medveten om min psykiska ohälsa, men förstod nog aldrig hur stor den faktiskt var och hur mycket den faktiskt tyngde ned mig. Jag försökte dölja det genom att hela tiden skriva peppiga inlägg på bloggen, skriva lite kaxiga texter om mig själv och ta en del utmanande bilder på mig själv, som jag då trodde att jag gillade.

Idag när jag lärt känna mig själv mer så ser jag ju att det mestadels handlade om bekräftelse på olika sätt. Jag ville framstå som mer självsäker och tuffare än vad jag egentligen var. Även om jag idag har mer ångestfyllda dagar än förr så känner jag mig på ett vis mer stark och mer säker då jag faktiskt inte har den där fasaden längre. Jag är öppen och ärlig mot alla om mitt mående och jag skäms inte längre. Jag vågar prata om det och slätar inte bara över det med att det bara är en dålig dag längre för jag vet vad det beror på.

Jag är så glad över att jag vågade släppa den där fasaden och faktiskt lära känna mig själv. Jag har genomgått en väldigt stark resa men ju mer jag skriver, ju mer jag pratar och ju mer jag bearbetar i min terapi, desto starkare blir jag. Även om det tar tid så går det framåt hela tiden och jag ser verkligen det när jag kollar tillbaka på mitt gamla jag och förhoppningsvis kan jag säga samma sak när jag tittar tillbaka på det här inlägget om ett år.


Deltog i radioprogrammet Karlavagnen



Nyss deltog jag i radioprogrammet Karlavagnen i P4. De pratade om psykisk ohälsa så jag besämde mig för att ringa in och de var väldigt intresserade av att ha med min historia. Även om det bara var några minuters intervju och ett program där många fick ringa in så kände jag ändå att jag ville delta.

Programmet var ju även direktsänt så det är första gången jag deltog i något som är direktsänt. Jag är oerhört stolt över mig själv att jag vågade och tog steget. Jag utecklas hela tiden och snart SKA jag vara i mål! :) ♥ Lyssna på spelaren här ovanför. Det är bara att trycka på play för att komma till min del av programmet. Om det mot förmodan inte skulle fungera så spola fram till 2:08.43.

Hennes största fiende är hon själv

Det finns en tjej i min närhet som har väldigt höga krav på sig själv.
Hon dömer sig själv väldigt hårt och allt hon gör måste vara perfekt. Hennes texter måste vara perfekta, hennes matlagning måste smaka och se perfekt ut. Hennes bakverk måste se fina ut. Till och med hennes flätor i hennes nyduschade hår måste vara perfekta för att hon ska känna sig nöjd.

Om hon inte känner att det hon gör blir perfekt så trycker hon ned sig själv. Hon ser sig själv som en dålig människa, som inte kan någonting. Hon tror att hennes drömmar aldrig kommer kunna gå i uppfyllelse, för varför skulle någon som inte kan något lyckas i livet? Varför skulle någon kunna älska henne, som inte är tillräckligt bra?

Vissa dagar tar kraven över och hon blir liggandes i en hög och bara gråter. Hon känner då för att sluta med allt hon egentligen tycker är roligt, eftersom hennes krav på sig själv gör att saker blir för tunga. Det blir för tungt för hennes axlar att bära de kraven. Hon känner då för att sluta baka, sluta skriva, sluta laga mat, sluta dansa. Hon ser inte varför hon skulle fortsätta med något som hon ändå inte lyckas med. Hon kan ju ingenting så varför ens försöka tänker hon.

Hennes drömmar är stora. Hon vet vad hon vill i livet, men hennes krav på sig själv stoppar henne för hon sjunker så snabbt när hon inte lever upp till sina egna krav. Hon älskar inte sig själv. Hon ser inte sitt eget värde. Hon ser bara någon som om och om igen inte lyckas och det trasar sönder henne inombords. Det trasar sönder henne inombords att aldrig nå sina mål, även om hon vet att även resan dit är ett mål i sig. Hennes största fiende är hon själv.

Den här tjejen, det är jag. Det här är något jag krigar med varje dag. Att gå från självhat till självkärlek. Att gå från känslan av misslyckande till känslan av stolthet. Att gå från krig till fred och att finna ro.


Försöker komma på banan igen

Hej på er fina fighters där ute!
Gud, vad jag har saknat er och att skriva här inne. Jag har ju haft en paus från bloggandet ett tag då jag har haft en väldigt tung period psykiskt nu ett tag och kände att jag behövde rå om mig själv. Jag övervägde att sluta helt och trodde faktiskt att jag skulle göra det då det inte kändes bra att skriva längre.

Jag har varit utan terapi i över fyra månader och i början fungerade det bra. Det kändes skönt att inte behöva "älta" sina problem med en terapeut hela tiden, men till slut gick det inte längre. Jag hade konstant ångest, ingenting var kul och jag kunde inte känna mig glad och när jag var på hockey i Göteborg med min pojkvän fick jag en hemsk panikångestattack som gjorde att jag fick gå tillbaka till hotellet. Så jag har legat i och krigat på för att få hjälp och fick faktiskt hjälp hos en diakon i kyrkan. Även om de inte är utbildade inom psykologi så vill de ändå hjälpa människor och vara ett stöd. Så jag fick många bra verktyg hos henne. Dock hann jag bara gå dit en gång för direkt efter det fick jag en ny kontakt på psykiatrin som jag var till idag för första gången. Hon verkar jättebra och jag håller tummarna för att det nu ska bli bättre och bättre igen. Gick därifrån med ett leende och kände direkt att det klickade med henne.

Jag kände att jag var på väg till mitt gamla jag igen, en person som jag inte vill vara och jag vet ärligt talat inte hur jag hade klarat mig om jag inte hade fått hjälp från vården igen. Tyvärr är det så här att leva med psykisk ohälsa. Vissa stunder äter det upp en innifrån och man får kämpa för att hålla sig över ytan. Under den här tiden jag inte har bloggat har jag bara försökt att överleva smärtan som finns på insidan. Jag har så mycket bra i mitt liv och så mycket att vara glad för, ändå mår jag som jag mår.

Jag har otroligt höga krav på mig själv. Jag känner mig lätt värdelös. Jag älskar inte mig själv så som jag borde göra och jag fastnar lätt i mina tankar. Men jag krigar varje dag för att bli fri från detta och nu har jag förhoppningsvis stöd från vården igen för att kunna bygga upp mig själv på riktigt. Jag är inte redo än för att stå på egna ben utan vården. Jag behöver deras stöd för att kunna ta mig ur detta.

Jag hörde ett citat från Pia Johansson som är komiker som faktiskt fick mig att vilja blogga igen.
"Motstånd är ibland bra, för då blir man prövad om det är det man vill." Och jag vill ju skriva. Jag vill hjälpa människor. Jag vill vara en förebild och även om resan inte är lätt, vare sig min personliga resa eller resan genom mitt skrivande så är det värt att kämpa för. Jag vet inte riktigt hur mycket jag kommer orka blogga än, men jag kommer tillbaka sakta men säkert när jag känner att jag orkar. Nu ska jag ta nya tag med min nya terapeut och hoppas verkligen på att det ska bli bra!

Uppdaterar er med lite bilder vad som hänt sen vi hördes senast! :) Ta hand om er så länge. Kram! ♥



 
Hotellet vi bodde på när vi var i Göteborg på hockey :) En vecka efter det var vi även på hockey i Karlstad och såg Färjestad-frölunda möta varandra med våra pappor och våra vänner. Så trevligt var det! <3

 
Fick en jättefin blomma av mina underbara föräldrar! :)



Dukade upp fint och lagade god kycklinggratäng och bakade även en nutellapaj i fredags när Dennis kom till mig! :)

 
Träffade youtubeparet Gustav och Johanna i Säffle när jag och Dennis var på marknad! :)

När vården sviker

 

Jag går inte längre i någon terapi då jag kände att min terapeut inte kunde hjälpa mig och jag kände mig illa behandlad. Jag har inte gått i terapi på tre månader nu. Jag skule ha en timme hos henne en gång i veckan, men mötena förkortades ofta till ca 20-30 minuter bara då hon skickade iväg mig efter det.
Det här är ett utdrag från min journal och som ni ser står det tydligt att jag vill ha övningar som ska stärka mitt självförtroende och min självkänsla och detta är något jag tjatat om i månader. Men svaret hon ger mig är alltså att jag bara ska bete mig som jag hade bättre självförtroende/självkänsla. Detta är det svaret jag fått varje gång jag bett henne om uppgifter som vi kan göra tillsammans för att stärka min syn på mig själv.


Jag kan mycket inom detta ämnet själv och jag vet uppgifter, men problemet ligger i att jag behöver någon som pushar mig och som är med mig när jag gör dem. Jag behöver stöd gällande detta då min självbild aldrig har varit särskilt bra och jag tror det mesta av min ångest bottnar i det, vilket jag varit väldigt tydlig med.

Jag har aldrig känt mig som en värdefull och bra person. Jag har aldrig känt mig duktig eller bra förutom när det gäller mitt skrivande. Jag är alltid rädd för att bli utbytt, sviken och övergiven. Jag jämför mig ofta med andra. Jag har under så många år blivit så nedtryckt av så många människor så jag kan knappt se det bra i mig själv och jag kan knappt förstå varför någon skulle kunna älska mig. 

Det är inte det att jag anser mig vara världens sämsta person, men jag tänker att det alltid finns någon bättre. Att jag aldrig kommer vara tillräckligt bra, att jag aldrig kommer räcka till. När man då får svaret att man bara ska bete sig som man vore självsäker så sjunker man ännu mer. Man känner sig ännu mer värdelös för man klarar ju inte ens att fejka att man vore självsäker och om inte ens min terapeut vill lägga tiden på att hjälpa mig, vem ska då vilja det? Hade det varit så lätt som att bara börja bete sig som att jag vore självsäker så hade jag redan gjort det, men såren är djupare än så.

Det är som att säga till en missbrukare att det bara är att leva som att man inte var beroende. Även om enda lösningen är att sluta med alkohol eller droger om man är missbrukare så måste man ha hjälp för att kunna stå emot suget. Jag anser att jag som patient har rätt att bestämma vad jag vill ha hjälp med för jag känner mig själv så pass bra idag att jag vet vart mina problem sitter, men jag behöver hjälp för att reda ut dem. Jag börjar må bättre och bättre men det finns fortfarande delar kvar att jobba med och jag tänker inte ge mig förrän jag älskar mig själv på riktigt.

Detta är faktiskt ett av de mest personliga inlägg jag någonsin skrivit och därför är det lite jobbigt faktiskt att öppna sig om detta, men jag gör det både för att hjälpa er och mig själv.

Bloggen får mig att förstå mig själv

Min blogg har verkligen hjälpt mig så enormt mycket.
Den har gjort att min familj kan sätta sig in i mitt mående mer och faktiskt få förståelse för hur det är, men den har också fått mig att förstå mig själv. När jag har min blogg kan jag sätta ord på vad jag känner och vad jag tänker vilket jag inte kunnat innan och det är faktiskt nu det senaste året jag har börjat förstå mig själv mer.

Det var i juli 2016 när en relation tog slut som jag kunde börja förstå mig själv och hur jag fungerar. Jag började läsa flera böcker om mitt mående, läste gamla inlägg i bloggen och kunde äntligen sätta ord på allt. Det är enormt svårt för en som inte är i samma situation att sätta sig in i detta, men det blir ännu svårare när inte jag själv kan sätta ord på det, när jag inte kan berätta vad som händer inom mig.

Ibland tänker jag tillbaka på hur svårt det måste ha varit för min omgivning när de inte förstått någonting för hur ska de kunna förstå när inte ens jag själv förstod? Jag förstod inte vad som hände inom mig, varför jag mådde som jag mådde, varför jag betedde mig som jag gjorde, varför jag tänkte som jag tänkte. Jag berättade aldrig riktigt när jag lärde känna nya människor hur jag egentligen mådde, för även om de visste att jag led av ångest och skrev om det i bloggen så hade jag ändå en fasad uppe om att jag ändå mådde bra och klarade så mycket. Saker som jag inte alls kunde leva upp till när det väl kom till kritan.

Men tack vare att jag öppnar mig så mycket inför er så har jag själv börjat förstå för att inför er så måste jag sätta ord på mitt mående. Och jag är så enormt tacksam för att jag får ha den här möjligheten att skriva till och med er. Att ni läser, kommenterar och bara är ni. Tack för att ni finns i mitt liv och tack för att ni bryr er om mig! ♥


Min ångest skapas av rädsla

Ångest är något som är väldigt individuellt och som känns olika för alla. Enligt psykologen Silvan Tomkins har vi 9 grundkänslor och de känslorna är: glädje, intresse, förvåning, avsky, avsmak, ilska, ledsnad, rädsla och skam. Vilket innebär att ångest inte är en känsla. Ångest är något du får - av en känsla.

Jag har kommit underfund med vad som ligger bakom min ångest och det är rädsla i de flesta fall. Rädsla för att bli sjuk, rädsla för att bli lämnad/sviken, rädsla för att dö, rädsla för att bilen ska gå sönder, rädsla för att någon ska dö. Varje gång jag oroar mig för något så är det rädsla som ligger bakom och det är det som framkallar min ångest. När jag kom underfund med detta så känns det fakiskt lite enklare att hantera ångesten, för jag förstår vad det är som ligger bakom den.

Även om man med min diagnos generaliserat ångestsyndrom (GAD) kan känna ångest och oro utan specifik anledning så tror jag i mitt fall att det oftast finns en anledning, bara att den ligger undermedvetet och då är det svårt att sätta fingret på det. Jag tror att i mitt fall så är det mycket gamla upplevelser som fortfarande sitter och trycker och ibland kommer jag på mig själv att tänka på en dålig händelse från förr och då känner jag mig både arg, ledsen och rädd. 

Vet du vad som framkallar din ångest? Om inte, fundera då på i vilka situationer du får ångest. Vad det är du tänker, känner. Vad var det som startade din ångest?


Min intervju i P4 Värmland


I måndags var jag iväg till P4 Värmland och blev intervjuad av Marie Trygg. Blev också fotograferad av Lars-Gunnar Olsson. Det var jätteroligt att ställa upp på en intervju, även om jag var lite nervös. Men mest nervös var jag faktiskt för att hitta dit och hitta en parkering då det är ett stort ångestmoment för mig. Intervjun sändes på radion idag och finns nu även på webben att lyssna på.

Direktlänk för att läsa texten ovanför och höra en liten del av intervjun. Klicka annars bara här nedanför för att höra hela intervjun! Om det inte skulle funka så spola till 1:34:13 så kommer du till min del av programmet.



Allt eller inget

En av de saker jag tycker är jobbigast med mig själv är att jag är en periodare, gällande det mesta egentligen. I perioder älskar jag att träna och tränar regelbundet. Andra perioder tränar jag inte ett dugg och tycker det är jättetråkigt. Vissa stunder kan jag hålla mig från sötsaker, nästa period äter jag jättemycket.

Ena perioden bloggar jag ofta, nästa period ingenting. Jag vet ju att saker går i perioder och man har olika mycket lust och energi till saker men det jobbiga är att jag känner att jag oftast inte hittar ett mellanting. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det att vara allt eller inget liksom. Jag har nu under sommaren inte tränat någonting i stort sett och nu hoppas jag att komma igång igen. Men det är jobbigt att hela tiden pendla så mellan allt eller inget.

Är det någon som känner igen sig i detta? Vad gör ni i så fall åt saken, för att hitta ett mellanläge?


Min intervju i Värmlands folkblad






Igår var jag med i Värmlands folkblad (VF). 
De kontaktade mig för ett tag sen då de hade hittat min blogg och tyckte att jag skrev om väldigt intressanta ämnen och tyckte därför att det skulle vara kul att göra en intervju med mig. Så jag träffade fotografen och journalisten vid Värmlands museum och det gick jättebra. Jag blev riktigt nöjd med artikeln, dock står inte min bloggadress eller frölundas betydelse för mig med på internet, utan det är bara i tidningen och jag hamnade även med en stor bild på deras löpsedel.

För er som inte hade möjlighet att köpa tidningen så kan ni läsa intervjun på internet. Direktlänk till den.

Ångesten äter upp mig idag

Jag har generellt den senaste tiden haft mycket mindre ångest, men idag (torsdag) har det varit en fruktansvärd dag. Jag vet inte varför, men ångesten har gnagt som sjutton gällande allt. Jag blir så otroligt trött när det är så här så jag kan sova hur länge som helst, men när natten kommer så kommer natt-tankarna och jag kan inte slappna av. 

Den senaste tiden har så många bra saker inträffat och jag har mått mycket bättre och därför blir det nästan jobbigare när dessa dagar kommer för att jag inte riktigt förstår. Det är så snabba vändningar ibland att jag knappt klarar av det själv, för ena dagen (som igår onsdag exempelvis) mådde jag superbra, allt var roligt och gick bra, men idag är det tvärtom och jag blir bara liggandes i en hög och gråter.

Under dessa dagar oroar jag mig för allt. För att inte räcka till, för att bli ensam och övergiven, för att bli sviken, för att bli sjuk, för att min dator ska gå sönder, för att mista mina nära och kära, för att dö. Det finns liksom inga gränser för min oro och just den här typen av oro har jag inte riktigt lärt mig hantera än. För hur hanterar man katastroftankar som bara fylls på en efter en gällande allt man kan tänka sig? Mycket av min ångest kan jag hantera idag, men inte just den här typen. Jag kan börja gråta av minsta lilla för att jag börjar oroa mig och hjärnan går på högvarv för att överanalysera.

För några nätter sen drömde jag om att jag tappade mina tänder och jag läste att det har med att göra att man känner sig maktlös. Kanske har det med denna ångesten att göra... Jag har sovit bättre de senaste nätterna dock. Jag vet att jag tar stora steg framåt och min familj märker stor skillnad på mig särskilt senaste månaden, men de här dagarna är fortfarande otroligt jobbiga så nu gäller det bara att hitta sättet att hantera detta på.


« Tidigare inlägg
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...