Som ni vet så var jag ju mobbad i högstadiet. Det gjorde så jag tappade en del av mina studier, även om jag klarade det såpas bra att jag kunde börja 9:an med mina klasskamrater. Det gjorde också så att jag tappade mycket av min sociala bit i skolor och jag klarade knappt av det. Så när jag började gymnasiet så trodde jag att allt skulle bli bättre. Men icke då...

Jag hade läkarintyg pga min giftstruma, depression och ätstörning, och där stod det också att jag kanske inte kan vara i skolan fullt ut. Men detta accepterade inte min gymnasieskola. De tyckte att jag var den värsta skolkaren de någonsin haft, och de hade aldrig haft någon med den frånvaron jag hade. De ville att jag skulle sluta där, och börja distans i Kalmar istället. Men det gjorde jag inte. De ville inte ge mig uppgifter, och när jag väl fick dem så rättade de det aldrig. Jag kunde inte prata med någon på min skola. Varken rektor, skolsyster, syo, lärare. Alla var emot mig, och jag vet inte varför.

Jag låg efter i en del uppgifter, så på första mötet vi hade (såklart 3 veckor innan skolavslutningen) så ville de att jag skulle gå om ettan. Det ville inte jag. Så jag fick i alla fall ett papper med alla uppgifter jag hade att göra. Och jag gjorde ALLA under sommaren, så när jag kom tillbaka på hösten var de ändå inte nöjda. Det dög inte att jag hade jobbat ikapp.... De pratade också om att jag hade en sådan frånvaro sen lång tid tillbaka. Och när pappa och mamma ville berätta bakgrunden till varför det var så, så sa rektorn: "Vi ska inte prata om det som varit". Nehe, men nyss skulle vi ju prata om min frånvaro?! Han ville alltså inte veta anledningen, för han hade bestämt sig, jag var bara en dålig skolkare.