Att vara mobbad och utanför
Jag har börjat tänka en del på min barndom.
Jag var ett ganska ensamt barn och umgicks väldigt sällan med någon. Jag gillade på något sätt att leka i min ensamhet, men jag tror också att det faktiskt blev lite av en försvarsmekanism för min del då jag faktiskt var så mycket ensam.

I skolan hade jag inte särskilt många vänner. Jag var inte mobbad i låg och mellanstadiet men var ändå utstött på något vis. När kompisar väl kom hem till mig var det ofta för att jag hade så mycket leksaker och ett "drömrum" som de kallade det eller för att de ville se hur min funktionshindrade syster Sofie var. Jag minns att de få gånger jag försökte ha födelsedagskalas så kom det bara 1-2 personer trots att jag hade bjudit ganska många och de flesta fick jag inte ens ett svar ifrån.

I 8:an blev jag dock mobbad på riktigt. De få vänner jag hade vände sig emot mig och jag stod helt ensam. Hela skolan vände sig emot mig och det tog extremt hårt på mig. Gymnasiet blev dock lite bättre. Jag fick vänner som jag umgicks med många år efter studenten tills vi växte ifrån varandra. Dock kan jag märka utanförskapet även där... Exempelvis blev jag aldrig bjuden på klassfester. På studenten delade en tjej ut blommor till hela klassen, men ignorerade mig. Det var flera sådana incidenter under min skoltid som faktiskt gör väldigt ont att tänka på.

Ibland funderar jag på hur mitt liv sett ut om jag inte blivit utfryst och mobbad och jag kan ibland sakna att umgås med människor i Grums där jag bor. Ibland saknar jag den där gemenskapen som många av de jag gick i skolan med verkar ha. Mobbning och utfrysning kan påverka en så mycket och jag har fortfarande svårt med tillit till människor efter allt jag upplevt. Än idag kan jag ställa mig frågan: "varför jag?" trots att jag vet att jag bara blev ett slumpmässigt offer... Mobbning och ensamhet kan förstöra människor, men jag har bestämt mig för att låta mig lagas!