Känslor inför att fylla 27

Jag fyller 27 år om ca 2 månader och på något vis har jag lite åldersnoja faktiskt...
Jag vet att många av er som läser förmodligen tänker att 27 inte är någon ålder, att jag är ung och fortfarande har hela livet framför mig. Men livet ser inte alls ut som jag tänkt mig...

Missförstå mig inte. Jag är ganska nöjd med mitt liv och jag är så stolt över alla mina framsteg som jag gjort de senaste åren. Men när jag var yngre trodde jag att jag skulle ha barn och hus i denna åldern. Jag hade velat ha barn när jag var ungefär 23 egentligen. Jag trodde också att jag skulle uppnått min dröm gällande mitt skrivande vid det här laget.

Om man jämför mitt skrivande idag mot för 5 år sen så är det en stor utveckling som har skett. Jag har nått ut i flera stora tidningar och sajter. Fått vara med på intervjuer och reportage. Jag skriver på ett sätt som jag kan stå för idag och som jag är nöjd med så självklart går det framåt. Jag har också en helt underbar pojkvän som jag tror är den rätte och jag börjar må bättre och bättre i mig själv. Jag vet att jag behövde denna resan för att utvecklas och hinna bearbeta saker. 

Men samtidigt så ger det mig en inre stress... Att jag snart är 27 år och livet ser inte alls ut som jag hade tänkt mig liksom... När hjärnspökena tar över så tänker jag att jag aldrig kommer få det där jag så länge drömt om. Att jag redan är för gammal, även om mitt logiska tänkande säger att det inte är så. Men ibland är det så svårt att lyssna på det där logiska.

Har ni känt/tänkt så här någon gång? Berätta gärna!



Intervju hos blogg.se



Idag är jag på blogg.se:s startsida med en intervju om att våga vara öppen på sociala medier. Det är så mycket roligt som händer just nu och det gör mig så glad och stolt! Ni får gärna läsa intervjun. Direktlänk till artikeln.

Inte nog med att mycket händer gällande bloggen så händer det mycket med mig själv och min ångest också. Jag märker framsteg hela tiden och jag har börjat våga så mycket mer. Jag har bland annat ringt en sjukgymnast för en skada i mitt ben och nu börjat rehabilitera det, vilket jag skjutit upp väldigt länge. Jag har också börjat ta mer ansvar för saker och börjat ta för mig av livet, vilket känns jätteskönt! Så himla skönt att se alla framsteg och minsta lilla framsteg räknas i min resa mot ett ångestfritt liv. ♥
 

Jag drömmer om ett liv utan stödhjul

Jag har levt med mina stödhjul i alltför många år.
I alltför många år har jag hindrat mig själv från att vara lycklig. Jag har hindrat mig själv från att må bra och försökt skydda mig själv genom att inte försöka. Nu är jag trött på det. Jag är trött på att bara kunna cykla med stödhjul.

Jag vill sluta tänka och analysera så mycket. Jag vill sluta tvivla och oroa mig så mycket. Jag är trött på att ifrågasätta mig själv om jag duger, om jag räcker till, om jag kommer klara av saker och ting. Jag är trött på att tvivla på att framtiden kommer bli bra. Jag är trött på att se allt som kan gå fel istället för att se allt som kan gå rätt. Jag vill istället bara kunna leva, skratta och vara lycklig.

En av de jobbigaste punkterna med mig är att jag är så ivrig och otålig. Jag vill att saker ska hända NU. Jag vill liksom bara ta mig framåt och inte genom att kasta ett stödhjul i taget, utan mer att börja köra en enhjuling direkt fast att jag vet att det inte går till så. Jag vet att saker behöver tid. Jag vet att jag behöver tid, men ibland blir jag tokig av att saker går så sakta för jag vill så gärna leva det liv jag så länge drömt om. Jag har så många drömmar. Jag har så mycket jag vill göra och så mycket jag längtar efter... Och jag bara hoppas på att min tid snart kommer! För jag har kastat av ett stödhjul nu och jag är på god väg. Det är i alla fall en början.


Att vara instängd i en bur

Jag skulle beskriva min ångest som en bur. Den håller mig fången på något sätt och det är svårt att ta sig ur den där buren för det finns ingen vanlig dörr som bara går att öppna. Men nu när jag börjat i min KBT-terapi så börjar jag känna att börjar plocka bort pinne för pinne som den där buren består av. Jag är inte fri än, för det går fortfarande inte att komma ut ur buren, men jag ser framsteg genom att jag har plockat bort några pinnar och börjat släppa in lite ny luft i min bur. Det tar tid att plocka isär hela buren, men det viktiga är att se att det går framåt. Ibland kan det hända att jag kanske går in i buren igen när jag öppnat halva, men det är okej för en stund så länge jag vågar komma ut igen och fortsätta kämpa och jag tänker inte nöja mig förrän hela buren är i delar.

Jag tror det är bra att kunna ha en sådan här grej att förknippa sin ångest med för jag tror det är lättare att komma ifrån den då. Nu är mitt mål att öppna hela buren sakta men säkert och det känns faktiskt som ett lättare mål att nå genom att se det så här på bild.




Att genomgå en livskris

VARNING; DETTA INLÄGG KAN VARA TRIGGANDE DÅ DET INNEHÅLLER PRAT OM UTSEENDE OCH VIKT!

Vi har nog alla upplevt känslan av att känna sig värdelös...
Jag känner det ganska ofta faktiskt om jag ska vara ärlig och även om jag börjar få bukt med min ångest och verkligen är supernöjd med min terapeut så är jag på något vis mer ångestfylld nu. Jag genomgår liksom någon slags kris inombords där jag längtar efter att bli sambo med min pojkvän, bilda familj, jobba med det jag vill men ändå när jag tänker på detta och längtar efter detta så drabbas jag av någon slags panik.

Vart ska vi bo? Vad ska jag jobba med? Hur kommer det vara att flytta till en annan stad/ort? Hur kommer det vara att vara sambo? Vem ska pendla till jobb? Ska vi bo i hus eller lägenhet? Är jag bra nog? Duger jag? Det blir en enda röra av tankar och rädslor fast jag så gärna bara vill vara glad och börja planera saker.

Jag har också fått en kris gällande mitt utseende. Jag ogillar starkt mitt utseende för tillfället. För ett tag sen gick jag ned ganska mycket i vikt på grund av träning och blev egentligen alldeles för smal. Jag var inte nöjd då med min kropp för att jag tyckte att jag blev för smal. Nu när jag gått upp mår jag nästan ännu sämre och jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska göra... Jag ser bara fett överallt på mig själv. Det känns som att jag bara blivit en boll och jag klarar knappt att se mig själv i spegeln just nu.

Jag blir bara så arg för jag tycker inte det är fel att vara tjock. Jag tycker inte att tjock är lika med ful. Jag tycker inte att tjocka är mindre vackra, men när det kommer till mig själv så letar jag fel. Det är inte så att jag svälter mig själv, för jag älskar att äta, men jag känner mig inte fin längre. Jag har kommit ur mina träningsrutiner vilket jag försöker få tillbaka eftersom jag älskar den träningen jag gör, men utseende och vikt ger mig sådan ångest just nu.

Jag vet inte om det är så på grund av att jag genomgår en slags livkris. Kanske är det för att jag genomgår en terapi som jag aldrig gjort innan där vi verkligen går till botten med alla problem och då dras så mycket upp igen. Kanske är det för att jag håller på att förändra mig själv och mitt liv som jag mår som jag mår, för att sen kunna resa mig upp som en förbättrad version av mig själv... Oavsett vilken anledning det är till varför jag mår så här så är det väldigt jobbigt. Jag vet att det kommer bli bättre och att det bara är en dålig period både gällande ångesten kring framtiden och utseendet. Jag vet att saker löser sig, men det gäller att ångesten ska fatta det också... Jag vet ju också att vi alla genomgår kriser ibland och att det är fullt normalt, vilket gör det lite lättare faktiskt.

Vad gör ni när ni ogillar ert utseende?


Att vara öppen på sociala medier

Jag är en ganska osäker person, samtidigt är jag på något sätt väldigt säker i mig själv konstigt nog.
Jag är inte den som viker mig för vad andra tycker, jag är inte den som tar åt mig särskilt mycket av vad andra tycker. Jag är en person som vågar säga vad jag tycker och tänker vilket förmodligen märkts på sättet jag skriver på och att jag faktiskt debatterar om starka ämnen där man kan få mycket skit.

Jag tycker inte direkt att det är jobbigt att öppna mig om saker jag känner, tänker eller har upplevt för jag släpper in folk väldigt lätt på det sättet. Ni som följer min blogg vet ju att jag är väldigt öppen med min psykiska ohälsa. Det är väldigt få ämnen jag har svårt att öppna mig om inför andra, för jag är nog många gånger som en öppen bok.

Men samtidigt under den där starka, säkra personen döljer sig en osäker och skör person. Jag är orolig för att inte räcka till, för att inte vara bra eller duktig på något. Jag är orolig för att bli ensam, jag är orolig för att saker ska gå åt helvete. Jag är orolig egentligen för det mesta i livet och ibland blir det en liten krock för mig. Jag brukar ju använda mig av ordet stark-skör för det är ju det jag är

Jag vet är att jag är väldigt bra på att öppna mig. Jag vet att jag är en stark person som vill inspirera andra och det ger mig så mycket att faktiskt vara så öppen som jag är. Många skulle nog finna det jobbigt att vara så öppen som jag är, men jag ser inte något negativt i det faktiskt. Jag får så mycket fina ord från människor som känner igen sig och jag får även mycket råd tillbaka. Jag lär känna mig själv och förstår mig själv bättre genom att uttrycka mig i text så för mig tror jag att det bara är positivt att vara så öppen som jag är.

Hur är du, är du en väldigt öppen person? Vad ser du för fördelar och nackdelar med att vara öppen?


Jag vet ju att saker löser sig

För lite över två år sen satt jag i mitt föräldrahem och oroade mig för att jag aldrig skulle kunna skaffa eget hem.
Jag var 24 år och hade fortfarande inget eget hem. Jag trodde inte att jag skulle få någon fin lägenhet och om jag skulle få en lägenhet så oroade jag mig för att inte kunna köpa möbler, utan sitta där i stort sett en tom lägenhet. Jag hade inte känt mig redo för att flytta hemifrån på grund av mitt mående och ekonomi. Men en dag kände jag mig helt plötsligt redo och jag ställde mig i bostadskö. Jag sökte på två lägenheter och fick komma på visning på en av dem. Direkt jag gick innanför dörren kände jag att här ska jag bo, det här är mitt ställe.

Mina föräldrar försökte få mig att inte hoppas för mycket, men jag kände på mig att jag skulle få den. Jag började köpa in möbler och saker man behövde för jag tänkte att man kan förvara det i förrådet och så vidare om jag inte skulle få lägenheten. Efter några dagar fick jag veta att lägenheten var min och jag fick flytta in. Idag sitter jag här i en lägenhet som jag är enormt glad över. Jag har möbler, jag sitter inte i en tom lägenhet och jag klarar faktiskt mig själv, trots mitt mående.

Jag vet ju att saker löser sig med tiden. Jag vet att när jag är redo för saker så kommer det bli bra, men ändå har jag en stor oro inför framtiden, exakt som jag hade för två år sen när jag oroade mig för att aldrig kunna ha egen lägenhet. Min hjärna ser i stort sett allt som kan gå fel, istället för allt som kan gå rätt och det är något jag försöker ändra på. Jag är så rädd för förändring, men när jag väl genomför förändringar så märker jag ju att jag klarar det, så jag vet inte varför jag oroar mig så mycket egentligen.

Affirmation till mig själv: Allt löser sig och blir bra när tiden är rätt!


Bild från i lördags när jag kollade på melodifestivalen

När man vill allt men ändå inget

Idag är det en ångestfylld dag för mig.
Det är som ett krig i min hjärna där det positiva slåss med det negativa. Jag sitter och studerar mitt hem och är så tacksam för allt jag har, men ändå är jag på något sätt så missnöjd.

Jag har gråtit hela dagen men egentligen är jag ju inte ledsen heller för det är ingenting som hänt som gjort mig ledsen men jag gråter ändå. Jag är missnöjd med mitt liv, samtidigt som jag är nöjd med mitt liv och jag vet knappt hur jag ska förklara det. Jag vill förändra saker i mitt liv, men jag är så rädd för att göra det. För där kommer mina katastroftankar in och dessa "tänk om det går åt helvete" tankarna kommer.

Men vad gör man egentligen när man både känner sig nöjd och missnöjd med sitt liv? När man vill förändra saker men rädslan tar över? När man vill så mycket men ändå ingenting? Jag vet inte om ni kan känna igen er i det jag skriver men jag hoppas det för det gör mig tokig att känna så här.

Jag är inte bra på att ta saker som de kommer, vilket jag verkligen tränar på. Men jag oroar mig så för framtiden för jag har svårt att leva i nuet. Jag vill ha kontroll på framtiden och veta att det jag drömmer om blir sant. Jag längtar som tusan till framtiden för jag vill förverkliga mina drömmar, men ändå skrämmer framtiden skiten ur mig för att jag inte vet hur den kommer att bli. Jag vill stanna tiden, samtidigt som jag vill dra fram tiden. Jag vill leva här och nu, samtidigt som jag bara vill leva i framtiden och dessa blandade känslor gör mig så förvirrad...

Vad är era tankar om detta? Hur löser ni sådana här tankar om ni har några? Dela gärna med er! ♥


Hur det går med min terapi

Igår var jag hos min KBT-terapeut igen. Jag har gått hos henne sen oktober nu och jag är verkligen så nöjd med henne! Vi har kommit riktigt långt med mina uppgifter och vi har nu börjat med olika livsregler jag har satt upp under åren i tron om att skydda mig själv, men som egentligen skadar mig själv. En av dessa regler diskuterade vi igår och det är att jag tror att jag hela tiden tror att jag måste bevisa att jag duger. Så nu ska jag börja träna på att ändra dessa regler i mitt liv och börja tro på mig själv.

Jag fick också bekräftat att jag inte lider av någon bipolär sjukdom eller dylikt. Jag har ibland misstänkt att jag varit bipolär med tanke på mina humörsvängningar, men hon berättade att det har med min generella ångest att göra. Ibland är jag ju bara glad och lycklig utan att tänka så mycket utan bara är och att jag sedan dippar beror alltså på att min oro kommer tillbaka igen. Så det var skönt att höra!

Jag är verkligen så glad över att jag börjat i KBT och jag tycker det hjälper mig jättemycket. Jag börjar förstå mer och mer och hittar mer verktyg för att hantera min ångest när den kommer. Jag är faktiskt säker på att jag kommer ta mig ur detta med hennes hjälp!


Det är så mycket som har format mig

Det finns stunder där jag tänker på vem jag hade varit och vart jag hade varit i livet om saker sett lite annorlunda ut.
Det är mycket som format mig och gjort mig till den personen jag är idag och ibland är det svårt att låta bli att fundera. Hur hade livet sett ut om jag inte hade en funktionshindrad syster? Om jag inte varit utsatt för sexuella övergrepp, mobbning och svek? Om jag inte blivit sjuk som barn? Hade jag haft lika mycket ångest då eller hade allt bara varit annorlunda?

När jag ser tillbaka på mitt liv och även hur det ser ut idag så inser jag att det inte är konstigt att jag mår som jag mår. Att växa upp med en svårt funktionshindrad syster som varje dag pendlar mellan liv och död och att ständigt behöva kämpa för hennes rättigheter i samhället tär på en, det tär på hela familjen. Att ständigt behöva oroa sig för hennes liv och för om hon kommer få behålla sin assistans är ett slag i ansiktet hela tiden.

Att ständigt behöva oroa sig för framtiden, att ständigt vara på sin vakt och kriga mot samhället även för sin egen del är också ett slag i ansiktet. Jag oroar mig väldigt mycket för saker i livet. Jag har svårt att ta dagen som den kommer för mina tankar springer iväg och förbereder sig på nästa bakslag och det är svårt att bryta ett sådant tankemönster. För jag är ärligt talat så jävla rädd... Så rädd för att misslyckas. Så rädd för att aldrig börja må bra. Så rädd för att inte komma dit jag vill i livet. Så rädd för att se tillbaka på mitt liv och önska att det hade sett annorlunda ut. Det är så mycket tankar som ständigt mal i mitt huvud.

Ändå vet jag att det jag har gått igenom har påverkat mig på ett bra sätt också. Jag har blivit en ödmjuk människa som vill alla väl. Jag vill göra skillnad i samhället, jag brinner för att hjälpa människor. Att leva med en funktionshindrad syster har också stärkt oss som familj och vi har en tightare relation än vad många andra har. Dessa saker kanske inte hade funnits om vi inte genomgått dessa sakerna.

Men det är svårt att alltid tänka så och vissa stunder vandrar mina tankar iväg. Jag vet dock att jag inte kan förändra något som har varit, men jag kan försöka göra min framtid så ljus som möjligt!


När livet springer ifrån en

Kan du känna ibland att livet springer ifrån dig?
Så känner jag nu... Det är nytt år, 2018 men jag känner mig inte alls peppad på nytt år egentligen. Jag är 26 år, fyller 27 detta året men det känns mest som livet pågår medan jag inte hinner någonting.

Vad brukar du göra när livet känns jobbigt? När det känns som du inte hinner någonting? När det känns som åren bara går men du förverkligar aldrig dina drömmar? Det känns som att jag år efter år har samma drömmar och mål, listan fylls liksom inte på med något nytt heller utan det är same same hela tiden liksom.

Visst jag har mycket att vara glad för, det har jag verkligen, men sen då? Jag vet liksom inte vad jag ska göra riktigt. Jag vet inte vart jag vill bo, vad jag ska göra för att ta mig dit jag vill med skrivandet. Vad ska jag jobba med om jag inte kan jobba med det jag drömmer om? Tankarna bara snurrar just nu och idag är det en dag där jag jämför mig med vad "alla andra" lyckas med fast jag vet att jag inte borde. Jag är 26 år, men jag önskar ibland att jag vore 20 igen så att jag slipper känna denna stressen...

Har du några tips eller känner du igen dig? Kommentera gärna med dina tankar. ♥


Livet med ångest

Livet med ångest är att vakna upp mitt i natten med en känsla av panik utan att veta varför.
Livet med ångest är att ligga och vrida och vända sig i sängen i hopp om att somna när tankarna springer runt.
Livet med ångest är att inte alltid ha energi till att gå upp på morgonen för att ens hjärnspöken har spökat hela natten.
Livet med ångest är att drömma mardrömmar.
Livet med ångest är att oroa sig för saker helt i onödan utan att egentligen veta varför.
Livet med ångest är att behöva avstå saker man gillar för att ens hjärnspöken inte tillåter en att ha kul.
Livet med ångest är att drömma men inte våga.
Livet med ångest är att kriga mot sig själv.
Livet med ångest är att kriga mot samhället.
Livet med ångest är att döma sig själv för att man inte klarar det man vill.
Livet med ångest är att ständigt ifrågasättas, både av sig själv och av andra.
Livet med ångest är att hållas tillbaka.
Livet med ångest är ett helvete.


Ett av mina ärligaste inlägg

Jag känner mig bara så himla ensam...
Jag känner mig som en utomjording som aldrig blir bra nog. Jag har nästan aldrig känt mig välkommen någonstans. Jag har nästan aldrig känt mig hemma någonstans för nästan vart jag än kommer så verkar jag vara osynlig. I skolan gick lärare och elever bara förbi mig och såg de mig var de elaka mot mig. Lärare såg varken mig eller mitt arbete, jag var bara luft.

Samma idag är det i vuxenlivet. Det finns några enstaka människor som verkligen bryr sig och som både skriver och umgås med mig när vi är på hockey. De frågar hur jag mår, hur allt går, de försöker göra mig till en del av gänget. Sen finns det de där människorna som går över huvudet på mig. Som hälsar på de runtomkring mig, som gör high five med de runtomkring mig, som pratar med de runtomkring mig. Fast att jag står i mitten sträcker de sig över mitt huvud för att göra high five med de bredvid mig, men inte med mig.

Om jag träffar någons kompisar så kan de hälsa lite snabbt på mig men de försöker inte göra mig till en i gänget för de pratar knappt med mig. De tittar inte på mig när de pratar och då väljer jag oftast att gå därifrån. Folk undrar om jag drar mig undan människor och ja det gör jag. Jag vill knappt träffa människor för jag är så jävla rädd. Rädd för att bli utanför och vara osynlig som jag alltid har varit för jag orkar inte utsättas för det gång på gång.

Jag minns så väl på studenten när en tjej i klassen hade köpt blommor till alla i klassen men inte till mig. Jag var den enda som inte fick en ros av henne och det gjorde så ont att stå där bredvid och se på. Det gör så ont att stå mitt i ett gäng och vara den enda som inte blir hälsad på, som faktiskt händer titt som tätt. Jag är så van att inte ens få ett svar på det jag säger för att jag verkar inte finnas.

Jag tror också att det är därför internet har blivit så viktigt för mig, för där syns jag oftast. Där blir jag bekräftad när folk läser, gillar och delar det jag skriver. Varje like, varje kommentar blir så otroligt viktig för att jag är så osynlig i vanliga livet. Jag är bara så rädd... Så ledsen. Människor kan ignorera mig så mycket tills de får reda på vem min pappa är, för då blir det ett annat ljud i skällan men då är det inte jag som står i centrum, utan då är det min pappa eller min funktionshindrade syster de pratar om.

Ibland önskar jag bara att någon kunde vara intresserad av att lära känna mig, inte för vem min far är eller för att jag har en funktionshindrad syster. Jag önskar bara att jag kunde känna mig lika värdefull och sedd som alla andra. Att människor inte går förbi mig som att jag inte existerar. Kanske är det jag som är socialt missanpassad och som inte passar in bara... Men likförbannat gör det jävligt ont!

Tack till dig som orkade läsa hela inlägget. Tack till dig som kommenterar och gillar mina inlägg. Tack till dig som faktiskt bryr dig och som finns där för mig. Tack till dig som försöker göra mig till en i gänget och som ser mig. Tack till dig som gillar mig och älskar mig trots mina brister. Utan er hade jag aldrig pallat... ♥



Bildkälla

Allt händer av en anledning

Alexandra Nilsson skrev för några dagar sen om att allt händer av en anledning. Detta är något jag pratat en del om förut och kände för att skriva om det igen efter jag läste hennes inlägg då jag mer och mer försöker leva efter den tanken.

På senare tid har jag peppat mig själv mycket med den här tanken. Jag tror faktiskt att allt har en anledning eller ja det mesta i alla fall. Även om det kan vara svårt att se det just i den jobbiga stunden så finns det faktiskt en mening. Jag har exempelvis blivit mycket sviken av pojkvänner och oftast träffat fel killar. Även om många sår inte är läkta ännu så tror jag att jag var tvungen att genomgå det här på något vis för att lära mig att uppskatta och se det bra i en man. Att se vad jag vill ha och vad som är viktigt att värdera helt enkelt. Det ledde mig till att jag träffade Dennis som jag faktiskt genuint tror är den rätte för mig. Att jag fick en impuls att göra ett ironiskt inlägg på facebook ledde mig också till att jag träffade Dennis. Det var ingenting jag hade gjort innan, men just då kändes det bara så rätt att göra det. 

Ett annat exempel är att jag aldrig trodde att jag skulle bli redo för att flytta hemifrån. Jag trodde aldrig att jag skulle ha råd eller kunna köpa möbler, utan att jag skulle sitta där i en tom lägenhet i stort sett. Men en dag kände jag mig bara redo och då föll allt på plats. Som även Alexandra skrev så tror jag att det handlar om att vara redo. Det försöker jag peppa mig med när det gäller både mitt skrivande, samboliv och familjeliv. När tiden väl är inne och jag är redo för det så kommer det bli bra. Eftersom jag inte kan ändra det som har varit så får jag helt enkelt försöka se det som att det leder till något bra i slutändan. Jag får helt enkelt försöka göra det bästa av situationen och med detta tankesätt så tror jag att det går lite lättare för mig personligen.


'Cause baby I'm a firework

I onsdagsnatt när jag skulle sova så låg jag och tittade mig omkring i mitt sovrum och tänkte att jag egentligen har allt jag behöver. Jag har en underbar familj som finns där dag som natt, jag har en fantastisk pojkvän som jag älskar och som älskar mig, jag har ett fint hem, jag har vänner som finns där även om jag oftast bara träffar dem på hockeyn eller bara har kontakt via internet, men de finns där i alla fall.

När jag tänker efter så är jag egentligen väldigt glad över att vara jag. Det finns de som inte har någonting. Det finns de som mår så dåligt och ogillar sig själva så mycket att de försöker efterlikna andra personer och bli som dem. Det finns de som mår så dåligt att de trycker ned andra människor.

Även om jag mått psykiskt dåligt länge så har jag alltid gått min egen väg istället för att gå i andras fotspår. Även om jag mått psykiskt dåligt länge så har jag inget behov av att trycka ned andra för att höja mig själv. Jag har heller inget behov av att efterlikna andra. Jag är ju egentligen en väldigt bra människa som är värd att må bra och lyckas och innerst inne är jag egentligen väldigt glad över att jag är jag, för trots kämpiga dagar med självhat och ångest så reser jag mig igen. Jag kämpar på och ger mig inte för innerst inne vet jag att jag duger exakt som jag är.


Att se framåt

Jag lyssnade på ångestpodden för några dagar sen och där pratade de om att vara nostalgisk och längta tillbaka till det som har varit. Innan jag träffade min pojkvän kunde jag längta tillbaka till massor av saker och vilja vara där igen. Jag tänkte på hur glad jag var vid det tillfället, vad jag gjorde det året och så vidare och hade väldigt svårt för att liksom tänka framåt.

Så är det inte idag. Självklart kan jag ibland längta tillbaka till saker, särskilt till barndomen, men inte alls på samma sätt. Nu för tiden längtar jag framåt, även om det bara är för några veckor fram. Jag längtar efter att bilda mig en familj med honom, att bli sambo, att gifta mig. Jag längtar till att få inreda vårt gemensamma hem. Idag ser jag inte bakåt så mycket som jag gjorde innan, för nu ser jag en ljusare framtid.

Även om jag fortfarande kämpar mot min ångest och har dagar där jag mår skit så ser jag mycket ljusare på framtiden. Det här känns så rätt på något vis så jag vågar hoppas och tro. Ibland tar min oro över och jag tänker att jag kommer dö olycklig, men det är okej att den gör det ibland. Jag är bara människa.

Lever du i nuet eller är du en person som befinner dig mer i dåtid eller framtid? Berätta gärna i kommentarerna! :)


Kommer jag någonsin må bra?

Idag är en väldigt tuff dag för mig... 
Det inlägget som kom upp tidigare idag var tidsinställt, så det skrev jag redan igår. Men idag är en sådan dag där jag tvivlar så enormt mycket på mig själv. Kommer jag någonsin bli ångestfri? Kommer jag någonsin lyckas med det jag vill? Ibland känner jag bara för att lägga mig ned i en grotta och gömma mig, men man kan inte gömma sig från sig själv...

Jag är min egen värsta fiende. Jag dömer mig själv extremt hårt och jag är inte snäll mot mig själv och jag vet faktiskt inte hur man är snäll mot sig själv. I terapin jobbar vi just nu med detta, att ändra mina negativa tankar om mig själv. I hela mitt liv har jag blivit matad från samhället om vad jobbig och annorlunda jag är. Vad jobbig jag är som lider av psykisk ohälsa, att jag alltid överdriver, överreagerar och bara aldrig är bra nog. Skolan ville aldrig hjälpa mig, någonsin. Varken från lågstadiet eller till gymnasiet, Det här har tagit extremt hårt på mig, att aldrig bli sedd och hörd. Att aldrig bli förstådd.

Den terapeuten jag har idag är helt fantastisk och hon lyssnar verkligen. Hon vet vad jag behöver och varje vecka har jag olika uppgifter jag ska göra, men idag känns allt bara så värdelöst. Jag känner mig så misslyckad, så dålig... Det känns som jag aldrig kommer lyckas med något. I hela mitt liv har jag bara velat vara normal. Att må bra, att lyckas. Men hur gör man? Hur gör man för att må bra? Hur gör man för att lyckas? - De svaren har jag inte i dagsläget...


Ett brev från ångesten

Hej Evah! Det är din ångest som skriver.
Vi har ju känt varandra länge nu. Jag har varit med dig sen du var barn och gjort allt jag kan för att trycka ned dig och för att få dig att må dåligt. Vi har haft många stunder tillsammans och du har börjat vänja dig att ha mig som sällskap.

Du vet, varje gång du sitter och gråter och är ledsen så är jag där och gör det hela värre för det är så jag livnär mig. Jag mår bra av att du mår dåligt. Varje gång du mår lite bättre försöker jag trycka ned dig igen för det är där du hör hemma, med mig i det mörka och svarta. Hur kan du någonsin tro att någon kan älska dig? Att någon egentligen ska bry sig om dig och att du ska lyckas med saker? Du är ingen speciell, du är bara Evah som bor med mig Ångest och varje gång du försöker må bättre tänker jag trycka ned dig lite ytterligare. Jag krigar mot dig Evah. Jag krigar tills jag fått det jag vill.

Vem skulle du egentligen vara utan mig? Jag är ju den som funnits med dig i alla år. Jag har ju blivit din vän nu. Det är bara mig du kan lita på Evah. Jag tänker tillbaka på alla gånger jag fått dig att inte vilja finnas kvar på jorden. Jag tänker på alla gånger jag fått dig att tro att du är ensam, ful, äcklig och värdelös. Jag tänker på alla gånger jag fått dig att tro att saker kommer gå åt helvete och alla gånger du förbereder dig på det allra värsta. Det är min förtjänst. Jag tänker på de gånger du skadat dig själv för att jag lyckats trycka ned dig så mycket. Visst är jag en bra och trogen vän? Du kämpar för att bli av med mig men jag finns ännu kvar i dig. Vi hörs snart igen ska du se!

Om min ångest kunde prata så känns det som den skulle säga något sådant här till mig. Ångesten är ett mörkt och fult monster som vill trycka ned en i det mörkaste hål. Det Herr Ångest inte vet om, är att jag är starkare än honom och kommer kriga jag med. Jag kommer kriga ännu hårdare än vad ångesten gör för han ska inte få vinna, det är en sak som är säker och sakta men säkert ser jag Herr Ångest bli mindre och mindre och jag större och större!


Detta får mig att må bra

 
1. Att uppdatera bloggen. Känslan när jag skriver en text jag blir nöjd med är oslagbar.

2. Min underbara familj och min underbara pojkvän.

3. Att träna.

4. Att få prata med er och få läsa alla era fina kommentarer.

5. Att inreda och fixa i mitt hem.

6. Rensa kläder, skor, ja egentligen all rensning älskar jag!

 
7. Att få hjälpa och peppa andra.

8. Att lyssna på poddar, kolla youtube och lyssna på musik.

9. Att baka och laga mat.

10. När min pojkvän får mig att känna mig älskad och bäst i världen.

11. Att äta choklad, jag älskar choklad!!!

12. Att gå till min terapeut och känna att jag hela tiden utvecklas och gör framsteg.


Smörgåstårtan jag gjorde igår till kalaset för att fira mina systrar som fyller år. Vi slår ihop de tre då det är så nära jul och det är svårt att få tiden att gå ihop.

Slippa julstressen och må bättre

Julen börjar närma sig och det är något som många finner väldigt jobbigt och stressande då det är mycket som ska göras. Många sitter ensamma under jul, andra har en omgivning som kanske har problem med alkoholen eller så kanske pressen på att vara glad och må bra blir för stor för många så det blir ett bakslag istället.

Jag själv älskar julen och oftast mår jag mycket bättre under november-december än vad jag gör annars under året. Att förbereda inför jul är väldigt härligt tycker jag och varje år längtar jag enormt mycket. Jag älskar att pynta, baka, ge bort julklappar, gemenskapen och all mat.

Jag har dock blivit den som verkligen börjar i tid med allting nu för tiden. Jag är redan färdig med i stort sett alla julklappar, har även packat in dem. Jag är nästan färdig med allt julbak och hos mamma och pappa har jag börjat sätta upp lite ljusstakar eftersom jag vill hjälpa mamma. Dock är det många som stör sig på att man är så tidig och klagar på att det är för tidigt, att man ska sätta upp ljusstakar vid advent och inte tidigare.

Jag tänker så här, jag lider ju av ångest och är väldigt stressad annars så varför öka på den stressen med att göra allt i december? Köpa julklappar, baka, pynta, städa och allt där till. Jag börjar i tid för att slippa stressen och för att kunna njuta av julen istället för att vara utbränd när julen kommer. Jag älskar julen och julen får mig oftast att må bättre, så varför inte njuta lite längre av den när det faktiskt är något som får mig att må bra?

Jag skulle aldrig sätta upp ljusstakar i september, men november när det är mindre än en månad kvar till advent är helt okej för mig. Jag har slutat bry mig om vad folk tycker och faktiskt börjat lyssna på mig själv istället. Jag mår bra av att pynta och börja i tid, därför gör jag det för att underlätta för mig själv och faktiskt må bra en stund, vilket jag är värd!

Gillar du julen? Börjar du med saker tidigt eller är du alltid ute i sista minuten? Berätta gärna i kommentarsfältet. :)

 
Bild från 2014

« Tidigare inlägg
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...