Att vara mobbad och utanför
Jag har börjat tänka en del på min barndom.
Jag var ett ganska ensamt barn och umgicks väldigt sällan med någon. Jag gillade på något sätt att leka i min ensamhet, men jag tror också att det faktiskt blev lite av en försvarsmekanism för min del då jag faktiskt var så mycket ensam.

I skolan hade jag inte särskilt många vänner. Jag var inte mobbad i låg och mellanstadiet men var ändå utstött på något vis. När kompisar väl kom hem till mig var det ofta för att jag hade så mycket leksaker och ett "drömrum" som de kallade det eller för att de ville se hur min funktionshindrade syster Sofie var. Jag minns att de få gånger jag försökte ha födelsedagskalas så kom det bara 1-2 personer trots att jag hade bjudit ganska många och de flesta fick jag inte ens ett svar ifrån.

I 8:an blev jag dock mobbad på riktigt. De få vänner jag hade vände sig emot mig och jag stod helt ensam. Hela skolan vände sig emot mig och det tog extremt hårt på mig. Gymnasiet blev dock lite bättre. Jag fick vänner som jag umgicks med många år efter studenten tills vi växte ifrån varandra. Dock kan jag märka utanförskapet även där... Exempelvis blev jag aldrig bjuden på klassfester. På studenten delade en tjej ut blommor till hela klassen, men ignorerade mig. Det var flera sådana incidenter under min skoltid som faktiskt gör väldigt ont att tänka på.

Ibland funderar jag på hur mitt liv sett ut om jag inte blivit utfryst och mobbad och jag kan ibland sakna att umgås med människor i Grums där jag bor. Ibland saknar jag den där gemenskapen som många av de jag gick i skolan med verkar ha. Mobbning och utfrysning kan påverka en så mycket och jag har fortfarande svårt med tillit till människor efter allt jag upplevt. Än idag kan jag ställa mig frågan: "varför jag?" trots att jag vet att jag bara blev ett slumpmässigt offer... Mobbning och ensamhet kan förstöra människor, men jag har bestämt mig för att låta mig lagas!






Ett öppet brev till föräldrar där ute
Kära föräldrar där ute, denna text är riktad till er.
Jag vet att de flesta av er älskar era barn och skulle göra allt för att skydda dem. Det finns dock en sak många av er missar och det är att hålla koll på vad era barn gör om dagarna och särskilt på internet. Många barn utsätts för hat och hot på internet och många barn utsätter andra för hat och hot på internet.

Friends nätrapport 2017 visar att var sjätte ung (av de 1001 i åldrarna 10-16 år som deltog i undersökningen) vill att vuxna ska vara bra förebilder när de pratar och umgås med andra på internet, men ändå brister många föräldrar på den här punkten. 29% uppger att de vill att föräldrarna ska vara mer intresserade och fråga vad de gör på nätet.

Det är ert ansvar att se till att era barn och andra människor är trygga på internet. Det är ert ansvar att hålla koll på vad barnen gör och att diskutera rätt och fel med dem. Ni måste informera dem om att man inte får hata, hota och trakassera människor, vare sig det är på internet eller i verkliga livet. Nu kanske många av er tänker: "Men de kommer ändå lära sig detta utifrån från andra." Ja, givetvis kommer de det, men då är det ERT ansvar att lära dem att det inte är okej att bete sig så som många andra barn gör. Det är DU som förälder som ska uppfostra ditt barn till en bra medmänniska och se till att de influenser som kommer utifrån inte ska påverka barnet alltför mycket.

Avfärda inte barns konflikter med att de får lösa det själva eller att de bara är barn och att det är så i den åldern för barn måste lära sig rätt och fel och det är ditt ansvar som förälder att lära dem det. Tänk också på att barn inte gör som du säger, barn gör som du gör. Så om du inte är en förebild för barnet utan själv hatar, pratar skit om olika människor och hotar så kommer med största sannolikhet barnet tro att det är okej och göra samma sak.

Det är så otroligt viktigt att du finns där för ditt barn och intresserar dig för vad som händer i deras liv, för vi måste faktiskt inse att internet är livet idag. Det är verklighet. Det är ingen fantasiplats, utan det finns riktiga människor som läser vad vi skriver. Som ser våra bilder och videos. Riktiga människor med tankar, känslor och behov. Det näthat som idag existerar måste få ett stopp. Det är inte okej, oavsett om det sker mot barn eller vuxna. Oavsett om det är barn eller vuxna som utsätter. Det är inte okej oavsett om människor är kända eller inte.

Så ta ditt ansvar som förälder, informera dina barn. Prata med dem. Engagera dig. Var en god förebild. Försök göra dem till så bra människor som möjligt för jag antar att du faktiskt vill att dina barn ska må bra, vara lyckliga och vara fina medmänniskor som får andra att må bra? Visa dem att det inte är okej att bete sig hur som helst, för först när vi alla engagerar oss kan vi göra skillnad. Du kan inte uppfostra ett perfekt och felfritt barn, men du kan göra så gott du kan och faktiskt engagera dig till fullo, i alla dina barns intressen.






Skolstart, rädslor och mobbning

Det är nu augusti och skolstarten närmar sig. Jag vet hur den där ångesten känns att komma tillbaka efter sommarlovet. Tillbaka till glåpord, mobbning och rädslor. För snart ett år sedan skrev jag en artikel till blogg.se om just detta som jag blev väldigt nöjd med och som jag tror att fler kan behöva läsa. Detta är ett ämne det aldrig kan pratas för mycket om, därför tänkte jag länka den en gång till och jag hoppas att ni sprider den vidare så fler får ta del av detta för det är ett sådant otroligt viktigt ämne. Vi kämpar tillsammans och vi nöjer oss inte förrän mobbningen upphör!

Ett utdrag ur texten:

"Jag blev matad om och om igen med att jag inte dög, min självkänsla sjönk till botten och jag frågade mig själv varje dag: ”Varför jag?”. 

60,000 barn per år utsätts för mobbning och var femte ung som utsätts för mobbning och kränkningar vågar inte berätta för någon."

Direktlänk till artikeln