Deltog i radioprogrammet Karlavagnen



Nyss deltog jag i radioprogrammet Karlavagnen i P4. De pratade om psykisk ohälsa så jag besämde mig för att ringa in och de var väldigt intresserade av att ha med min historia. Även om det bara var några minuters intervju och ett program där många fick ringa in så kände jag ändå att jag ville delta.

Programmet var ju även direktsänt så det är första gången jag deltog i något som är direktsänt. Jag är oerhört stolt över mig själv att jag vågade och tog steget. Jag utecklas hela tiden och snart SKA jag vara i mål! :) ♥ Lyssna på spelaren här ovanför. Det är bara att trycka på play för att komma till min del av programmet. Om det mot förmodan inte skulle fungera så spola fram till 2:08.43.

Hennes största fiende är hon själv

Det finns en tjej i min närhet som har väldigt höga krav på sig själv.
Hon dömer sig själv väldigt hårt och allt hon gör måste vara perfekt. Hennes texter måste vara perfekta, hennes matlagning måste smaka och se perfekt ut. Hennes bakverk måste se fina ut. Till och med hennes flätor i hennes nyduschade hår måste vara perfekta för att hon ska känna sig nöjd.

Om hon inte känner att det hon gör blir perfekt så trycker hon ned sig själv. Hon ser sig själv som en dålig människa, som inte kan någonting. Hon tror att hennes drömmar aldrig kommer kunna gå i uppfyllelse, för varför skulle någon som inte kan något lyckas i livet? Varför skulle någon kunna älska henne, som inte är tillräckligt bra?

Vissa dagar tar kraven över och hon blir liggandes i en hög och bara gråter. Hon känner då för att sluta med allt hon egentligen tycker är roligt, eftersom hennes krav på sig själv gör att saker blir för tunga. Det blir för tungt för hennes axlar att bära de kraven. Hon känner då för att sluta baka, sluta skriva, sluta laga mat, sluta dansa. Hon ser inte varför hon skulle fortsätta med något som hon ändå inte lyckas med. Hon kan ju ingenting så varför ens försöka tänker hon.

Hennes drömmar är stora. Hon vet vad hon vill i livet, men hennes krav på sig själv stoppar henne för hon sjunker så snabbt när hon inte lever upp till sina egna krav. Hon älskar inte sig själv. Hon ser inte sitt eget värde. Hon ser bara någon som om och om igen inte lyckas och det trasar sönder henne inombords. Det trasar sönder henne inombords att aldrig nå sina mål, även om hon vet att även resan dit är ett mål i sig. Hennes största fiende är hon själv.

Den här tjejen, det är jag. Det här är något jag krigar med varje dag. Att gå från självhat till självkärlek. Att gå från känslan av misslyckande till känslan av stolthet. Att gå från krig till fred och att finna ro.


Försöker komma på banan igen

Hej på er fina fighters där ute!
Gud, vad jag har saknat er och att skriva här inne. Jag har ju haft en paus från bloggandet ett tag då jag har haft en väldigt tung period psykiskt nu ett tag och kände att jag behövde rå om mig själv. Jag övervägde att sluta helt och trodde faktiskt att jag skulle göra det då det inte kändes bra att skriva längre.

Jag har varit utan terapi i över fyra månader och i början fungerade det bra. Det kändes skönt att inte behöva "älta" sina problem med en terapeut hela tiden, men till slut gick det inte längre. Jag hade konstant ångest, ingenting var kul och jag kunde inte känna mig glad och när jag var på hockey i Göteborg med min pojkvän fick jag en hemsk panikångestattack som gjorde att jag fick gå tillbaka till hotellet. Så jag har legat i och krigat på för att få hjälp och fick faktiskt hjälp hos en diakon i kyrkan. Även om de inte är utbildade inom psykologi så vill de ändå hjälpa människor och vara ett stöd. Så jag fick många bra verktyg hos henne. Dock hann jag bara gå dit en gång för direkt efter det fick jag en ny kontakt på psykiatrin som jag var till idag för första gången. Hon verkar jättebra och jag håller tummarna för att det nu ska bli bättre och bättre igen. Gick därifrån med ett leende och kände direkt att det klickade med henne.

Jag kände att jag var på väg till mitt gamla jag igen, en person som jag inte vill vara och jag vet ärligt talat inte hur jag hade klarat mig om jag inte hade fått hjälp från vården igen. Tyvärr är det så här att leva med psykisk ohälsa. Vissa stunder äter det upp en innifrån och man får kämpa för att hålla sig över ytan. Under den här tiden jag inte har bloggat har jag bara försökt att överleva smärtan som finns på insidan. Jag har så mycket bra i mitt liv och så mycket att vara glad för, ändå mår jag som jag mår.

Jag har otroligt höga krav på mig själv. Jag känner mig lätt värdelös. Jag älskar inte mig själv så som jag borde göra och jag fastnar lätt i mina tankar. Men jag krigar varje dag för att bli fri från detta och nu har jag förhoppningsvis stöd från vården igen för att kunna bygga upp mig själv på riktigt. Jag är inte redo än för att stå på egna ben utan vården. Jag behöver deras stöd för att kunna ta mig ur detta.

Jag hörde ett citat från Pia Johansson som är komiker som faktiskt fick mig att vilja blogga igen.
"Motstånd är ibland bra, för då blir man prövad om det är det man vill." Och jag vill ju skriva. Jag vill hjälpa människor. Jag vill vara en förebild och även om resan inte är lätt, vare sig min personliga resa eller resan genom mitt skrivande så är det värt att kämpa för. Jag vet inte riktigt hur mycket jag kommer orka blogga än, men jag kommer tillbaka sakta men säkert när jag känner att jag orkar. Nu ska jag ta nya tag med min nya terapeut och hoppas verkligen på att det ska bli bra!

Uppdaterar er med lite bilder vad som hänt sen vi hördes senast! :) Ta hand om er så länge. Kram! ♥



 
Hotellet vi bodde på när vi var i Göteborg på hockey :) En vecka efter det var vi även på hockey i Karlstad och såg Färjestad-frölunda möta varandra med våra pappor och våra vänner. Så trevligt var det! <3

 
Fick en jättefin blomma av mina underbara föräldrar! :)



Dukade upp fint och lagade god kycklinggratäng och bakade även en nutellapaj i fredags när Dennis kom till mig! :)

 
Träffade youtubeparet Gustav och Johanna i Säffle när jag och Dennis var på marknad! :)

När vården sviker

 

Jag går inte längre i någon terapi då jag kände att min terapeut inte kunde hjälpa mig och jag kände mig illa behandlad. Jag har inte gått i terapi på tre månader nu. Jag skule ha en timme hos henne en gång i veckan, men mötena förkortades ofta till ca 20-30 minuter bara då hon skickade iväg mig efter det.
Det här är ett utdrag från min journal och som ni ser står det tydligt att jag vill ha övningar som ska stärka mitt självförtroende och min självkänsla och detta är något jag tjatat om i månader. Men svaret hon ger mig är alltså att jag bara ska bete mig som jag hade bättre självförtroende/självkänsla. Detta är det svaret jag fått varje gång jag bett henne om uppgifter som vi kan göra tillsammans för att stärka min syn på mig själv.


Jag kan mycket inom detta ämnet själv och jag vet uppgifter, men problemet ligger i att jag behöver någon som pushar mig och som är med mig när jag gör dem. Jag behöver stöd gällande detta då min självbild aldrig har varit särskilt bra och jag tror det mesta av min ångest bottnar i det, vilket jag varit väldigt tydlig med.

Jag har aldrig känt mig som en värdefull och bra person. Jag har aldrig känt mig duktig eller bra förutom när det gäller mitt skrivande. Jag är alltid rädd för att bli utbytt, sviken och övergiven. Jag jämför mig ofta med andra. Jag har under så många år blivit så nedtryckt av så många människor så jag kan knappt se det bra i mig själv och jag kan knappt förstå varför någon skulle kunna älska mig. 

Det är inte det att jag anser mig vara världens sämsta person, men jag tänker att det alltid finns någon bättre. Att jag aldrig kommer vara tillräckligt bra, att jag aldrig kommer räcka till. När man då får svaret att man bara ska bete sig som man vore självsäker så sjunker man ännu mer. Man känner sig ännu mer värdelös för man klarar ju inte ens att fejka att man vore självsäker och om inte ens min terapeut vill lägga tiden på att hjälpa mig, vem ska då vilja det? Hade det varit så lätt som att bara börja bete sig som att jag vore självsäker så hade jag redan gjort det, men såren är djupare än så.

Det är som att säga till en missbrukare att det bara är att leva som att man inte var beroende. Även om enda lösningen är att sluta med alkohol eller droger om man är missbrukare så måste man ha hjälp för att kunna stå emot suget. Jag anser att jag som patient har rätt att bestämma vad jag vill ha hjälp med för jag känner mig själv så pass bra idag att jag vet vart mina problem sitter, men jag behöver hjälp för att reda ut dem. Jag börjar må bättre och bättre men det finns fortfarande delar kvar att jobba med och jag tänker inte ge mig förrän jag älskar mig själv på riktigt.

Detta är faktiskt ett av de mest personliga inlägg jag någonsin skrivit och därför är det lite jobbigt faktiskt att öppna sig om detta, men jag gör det både för att hjälpa er och mig själv.

Bloggen får mig att förstå mig själv

Min blogg har verkligen hjälpt mig så enormt mycket.
Den har gjort att min familj kan sätta sig in i mitt mående mer och faktiskt få förståelse för hur det är, men den har också fått mig att förstå mig själv. När jag har min blogg kan jag sätta ord på vad jag känner och vad jag tänker vilket jag inte kunnat innan och det är faktiskt nu det senaste året jag har börjat förstå mig själv mer.

Det var i juli 2016 när en relation tog slut som jag kunde börja förstå mig själv och hur jag fungerar. Jag började läsa flera böcker om mitt mående, läste gamla inlägg i bloggen och kunde äntligen sätta ord på allt. Det är enormt svårt för en som inte är i samma situation att sätta sig in i detta, men det blir ännu svårare när inte jag själv kan sätta ord på det, när jag inte kan berätta vad som händer inom mig.

Ibland tänker jag tillbaka på hur svårt det måste ha varit för min omgivning när de inte förstått någonting för hur ska de kunna förstå när inte ens jag själv förstod? Jag förstod inte vad som hände inom mig, varför jag mådde som jag mådde, varför jag betedde mig som jag gjorde, varför jag tänkte som jag tänkte. Jag berättade aldrig riktigt när jag lärde känna nya människor hur jag egentligen mådde, för även om de visste att jag led av ångest och skrev om det i bloggen så hade jag ändå en fasad uppe om att jag ändå mådde bra och klarade så mycket. Saker som jag inte alls kunde leva upp till när det väl kom till kritan.

Men tack vare att jag öppnar mig så mycket inför er så har jag själv börjat förstå för att inför er så måste jag sätta ord på mitt mående. Och jag är så enormt tacksam för att jag får ha den här möjligheten att skriva till och med er. Att ni läser, kommenterar och bara är ni. Tack för att ni finns i mitt liv och tack för att ni bryr er om mig! ♥


Min ångest skapas av rädsla

Ångest är något som är väldigt individuellt och som känns olika för alla. Enligt psykologen Silvan Tomkins har vi 9 grundkänslor och de känslorna är: glädje, intresse, förvåning, avsky, avsmak, ilska, ledsnad, rädsla och skam. Vilket innebär att ångest inte är en känsla. Ångest är något du får - av en känsla.

Jag har kommit underfund med vad som ligger bakom min ångest och det är rädsla i de flesta fall. Rädsla för att bli sjuk, rädsla för att bli lämnad/sviken, rädsla för att dö, rädsla för att bilen ska gå sönder, rädsla för att någon ska dö. Varje gång jag oroar mig för något så är det rädsla som ligger bakom och det är det som framkallar min ångest. När jag kom underfund med detta så känns det fakiskt lite enklare att hantera ångesten, för jag förstår vad det är som ligger bakom den.

Även om man med min diagnos generaliserat ångestsyndrom (GAD) kan känna ångest och oro utan specifik anledning så tror jag i mitt fall att det oftast finns en anledning, bara att den ligger undermedvetet och då är det svårt att sätta fingret på det. Jag tror att i mitt fall så är det mycket gamla upplevelser som fortfarande sitter och trycker och ibland kommer jag på mig själv att tänka på en dålig händelse från förr och då känner jag mig både arg, ledsen och rädd. 

Vet du vad som framkallar din ångest? Om inte, fundera då på i vilka situationer du får ångest. Vad det är du tänker, känner. Vad var det som startade din ångest?


Min intervju i P4 Värmland


I måndags var jag iväg till P4 Värmland och blev intervjuad av Marie Trygg. Blev också fotograferad av Lars-Gunnar Olsson. Det var jätteroligt att ställa upp på en intervju, även om jag var lite nervös. Men mest nervös var jag faktiskt för att hitta dit och hitta en parkering då det är ett stort ångestmoment för mig. Intervjun sändes på radion idag och finns nu även på webben att lyssna på.

Direktlänk för att läsa texten ovanför och höra en liten del av intervjun. Klicka annars bara här nedanför för att höra hela intervjun! Om det inte skulle funka så spola till 1:34:13 så kommer du till min del av programmet.



Allt eller inget

En av de saker jag tycker är jobbigast med mig själv är att jag är en periodare, gällande det mesta egentligen. I perioder älskar jag att träna och tränar regelbundet. Andra perioder tränar jag inte ett dugg och tycker det är jättetråkigt. Vissa stunder kan jag hålla mig från sötsaker, nästa period äter jag jättemycket.

Ena perioden bloggar jag ofta, nästa period ingenting. Jag vet ju att saker går i perioder och man har olika mycket lust och energi till saker men det jobbiga är att jag känner att jag oftast inte hittar ett mellanting. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det att vara allt eller inget liksom. Jag har nu under sommaren inte tränat någonting i stort sett och nu hoppas jag att komma igång igen. Men det är jobbigt att hela tiden pendla så mellan allt eller inget.

Är det någon som känner igen sig i detta? Vad gör ni i så fall åt saken, för att hitta ett mellanläge?


Min intervju i Värmlands folkblad






Igår var jag med i Värmlands folkblad (VF). 
De kontaktade mig för ett tag sen då de hade hittat min blogg och tyckte att jag skrev om väldigt intressanta ämnen och tyckte därför att det skulle vara kul att göra en intervju med mig. Så jag träffade fotografen och journalisten vid Värmlands museum och det gick jättebra. Jag blev riktigt nöjd med artikeln, dock står inte min bloggadress eller frölundas betydelse för mig med på internet, utan det är bara i tidningen och jag hamnade även med en stor bild på deras löpsedel.

För er som inte hade möjlighet att köpa tidningen så kan ni läsa intervjun på internet. Direktlänk till den.

Ångesten äter upp mig idag

Jag har generellt den senaste tiden haft mycket mindre ångest, men idag (torsdag) har det varit en fruktansvärd dag. Jag vet inte varför, men ångesten har gnagt som sjutton gällande allt. Jag blir så otroligt trött när det är så här så jag kan sova hur länge som helst, men när natten kommer så kommer natt-tankarna och jag kan inte slappna av. 

Den senaste tiden har så många bra saker inträffat och jag har mått mycket bättre och därför blir det nästan jobbigare när dessa dagar kommer för att jag inte riktigt förstår. Det är så snabba vändningar ibland att jag knappt klarar av det själv, för ena dagen (som igår onsdag exempelvis) mådde jag superbra, allt var roligt och gick bra, men idag är det tvärtom och jag blir bara liggandes i en hög och gråter.

Under dessa dagar oroar jag mig för allt. För att inte räcka till, för att bli ensam och övergiven, för att bli sviken, för att bli sjuk, för att min dator ska gå sönder, för att mista mina nära och kära, för att dö. Det finns liksom inga gränser för min oro och just den här typen av oro har jag inte riktigt lärt mig hantera än. För hur hanterar man katastroftankar som bara fylls på en efter en gällande allt man kan tänka sig? Mycket av min ångest kan jag hantera idag, men inte just den här typen. Jag kan börja gråta av minsta lilla för att jag börjar oroa mig och hjärnan går på högvarv för att överanalysera.

För några nätter sen drömde jag om att jag tappade mina tänder och jag läste att det har med att göra att man känner sig maktlös. Kanske har det med denna ångesten att göra... Jag har sovit bättre de senaste nätterna dock. Jag vet att jag tar stora steg framåt och min familj märker stor skillnad på mig särskilt senaste månaden, men de här dagarna är fortfarande otroligt jobbiga så nu gäller det bara att hitta sättet att hantera detta på.


Hur vill du vara som person?

Jag tänkte spinna vidare på mitt förra inlägg gällande att det bara är en själv som kan göra sitt liv och sitt mående bättre. Det är ju faktiskt så att bara en själv kan styra sitt eget liv. Man kan inte styra vad som händer en, men man kan styra hur man hanterar det om man lär sig det. Det kräver träning och mycket jobb, men det går att lära sig.

Mitt bästa tips till att ta kontroll över sitt liv är att fråga sig själv hur man vill vara som person. Om du fick bestämma exakt hur du skulle vara (rimliga saker handlar detta om, då du inte ska önska dig att bli längre om du är kort exempelvis), hur skulle du vara då? Anteckna alla dessa saker och sträva efter att bli den personen. Jag jobbar själv på detta, jag är inte där än men det går framåt varje dag och det är det viktigaste. Vissa egenskaper har man såklart redan och då handlar det mer om att behålla de egenskaperna och inte förlora dem, men har man en bild av hur man vill vara som person så minskar risken att man faktiskt tappar bort sig själv.

För att hjälpa er lite på traven tänkte jag skriva en lista på hur jag vill vara som person:

♥ Jag vill vara självsäker och tro på mig själv, både på min insida och min utsida.
♥ Jag vill vara en glad och sprallig person som jag var förr.
♥ Jag vill skratta ofta och kunna bjuda på mig själv.
♥ Jag vill vara en bra vän och flickvän.
♥ Jag vill vara en bra syster och dotter.
♥ Jag vill vara min egen bästa vän.
♥ Jag vill vara ångestfri.
♥ Jag vill må bra och vara lycklig.
♥ Jag vill vara en förebild.
♥ Jag vill vara trygg.
♥ Jag vill vara pålitlig och ärlig.
♥ Jag vill vara hjälpsam och snäll.
♥ Jag vill ha tillit till andra och mig själv.
♥ Jag vill vara positiv och hoppfull.


Svar på tal på min debattartikel


Den här kommentaren fick jag på min artikel om hur jag hanterar min ångest och jag kände att jag var tvungen att svara på denna här i bloggen då det är så synd att människor underminerar andras upplevelser och känslor för att det inte passar in i deras mall om hur psykisk ohälsa är.

Jag har aldrig sagt att det är enkelt att ta sig ur sin psykiska ohälsa. Hade det varit det hade jag inte varit sjuk så länge som jag varit, alltså i 19 år. Då hade jag varit frisk på ett ögonblick. Att leva med psykisk ohälsa är inte enkelt. Däremot får man försöka lära sig hantera det och göra det bästa av situationen. Jag har inte valt att bli sjuk. Jag har inte valt att behöva gå i terapi år efter år. Däremot kan jag försöka bli bättre och komma till ett välbefinnande. Det är ingen lätt resa och det går inte på ett ögonblick, men det viktigaste är att man försöker för ingen annan än en själv kan förändra sitt liv och sitt mående.

De tipsen jag gav är inget som fungerar för alla, de fungerar inte ens för mig jämt och ständigt. Alla får vi försöka hitta våra egna sätt för att hantera vår psykiska ohälsa och ingenting är fel så länge det inte skadar en själv eller andra människor. Vem bestämmer vad som är "det lilla" som denna kvinna skriver? Ditt är jobbigt för dig och mitt är jobbigt för mig, men det är ingen tävling om vem som har det värst och det värsta är att denna kvinna jobbar som sköterska på ett sjukhus. Om man gör det borde man väl ändå ha liten kunskap om att man aldrig, aldrig ska underminera någon och dess upplevelser och att psykisk ohälsa är något som är olika från person till person.

Kom ihåg, du kan inte hjälpa att du blir sjuk men du kan göra allt i din makt för att bli frisk. Det är viktigt att kämpa för sitt välmående, för du är värd att må bra och vara lycklig. Du är värd att leva det liv du vill leva, men du måste kämpa för det själv. Du kan behöva hjälp utifrån, men arbetet måste du själv göra för ingen annan kan göra det åt dig. Kanske några av mina tips kan fungera för dig, kanske inte men det viktigaste är att du hittar dina sätt som får dig att må bra!

Ett brev till mitt yngre jag

Hej yngre Evah!
Jag vet att du är osäker på dig själv och är osäker på om du verkligen räcker till. Du har gått igenom mycket redan under dessa år du har levt. Men jag vill att du ska veta att det blir bättre. Du kommer inte alltid må dåligt. Du kommer inte alltid vara osäker på dig själv och du kommer inte misslyckas som du tror att du kommer att göra.

Du kommer gå igenom mer motgångar och du kommer fråga dig själv varför. Du kommer bli mer sviken men detta sker av en anledning och när du blir äldre kommer du förstå varför. Det är inte för att du förtjänar att må dåligt eller inte är värd något bra, utan för att du ska lära dig saker. Du ska lära dig vad som är viktigt i livet och vilka människor som är värda din tid.

Du behöver inte visa upp din kropp och gå i urringat för att bli omtyckt. Du är vacker som du är, utan att visa upp dig och den där uppmärksamheten spelar ingen roll för det är inte den rätta uppmärksamheten. Jag vet att du vill mer än att bli sedd som ett objekt. De killarna som inte ser dig utan att du visar upp dig är inte värda din tid eller energi. Du har stor potential med ditt skrivande och en dag kommer du få dina texter publicerade på olika tidningar och nyhetssajter. Du kommer vara en förebild för andra där ute för att du är bra. Du är värdefull och en duktig person.

Du kommer må bättre och bättre och du kommer lära dig så enormt mycket om dig själv. Du kommer även lära din familj och andra människor där ute om både psykisk ohälsa, relationer och rättigheter. Du kommer få nya vänner och en fantastik pojkvän som du alltid har drömt om och framtiden kommer bli så mycket bättre än du kunnat tro.

Ta vara på livet och njut av stunden. Oroa dig inte för din största fiende är du själv. Våga tro på att du är bra och sluta aldrig kämpa för en dag kommer du lyckas med precis vad du vill. Ta hand om dig yngre Evah och låt ingen trycka ned dig, allra minst du själv! ♥


Att kippa efter andan, men ändå inte få luft

Har du någon gång legat med täcket över huvudet och till slut känt att du inte kan andas?
Tänk dig att ha det så nästan varje dag. Att ha ett tryck över bröstet och svårt att andas och du kan inte bara dra bort det där täcket och kippa efter andan, för det är inte ett täcke som gör att du har svårt att andas. Det är din ångest.

Tänk dig att vakna på morgonen och behöva avboka saker du sett fram emot för att din ångest bara är så stor att du inte kan göra annat än att fokusera på den. Tänk dig att inte kunna planera saker eller se fram emot saker för du vet inte om du kommer ha sådan fruktansvärd ångest att du inte kan ta dig ur sängen. Det kanske låter som en bagatell som är lätt att ta kontroll över, men det är det inte. Det krävs år av träning och terapi. Det krävs år av tålamod och ett jävlar anamma för att klara av det. Ångesten ska inte få styra ens vardag, men ibland gör den det ändå, för det finns ingen avstängningsknapp.

När du lever med ångestproblematik får man ibland finna sig i att ångesten tar över och kommer titt som tätt. Det kan jämföras med att ha cancer. Du är sjuk i båda tillstånden och vissa dagar är sämre än andra. Att vara sjuk i psyket är exakt lika allvarligt som andra sjukdomar. Det är ingen lek att må dåligt psykiskt. Det är inte roligt att inte kunna leva sitt liv som man vill fullt ut för att man har en ångestproblematik som styr. Att må dåligt psykiskt är inget jag ens önskar min värsta fiende och det är därför 30 människor i veckan tar livet av sig, för att det är så fruktansvärt påfrestande att kriga mot sin egen hjärna.

Man vill bara kunna dra bort ångesten som man kan göra med det där täcket för att få luft igen, för känslan av att ha ångest kan få en att känna sig så fruktansvärt värdelös. Att vi fortfarande 2017 skäms över psykisk ohälsa är hemskt och även om jag är så öppen som jag är så skäms jag ibland fortfarande. Jag skäms för att jag inte kan göra allt som jag vill göra. Jag skäms över att ses som "svag". Jag skäms över att fortfarande behöva kontrollen över saker för att det är enda sättet än så länge för att min ångest inte ska infinna sig. Jag skäms över att jag skäms när jag vet att det inte är något att skämmas över. Man skäms inte över cancer, en förkylning eller öroninflammation så varför ska man skämmas över psykisk ohälsa?

Jag är bara en helt vanlig människa som är rullstolsbunden, men det är inte jag som sitter i rullstol, det är min hjärna och jag kämpar dagligen med att kunna kasta den där rullstolen och en dag kanske bara kunna använda mig av ett stödhjul istället.





Lite uppdatering om livet

Det var ju ett tag sen jag uppdaterade er om hur jag mår och hur det går i mitt liv just nu.
Förutom detta som hände med min kompis Anna för några veckor sen så har livet gått riktigt bra faktiskt. Jag har fyllt 26 och jag har skaffat pojkvän. Det hela gick ganska fort faktiskt, men det har känts så rätt och så bra hittills så jag fösöker ta vara på det. :) Kan berätta mer om det i ett annat inlägg senare om ni vill. Jag känner att jag har mindre ångest och allmänt mår bättre.

Jag har ju tidigare haft problem med att jag känt att jag inte har något mellanting. Endera mår jag jättebra och är jätteglad eller så är jag nästan "känslolös" eller bara nedstämd. Nu känns det faktiskt som att jag har hittat ett mellanting för jag känner mig bara allmänt glad och "normalt glad" om ni förstår vad jag menar. Jag har inte lika mycket ångest. Jag märker även att min sociala sida har börjat fungera lite bättre. Jag vågar ta för mig mer. Så det känns som jag är på rätt väg, även om jag just nu står utan terapi.

Jag har fortfarande lite problem med att jag kan bli sur fort som jag skrev om i ett annat inlägg, men det börjar bli bättre och jag tror att det berodde mycket på det som hände med min kompis, att det blev så övermäktigt. Så nu är det bara att fortsätta på samma väg för det känns bra nu. Så håll tummar och tår för mig nu att det fortsätter så här! :) 

Hoppas ni också mår bra fina ni. 


Bild 1: Glass jag och Dennis åt på Mormors glasscafé i Lysvik.

Bild 2: Blommorna jag fick av min kära syster Carola på min födelsedag.

Bild 3: Balkongmys med Dennis. ♥

Att bli sur för ingenting

Jag behöver lite råd av er.
Senaste tiden har jag känt mig ganska lättretlig och kan bli sur för ingenting och jag vet inte varför egentligen. Jag kan helt plötsligt störa mig på allt folk säger och jag vet verkligen inte varför jag gör det. Känner bara att jag blir sur och fräser till fast jag kanske inte alls menar det.

Jag vet inte om det beror på allting som är runtomkring just nu. Att en av mina närmsta vänner blivit mördad och jag ska på minnesstund imorgon, att jag måste bråka med psykiatrin för att få en ny terapeut, att saker krånglar med företag osv. Jag har just nu ingen terapi alls då jag inte är nöjd med den jag gick hos innan och har inte fått någon ny än. Verkar inte som någon vill hjälpa mig att få en ny så ska ringa chefen igen. Återigen bråka för sina rättigheter för att faktiskt få den hjälpen man behöver för jag klarar inte allt på egen hand. Jag måste ha hjälp från vården för att ta mig igenom det som är kvar att jobba med och jag är så rädd för att stå ensam i sommar utan terapi för det blir lång tid... 

Jag vill ju inte bli sur hela tiden och fräsa åt folk för det känns så jävla hemskt, särskilt när det inte egentligen finns en anledning till att göra det. Vad brukar ni göra i sådana här situationer? Jag behöver verkligen era råd just nu hur jag ska tänka så jag inte fräser mot folk som inte förtjänar det, för de ska ju inte få ut för mina problem. :/

Förlåt till alla jag verkat sur mot senaste tiden. Det är inte meningen... ♥


Även om det skiter sig, löser det sig

Sen jag skrev mitt inlägg för några dagar sen om vänskap och relationer så har väldigt mycket förändrats och väldigt snabbt. Jag bestämde mig för att det fick vara nog med att ha relationer i mitt liv som inte ger mig något så jag sa ifrån till både vänner och min terapeut. Jag har nu under veckan som gått bara sagt rakt ut som det var och hur jag kände det och det var en stor seger för mig, att faktiskt kunna säga ifrån på riktigt och säga att relationen inte ger mig något längre och att jag vill lägga den åt sidan. Eftersom jag skrev i det inlägget att jag förväntar mig att folk gör det med mig så ska jag ju göra det tillbaka såklart och inte bara låta det rinna ut i sanden. Så under veckan nu har jag sagt upp kontakten med ett flertal "vänner" samt även sagt till min terapeut vad jag tycker och att jag vill byta. Jag är inte nöjd med min terapiform och känner att jag inte får det jag behöver så nu ska jag förhoppningsvis få en ny.

Jag vågade också under måndagen skriva i olika grupper på facebook och faktiskt söka ny vänskap vilket jag aldrig gjort tidigare och helt plötsligt håller jag på att lära känna jättemånga, både människor från min egen ort och från andra ställen. Så på lördag ska jag iväg och fika på stan med en jättehärlig tjej som jag har börjat lära känna lite. Så att skriva det inlägget hjälpte mig verkligen på många sätt, både för min egen del för att känna att jag måste göra slut på gamla relationer som ligger och skräpar samt skapa nya som faktiskt ger mig något. Men inlägget var också bra på det sättet att många kände igen sig och jag fick kontakt med andra människor på det sättet också. Så nu känner jag mig positiv faktiskt och mycket starkare efter jag vågat sätta ned foten och säga ifrån att jag inte vill bli behandlad så.

Mitt nya favoritmotto har blivit det som står i överskriften. Även om det skiter sig, löser det sig!


When you hurt me, you hurt yourself

Nu tänker jag skriva ett riktigt negativt inlägg för jag mår otroligt dåligt just nu så jag behöver skriva av mig.

Vet ni vad jag är otroligt trött på? - Människor som inte kan bara skaffa lite jävla respekt och säga som det är istället för att såra andra människor. Jag är trött på människor som låter saker rinna ut i sanden eller drar ut på svaret när man ställer dem mot väggen. Det vore så enkelt för människor att säga: "Hej! Nej, tyvärr jag känner inte att det här funkar. Jag vill att vi skiljs åt här." istället för att låta andra människor vänta och hoppas. Detta gäller både tjejer och killar och alla typer av relationer. Det är så fruktansvärt elakt och respektlöst att låta andra människor gå med förhoppningar eller gå i väntan på ett svar istället för att bara säga som det är.

Jag är så otroligt trött på att bli behandlad som en dörrmatta om jag ska vara ärlig. Folk tror att de kan komma och trampa på mig hur de vill och inte ens när jag ställer frågan rakt ut får jag ett svar. Jag ska helt enkelt gå där och spilla min tid medan de lever life. Jag är inte din jävla dörrmatta, jag är inte någons dörrmatta.

Jag är så otroligt trött på "vänner" som bara pratar om sig själva, som skriver och frågar hur det är när de bara vill ha fram sina egna problem och egentligen skiter i mitt svar. Som aldrig erbjuder sig att komma till mig, utan det tas för givet att jag ska komma till dem och köra överallt. Jag är så trött på "vänner" som ringer när man säger att man ska sova eller som lovar att höra av sig om när man ska ses och inte gör det.

Jag måste sluta vara så jävla snäll mot folk hela tiden och sätta ned foten med en gång. Jag försöker inte höja mig själv till skyarna och jag är inte den bästa vännen eller flickvännen heller, men jag har blivit utnyttjad för många gånger i mitt liv nu av både vänner och pojkvänner så nu får det fan räcka. Jag är så trött på människor att jag vill kräkas.

De säger att man ska älska sig själv men hur bygger man upp sin självkärlek när andra hela tiden trampar sönder en och mosar en? När andra hela tiden bevisar för en att de har så pass lite respekt för en att de kan behandla en så? "Det ligger hos den som behandlar dig illa och inte hos dig" och allt det där, jag vet. Jag vet det så väl, men ändå kan jag inte låta bli att krossas, i alla fall för stunden. Det gör så fucking jävla ont att bli behandlad som en dörrmatta och särskilt när det händer om och om igen, av alla möjliga människor. Det får mig att känna mig så jävla liten, så jävla dum.

Och när man är mitt i skiten så är det svårt att se det positiva. Det är svårt att tänka att man snart kommer ha nya vänner, ny partner, kanske till och med nytt jobb och bostad för man fastnar i det där negativa och det måste man också få. För just nu känner jag mig som den ensammaste människan på jorden. Som aldrig kommer få må bra, som aldrig kommer få vara lycklig. Som aldrig kommer ha riktiga vänner eller man och barn. Som bara är en dörrmatta som folk torkar av sina smutsiga skor på för att må bättre själva och sen kunna träffa bättre människor. Människor som är snyggare, snällare, mer förstående, tryggare, roligare, säkrare, ja helt enkelt bättre än mig.

 Jag är förkrossad över att återigen tillåtit mig att bli behandlad som skit när jag vid detta laget borde veta bättre. Jag kanske förtjänar detta, det kanske är karma. Jag kanske inte förtjänar att må bra? Jag kanske inte förtjänar att få en riktigt förklaring eller ursäkt? Kanske är jag så jävla kass, vem vet... 

Jag vet att jag kommer ta mig upp igen. Det gör jag alltid. För att jag måste. Men nu måste jag få rasa ihop ett tag.


Att känna sig ensam på sommaren


Hej på er! Hoppas det är bra med er och att er lördag har varit bra.
Min lördag har faktiskt varit väldigt bra, samtidigt som jag haft en del ångest. Det började igår och har suttit i sen dess. Var otroligt ledsen igår och grät typ hela natten. Kände mig så fruktansvärt ensam och gör det fortfarande egentligen. Jag tänker varje sommar att nästa sommar ska jag må bra, umgås med folk och leva ett "normalt" liv, men det verkar inte ske denna sommaren heller och det känns så enormt jobbigt.

Sommaren är en årstid som jag älskar men samtidigt hatar. Jag hatar hur ensam jag känner mig. Jag hatar att se hur "alla andra" umgås, grillar, går på fester, badar, reser bort osv. Jag tror att många av er känner igen sig i detta faktiskt... Jag känner mig mer ensam på sommaren än vad jag annars gör och det gör mig så otroligt ledsen och får mig att känna mig så värdelös på något vis.

Jag kämpar verkligen för att komma dit jag vill och jag försöker hitta nya sätt hela tiden för att finna ett välmående, vilket går framåt hela tiden men när det är jobbiga dagar med ångest så känns det som det står still, som att jag alltid kommer må dåligt, som att jag inte är värd att må bra och som att jag alltid kommer vara ensam.

Men idag började jag dagen med en promenad ned till vattnet eftersom jag behöver ta vara mer på naturen.
Sen fixade jag i ordning på balkongen, städade hela lägenheten, rensade och organiserade och till sist tränade jag lite pole dance fitness. När jag var färdig med alla måsten mediterade jag en stund och trots att jag känner mig väldigt ensam och har ångest så är jag stolt över allt jag gjort idag.

Jag ringde även ett medium för några dagar sen och fick kontakt med några släktingar på andra sidan. Jag blev så chockad när jag fick kontakt med dem och mammas moster som jag är döpt efter hälsade att jag ska vara stolt över mina kreativa sidor och att hon finns med mig varje dag. Hon ville också att jag skulle börja handarbeta och berättade att det finns mönster kvar som hon har använt sig av så att jag kan få mer ordning på mina tankar. Känns så skönt att veta att mina nära och kära finns med mig från andra sidan!

Har du pratat med ett medium och fått kontakt med döda släktingar någon gång?

Man kan inte vara ledsen utan orsak

När jag var liten kunde jag gå och önska att något hemskt skulle inträffa. Så som att en själv eller någon av ens anhöriga skulle bli sjuk och behöva besöka sjukhuset, för då fick jag en anledning och ursäkt till att vara ledsen, för man kan ju inte vara ledsen utan orsak. Om något hemskt inträffade, så som att min funktionshindrade syster åkte in på akuten så hade alla förståelse för att jag mådde dåligt och var ledsen. Då tog skolan hänsyn till mitt mående, folk brydde sig och fanns där, vilket de inte gjorde om jag var ledsen utan orsak. Hur förklarar man som barn hur smärtan inombords känns när man inte vet varför man är ledsen och när man får höra av vuxna: "Inte ska du vara ledsen, le och skratta nu!"?

Att ringa och sjukanmäla sig till sitt jobb eller till sin skola när man är förkyld och har feber är helt okej, men att ringa och sjukanmäla sig för att man en dag har sådan ångest eller är så ledsen helt utan orsak är inte lika accepterat. Det är inte många lärare eller chefer (enligt min erfarenhet) som accepterar att man en dag är hemma för sin psykiska ohälsa. Vad blir då konsekvenserna av detta? - Jo, att man ljuger och istället säger att man är förkyld för då vet man att det accepteras och ingen dömer dig.

Har du någon gång försökt starta en motor när batteriet är dött? Du försöker och försöker vrida på nyckeln för att få igång den, men den startar inte. Så är det att lida av psyksik ohälsa. De dagar där ångesten tar över så är det inte bara att rycka upp sig och ändå gå till jobbet. Då behöver man ladda batteriet, fylla på med bränsle och sen ta nya tag nästa dag. Och det borde vara lika okej som att vila upp sig när man är förkyld.

Att må dåligt psykiskt eller fysiskt är egentligen ingen skillnad, det är vi människor som har skapat skillnaden. Att det ska vara något dåligt och skämmigt att må dåligt psykiskt, men den skillnaden kan vi bryta. #jagvågartala


« Tidigare inlägg
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...