Jag hindrar mig själv från att må bra

När man lider av psykisk ohälsa är det lätt att man fastnar i negativa tankar. Det blir som en ond cirkel och det kan vara svårt att ta sig ur. Ibland kommer jag på mig själv att jag på något sätt letar efter fel. Inte för att jag vill må dåligt, utan för att jag är rädd för att må bra. Min hjärna är så van att tänka negativt och att saker kommer gå åt skogen. Jag har under flera år tränat min hjärna till att tänka mer positivt och det går framåt för varje dag, men det är en bit kvar.

Jag får ibland påminna mig själv om att jag faktiskt har ett bra liv. Jag har ett hus, jag har en sambo, jag har en familj, jag har mat på bordet. Jag har en bra terapeut och jag gör framsteg hela tiden, men ibland fastnar jag i ett tankesätt som skadar mig. Där jag blir arg, ledsen och bitter. Där jag känner att allt går emot mig. Där gamla sår dyker upp och där jag känner att jag bara är skit. Nu menar jag inte att man inte får ha dåliga dagar trots att man har ett bra liv, för dåliga dagar måste man få ha, men när man varit i en ond cirkel av negativa tankar så tror jag att det är bra att påminna sig om vad bra man faktiskt har det. Jag är tvungen att ibland avbryta de där dåliga dagarna och säga till mig själv att det räcker med att älta och grubbla nu. För när jag fastnar i det där ältandet och grubblandet så vill min hjärna hitta fel i precis allt istället för att faktiskt se allt det positiva i mitt liv.

Jag hindrar mig själv många gånger från att må bra, på grund av gamla dåliga tankesätt som blivit en vana. Så när jag fastnar i en ond cirkel av dåliga tankar så får jag påminna mig om vad bra jag ändå har det. Jag måste tillåta mig själv att vara lycklig och må bra. Jag är värd att må bra. Det är som jag skrev i mitt förra inlägg att jag måste helt enkelt våga leva.





Ångest försvinner inte över en natt

Det är så lätt att tro att psykisk ohälsa bara försvinner när man uppfyller sina drömmar.
Det är så lätt att tänka att bara man lyckas med just D E T så kommer man må bra. Ibland är det givetvis så, men långt ifrån jämt.

Psykisk ohälsa är inte något som försvinner över en natt. Psykisk ohälsa tar inte semester bara för att du gör det. 2018 har varit ett bra år för mig. Jag har utvecklats mycket som person. Jag har blivit sambo och köpt hus och jag mår mycket bättre, men jag är inte ångestfri. Jag mår fortfarande dåligt ibland och vissa dagar är så jobbiga att jag får svårt att andas.

De första dagarna under 2019 har varit väldigt jobbiga för mig. Jag har känt mig otroligt ledsen, ful, trött och värdelös. Det har känts som att jag inte kan något, att jag inte duger till något. Jag har gråtit otroligt mycket och bara känt mig väldigt skör. För även om jag börjar nå min dröm med familj och hus så finns ångesten ibland där och trycker ned mig ändå. För livet blir inte perfekt för att man uppfyller sina drömmar. Dåliga dagar kommer fortfarande och jag tror det är viktigt att ha det i åtanke.

Det är så lätt att man dömer sig själv, att man tänker: "Varför mår jag så dåligt när jag har det så bra? Jag borde vara lycklig." Även den som har det bäst har dåliga dagar. Även den som oftast är glad är ledsen ibland och bråkar med sin sambo. Man har all rätt att må dåligt hur bra man än har det. Att ha några dåliga dagar innebär inte att man inte är lycklig, det innebär bara att man är mänsklig. Jag tror också att det är viktigt att lära sig vad lycka är. Lycka behöver inte innebära att man behöver flyga på rosa moln och vara euforisk. Lycka kan innebära att man känner sig tillfreds, att man mår bra och jag tror det är det jag har gjort fel på. Jag har haft en felaktig bild på lycka och förväntat mig mer av mig själv än vad jag borde.

Vi är bara människor. Ibland mår vi bra, ibland mår vi sämre. Ibland mår vi skit och ibland är vi så jävla lyckliga att vi kan klättra på regnbågar och det är så livet är. Alla känslor är okej, men det viktigaste är att du mår bra mer än vad du mår dåligt för du är värd ett välmående!





Mitt positiva tänkande har gett resultat

Jag har mått dåligt sen jag var 7 år, alltså i hela 20 år. Panikångest, prestationsångest generaliserat ångestsyndrom (GAD) och ätstörningar som kommit och gått i perioder. Jag har alltså en lång erfarenhet av att må psykiskt dåligt.

Sommaren 2016 började min stora förändring på riktigt när det inte fungerade med en kille som jag träffade. Jag började fundera på vad det var som gjorde att det aldrig fungerade med relationer för mig. Mycket berodde såklart på att det inte var rätt kille, men också på mig själv och mitt mående. Jag började läsa böcker om psykisk ohälsa, lyssna på poddar. Jag började i gruppterapi och jag försökte lära känna mig själv från grunden. Jag hade gått i terapi innan till och från men det var först nu jag var riktigt mottaglig för den hjälpen jag fick. Jag har nu haft samma KBT-terapeut i lite över ett år och jag är otroligt tacksam för att hon finns. Jag har fått lära känna mig själv, jag har förstått varför jag fungerar som jag gör och vad jag kan göra för att förändra mitt mående.

Jag har med år av träning börjat vänja min hjärna med nya positiva tankemönster och jag har insett att jag kan göra mitt liv och mitt mående bättre. När jag hela tiden tänkte negativt om saker som att det kommer gå åt skogen så gick det ofta åt skogen för jag vågade inte försöka eller göra något fullhjärtat för jag var så rädd. Jag var ju så van att saker gick åt skogen att jag inte vågade hoppas. Nu flera år senare med ett mycket mer positivt tankesätt har jag börjat uppfylla mina drömmar. Tack vare mitt positiva tankemönster har jag kunnat köpa ett hus med min pojkvän och jag börjar känna att jag lever på riktigt.

Förut hade oron och ångesten tagit över, men sen jag började tänka mer positivt har jag gjort aktiva val för att nå mina drömmar. Jag har trott på mig själv, jag har drömt, jag har vågat och jag har försökt. Självklart mår jag fortfarande dåligt ibland. Jag är fortfarande ibland ledsen, känner oro och ångesten finns där än men inte alls på samma sätt som för några år sen. Jag är så otroligt tacksam för det uppvaknande jag har fått, att jag faktiskt till en viss del kan välja mitt mående. Jag kan inte styra vad som händer mig, men jag kan styra över hur jag hanterar det. På ett eller annat sätt så löser det sig och man kommer inte alltid må skit. Jag har insett att jag är den enda som kan göra mitt eget liv bättre och därför får jag också kämpa för att leva, inte bara överleva som tidigare.