Stå upp för psykisk ohälsa


Idag har Stå upp för psykisk ohälsa delat en av mina texter på facebook och hittills har den faktiskt fått väldigt bra respons. 😊 Det gör mig så glad att jag kan hjälpa andra och att människor känner sig lite mindre ensamma i sin smärta när jag kan dela med mig av min. Att kriga mot psykisk ohälsa är ingen lätt sak, men det är så värt arbetet när man väl börjar må bättre och jag är så glad över att jag krigar på. Ni får gärna läsa hela och dela min text vidare om ni har facebook. Direktlänk till inlägget.

Idag har jag varit på mitt första riktiga träningspass med sjukgymnasten då jag har en skada i mitt ena ben och måste träna upp musklerna runt om för att avlasta det stället. Jag känner mig så stolt över att jag äntligen tog tag i detta så jag förhoppningsvis kan komma tillbaka till min riktiga träning och att vara lika vig som jag var innan. Jag vinner mer och mer över min ångest och demonerna som säger att jag inte kan något. Idag märkte jag att min kropp och jag klarar mer än vad jag tror. Heja mig! 💓

Psykisk ohälsa har inget utseende

Psykisk ohälsa syns oftast inte på utsidan.
Psykisk ohälsa har inget utseende. Psykisk ohälsa har ingen ålder. Inte heller något kön, yrke eller ekonomi. Därför kan du inte säga till någon att den inte ser ut att må dåligt. Du kan inte säga att någon inte ser ut att ha ångest eller att den har det för bra för att lida av psykisk ohälsa.

För psykisk ohälsa kan drabba vem som helst, när som helst. Du kan vara lång, kort, smal, tjock. Rik, fattig. Man, kvinna, hen. Du kan vara gammal eller ung. Du kan ha familj eller vara ensam. Du vet aldrig någons bagage och därför kan du heller aldrig säga till någon att de inte mår dåligt. Lika väl som cancer kan drabba vem som helst så kan psykisk ohälsa också göra det.

Det är inte fel att lida av psykisk ohälsa. Det gör oss inte till dåliga människor. Det gör oss inte svaga. Det smittar inte heller. Vi är bara helt vanliga människor som ibland inte mår så bra och det är okej. Men det jag vill att du ska veta om oss med psykisk ohälsa är att vi kämpar dagligen för att må bra igen, för det är allt vi vill. Det du många gånger tar för givet kan vara en kamp för oss med psykisk ohälsa, men vi kämpar på för att vi en dag ska vara fria från detta och den kämpaglöden vi har är beundransvärd!


Att må dåligt men ändå kämpa

Jag tror det är otroligt viktigt att tillåta sig själv att må dåligt ibland. Det är viktigt att våga släppa fram känslor oavsett om det handlar om ilska, sorg, rädsla, oro eller något annat som anses vara "negativa" känslor. Har man en dålig dag så tror jag det är viktigt att låta sig ha det också, för ingen människa är perfekt med bara positiva dagar.

Men jag tror också det är viktigt att förstå att man är den enda som kan förändra sitt liv. Man måste alltså jobba aktivt för att saker ska bli bättre oavsett om det gäller att man är missnöjd med sitt jobb, med sitt boende eller med sitt utseende. Det räcker inte med att bara sitta och önska att saker ska bli bättre och jag talar av egen erfarenhet.

Jag har lidit av psykisk ohälsa sen jag var 7 år. Det har varit en lång resa med mycket jobb och jag hade aldrig tagit mig dit jag är idag om jag inte hade jobbat och kämpat för det. Jag hade aldrig utvecklats så mycket som person och lärt mig så mycket om mig själv om jag inte hade tagit tag i mina problem och sökt hjälp för dem. Det är ingen lätt resa, men man måste göra arbetet själv. Jag är inte perfekt, men jag utvecklas hela tiden till det bättre och kämpar ständigt för att bli den bästa versionen av mig själv.


Att göra skillnad på fysisk och psykisk smärta

Att må psykiskt dåligt är inte lätt. Jag har mått dåligt i psyket i 19 år och jag har märkt skillnaden på att må psykiskt och fysiskt dåligt. Mår man fysiskt dåligt så syns det många gånger. Blir man lam i benen och berättar om sin historia så hyllas man och får höra vad stark man är som har klarat av olyckan, smärtan och förändringen. Man får hjälp för människor ser ju det funktionshindret.

Men mår man dåligt psykiskt så ifrågasätts man istället. Man måste bevisa att man mår dåligt och man får höra att man ska rycka upp sig istället. Man måste förklara sig på ett annat sätt. Det är inte lika stor förståelse för det psykiska för när man väljer att berätta om sin psykiska ohälsa så väljer folk många gånger att blunda för det. Att inte lyssna eller att inte läsa. När det gäller psykisk ohälsa klickar många bara bort inläggen, för det är inte viktigt nog. Det är något väldigt få människor vill ta del av.

Jag har fått erfara detta så många gånger. Jag har sett bekanta till mig hyllas gång på gång när de berättar om sin fysiska smärta. Jag har sett allt stöd de får varje gång de pratar om detta och de kallas för förebilder, fantastiska och starka människor, medan samma människor sågar oss med psykisk ohälsa. Det jag också har sett är att det är mer okej att drabbas av psykisk ohälsa i samband med exempelvis en bilolycka som leder till förlamning i benen än vad det är att bara drabbas av psykisk ohälsa generellt.

Hur kommer det sig att vi gör sådan skillnad på smärta och smärta? Att vi höjer de med fysisk smärta till skyarna, medan vi sänker de med psykisk smärta? Nu säger jag inte att det alltid är så här, för jag vet också vissa människor som har fysisk smärta som inte heller blir förstådda, men av det jag upplevt rent generellt har det varit så här, särskilt om det fysiska syns tydligt, vilket jag tycker är extremt fel. Smärta är smärta oavsett vart den än sitter!



Att vara instängd i en bur

Jag skulle beskriva min ångest som en bur. Den håller mig fången på något sätt och det är svårt att ta sig ur den där buren för det finns ingen vanlig dörr som bara går att öppna. Men nu när jag börjat i min KBT-terapi så börjar jag känna att börjar plocka bort pinne för pinne som den där buren består av. Jag är inte fri än, för det går fortfarande inte att komma ut ur buren, men jag ser framsteg genom att jag har plockat bort några pinnar och börjat släppa in lite ny luft i min bur. Det tar tid att plocka isär hela buren, men det viktiga är att se att det går framåt. Ibland kan det hända att jag kanske går in i buren igen när jag öppnat halva, men det är okej för en stund så länge jag vågar komma ut igen och fortsätta kämpa och jag tänker inte nöja mig förrän hela buren är i delar.

Jag tror det är bra att kunna ha en sådan här grej att förknippa sin ångest med för jag tror det är lättare att komma ifrån den då. Nu är mitt mål att öppna hela buren sakta men säkert och det känns faktiskt som ett lättare mål att nå genom att se det så här på bild.




Därför är det viktigt att prata om psykisk ohälsa

Varje år tar 1500 personer livet av sig och varje år genomför 100.000 personer självmordsförsök i Sverige enligt Mind. I åldern 15-29 har självmorden ökat de senaste decennierna, dock är det vanligast med självmord i ålder 50-54. Ca 70% av alla självmord begås av män.

Det är många människor som lider i det tysta, som inte vågar prata om sina problem för att detta fortfarande är ett tabubelagt ämne, trots att vi är så många som mår psykiskt dåligt. Det finns fortfarande en del fördomar om psykisk ohälsa och ingen vill förmodligen ses som svag så därför håller många tyst om det.

Genom att prata om psykisk ohälsa kan vi rädda liv. Vi kan förebygga psykisk ohälsa och självmord om vi ser tecknen i tid och sätter in rätt hjälp i rätt tid. Genom att prata om psykisk ohälsa i skolorna, på jobben, på träningen, på internet och med våra nära och kära kan vi både öka förståelsen och minska skammen.

Det är vanligare än vad vi tror med psykisk ohälsa och det kan drabba vem som helst, när som helst. Därför är det viktigt att det finns ett skyddsnät i vårt samhälle som har rätt kunskap och resurser för att kunna hjälpa människor i tid. Det finns ingen skam i psykisk ohälsa men ändå håller många tyst om sin smärta och när de väl vågar öppna sig finns risken att de blir avvisade av samhället och vården för att det inte finns rätt kunskap och resurser. Det måste det bli ändring på!

Att diskutera och informera om psykisk hälsa och ohälsa räddar liv. Kom ihåg, du har psykisk ohälsa men du är inte din psykiska ohälsa!

 
 Bildkälla

Hur det går med min terapi

Igår var jag hos min KBT-terapeut igen. Jag har gått hos henne sen oktober nu och jag är verkligen så nöjd med henne! Vi har kommit riktigt långt med mina uppgifter och vi har nu börjat med olika livsregler jag har satt upp under åren i tron om att skydda mig själv, men som egentligen skadar mig själv. En av dessa regler diskuterade vi igår och det är att jag tror att jag hela tiden tror att jag måste bevisa att jag duger. Så nu ska jag börja träna på att ändra dessa regler i mitt liv och börja tro på mig själv.

Jag fick också bekräftat att jag inte lider av någon bipolär sjukdom eller dylikt. Jag har ibland misstänkt att jag varit bipolär med tanke på mina humörsvängningar, men hon berättade att det har med min generella ångest att göra. Ibland är jag ju bara glad och lycklig utan att tänka så mycket utan bara är och att jag sedan dippar beror alltså på att min oro kommer tillbaka igen. Så det var skönt att höra!

Jag är verkligen så glad över att jag börjat i KBT och jag tycker det hjälper mig jättemycket. Jag börjar förstå mer och mer och hittar mer verktyg för att hantera min ångest när den kommer. Jag är faktiskt säker på att jag kommer ta mig ur detta med hennes hjälp!


Att hitta rätt terapi

Att hitta rätt terapiform och rätt terapeut är verkligen inte lätt och det är många som ger upp efter några möten för att de tycker att det inte fungerar. De tror inte på sådan terapi med hjälp av terapeuter. Jag tänkte därför berätta min historia för att kanske kunna hjälpa någon att ge terapi ett försök.

• När jag var ca 13 år började jag på barn och ungdomspsykiatrin (BUP). Det hela gick ut på att jag, mamma och pappa en gång i veckan gick på möten tillsammans med en läkare och en sköterska. Jag tyckte inte det hjälpte mig så mycket personligen, men det stärkte oss som familj att gå i denna terapi. 

• När jag fyllt 19 blev jag överflyttad till psykiatrin för vuxna. Där fick jag börja hos en sjukgymnast för att lära mig att slappna av. Jag trivdes med avslappningsövningarna men hade även behövt jobba med samtalsterapi under tiden så jag slutade efter några gånger bara.

• Jag var utan terapi från 2010-2014. När jag började må sämre 2014 ringde jag vårdcentralen och berättade för dem att jag led av ångest och behövde hjälp. De tog det på allvar och någon månad senare fick jag börja hos en kurator på vårdcentralen. Eftersom det är primärvården fick jag bara 13 träffar med henne. Hon hjälpte mig så jag fick skickas vidare till psykiatrin igen.

 
• Hösten 2014 började jag därför hos en kurator på psykiatrin istället. Vi pratade om allt möjligt och det gav mig mycket att få prata av mig, men jag var ändå inte nöjd. Jag behövde mer hjälp än så. Så efter att ha gått hos henne i två år fick jag möjlighet att börja i en gruppterapi där vi började med KBT. Gruppen varade dock bara i några veckor. Jag älskade denna gruppen och det var skönt att träffa andra som har samma problem. Vi blev väldigt tighta och jag önskar nästan att vi kunde starta en grupp till.

• När gruppterapin var slut fick jag börja hos en ny KBT-terapeut, det var en av de som ledde gruppterapin men när jag väl kom till henne var jag inte alls nöjd med hennes sätt att jobba. Hennes lösning på min dåliga självkänsla och min ångest var att jag bara skulle börja leva som att jag var självsäker och det märktes att hon inte ville hjälpa mig. Jag kände mig väldigt kränkt av henne och slutade där efter någon månad.

• Från maj-oktober 2017 var jag utan terapi och visste inte vad jag skulle göra längre, men så fick jag tid hos en ny KBT-terapeut som jag efter första mötet kände mig jättenöjd med. Jag gick därifrån med ett leende och jag kände att hon var rätt för mig. Idag jobbar vi med vad som har format mig för att jag ska förstå varför jag mår som jag mår och vad man kan göra åt det. Hennes hjälp är ett enormt stöd för mig och jag har förstått så mycket sen jag började hos henne. Hon förstår mig till fullo och jag har generellt mindre ångest sen jag började hos henne för att jag vet lite mer hur jag ska hantera den idag då jag hela tiden kan använda mig av de verktyg hon ger mig. Hon är verkligen superbra och om jag inte hade haft hennes hjälp så hade jag inte orkat.

Att hitta rätt terapeut är svårt, men när man väl hittar någon man trivs med som förstår en så kan det hjälpa en så otroligt mycket. Jag är verkligen för terapi för allt kanske man inte klarar själv och det behöver man ju inte heller.

Bildkälla

Råd till dig som lider av psykisk ohälsa

1. Sök hjälp.
- När man mår dåligt är det viktigt att man får reda på varför man mår som man mår och vad man kan göra åt det. Detta gör man oftast lättast med hjälp av någon professionell. Du kan vända dig till exempelvis vårdcentralen, ungdomsmottagningen, skolsköterskan eller vända dig direkt till psykiatrin beroende på hur gammal du är. Det finns olika typer av hjälp, några exempel är samtalsterapi, kognitiv beteendeterapi (KBT) och dialektisk beteendeterapi (DBT).

2. Läs på.
- Googla, läs böcker, lyssna på poddar som handlar om just psykisk ohälsa. Försök lära dig allt du kan om detta och se vilka tips som har fungerat för andra. Det är så viktigt att vara insatt i sin ohälsa, oavsett om det gäller det psykiska eller det fysiska, för när du förstår vad det innebär är det också lättare att göra något åt det.

3. Acceptera det.
- Just nu är den psykiska ohälsan en del av dig och det är viktigt att acceptera det och låta det vara det. Det innebär dock inte att du inte ska kämpa för att bli fri från din ohälsa, men att acceptera att ens ohälsa finns där är ett steg i rätt riktning. Kom dock ihåg; du har ohälsa, men du är inte din ohälsa!

4. Skäms inte.
- Våga berätta för din omgivning, din chef, din lärare eller vad det än kan vara att du mår dåligt. Det är inget att skämmas över. När dina nära och kära vet om hur du mår så är det lättare för dem att hjälpa dig och då kan de förstå lite bättre varför saker och ting är som de är. Det är viktigt både för dem och för dig att du vågar öppna dig för du kan även behöva ha någon att ventilera dina tankar och känslor med utöver din terapi.

5. Ge inte upp!
- Ibland kan det kännas som att man inte tar sig framåt och ibland kan man behöva byta terapeut eller terapiform. Slå inte bort terapi för att det kanske inte fungerade med en gång för att hitta rätt terapeut kan vara svårt. Men hittar du rätt terapeut så kan jag nästan garantera att du kommer trivas med din terapi och tycka att det hjälper dig. Livet blir bättre så sluta inte kämpa för ett välmående!


Det är så mycket som har format mig

Det finns stunder där jag tänker på vem jag hade varit och vart jag hade varit i livet om saker sett lite annorlunda ut.
Det är mycket som format mig och gjort mig till den personen jag är idag och ibland är det svårt att låta bli att fundera. Hur hade livet sett ut om jag inte hade en funktionshindrad syster? Om jag inte varit utsatt för sexuella övergrepp, mobbning och svek? Om jag inte blivit sjuk som barn? Hade jag haft lika mycket ångest då eller hade allt bara varit annorlunda?

När jag ser tillbaka på mitt liv och även hur det ser ut idag så inser jag att det inte är konstigt att jag mår som jag mår. Att växa upp med en svårt funktionshindrad syster som varje dag pendlar mellan liv och död och att ständigt behöva kämpa för hennes rättigheter i samhället tär på en, det tär på hela familjen. Att ständigt behöva oroa sig för hennes liv och för om hon kommer få behålla sin assistans är ett slag i ansiktet hela tiden.

Att ständigt behöva oroa sig för framtiden, att ständigt vara på sin vakt och kriga mot samhället även för sin egen del är också ett slag i ansiktet. Jag oroar mig väldigt mycket för saker i livet. Jag har svårt att ta dagen som den kommer för mina tankar springer iväg och förbereder sig på nästa bakslag och det är svårt att bryta ett sådant tankemönster. För jag är ärligt talat så jävla rädd... Så rädd för att misslyckas. Så rädd för att aldrig börja må bra. Så rädd för att inte komma dit jag vill i livet. Så rädd för att se tillbaka på mitt liv och önska att det hade sett annorlunda ut. Det är så mycket tankar som ständigt mal i mitt huvud.

Ändå vet jag att det jag har gått igenom har påverkat mig på ett bra sätt också. Jag har blivit en ödmjuk människa som vill alla väl. Jag vill göra skillnad i samhället, jag brinner för att hjälpa människor. Att leva med en funktionshindrad syster har också stärkt oss som familj och vi har en tightare relation än vad många andra har. Dessa saker kanske inte hade funnits om vi inte genomgått dessa sakerna.

Men det är svårt att alltid tänka så och vissa stunder vandrar mina tankar iväg. Jag vet dock att jag inte kan förändra något som har varit, men jag kan försöka göra min framtid så ljus som möjligt!


5 fördomar om psykisk ohälsa

När man lider av psykisk ohälsa möter man väldigt ofta motstånd i samhället. Det är svårt att bli förstådd och att bli tagen på allvar. Jag tänkte därför lista några av de fördomar jag ofta möter när det gäller psykisk ohälsa.

1. "Människor med psykisk ohälsa är bara hemma för att de är lata."
- Är man verkligen lat för att man dagligen kämpar för att överleva? Är man verkligen lat för att man jobbar så mycket för att vinna över sina hjärnspöken så man knappt har ork att laga mat eller handla? Du kanske skulle vilja byta liv med dessa människor ett tag och gå några steg i deras skor?

2. "Människor som säger sig lida av psykisk ohälsa jobbar inte för att de inte kan något."
- Tror du verkligen att alla 33.000 personer som varje år bli sjukskrivna på grund av utmattningssyndrom i Sverige är hemma för att de bara saknar talang och inte är bra på något? Om du tror det så ber jag dig tänka om och faktiskt tänka ett steg längre.

3. "Psykisk ohälsa finns inte, det är bara något folk inbillar sig."
- Intressant tanke, men du säger alltså emot all forskning och bildade människor som lagt åratal av sitt liv för att forska om psykisk hälsa och ohälsa? Du kanske borde läsa en kurs i psykologi eller i psykiatri så du lär dig lite mer om detta ämne.

4. "Det är ju bara att rycka upp sig och bli glad! Var positiv istället för att klaga!"
- Skulle du säga samma sak till någon med cancer, att det bara är att rycka upp sig så blir allt bra? Om svaret blir nej, varför inte? Varför är det skillnad på sjukdom och sjukdom? Varför får man klaga för värk i ryggen men inte för värk i själen? Ingen väljer att må dåligt, vare sig det gäller cancer eller psykisk ohälsa.

5. "Psykisk ohälsa drabbar bara svaga människor!"
- Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst, när som helst. Det kan hända efter en olycka, det kan hända efter ett dödsfall. Det kan hända efter en otrohet, men det kan också vara så att det bara kommer utan någon egentlig orsak. Det handlar inte om hur bra eller dåligt man har det. Det handlar heller inte om hur stark eller svag man är. Det handlar bara om att man är mänsklig.


All denna okunskap inom dessa ämnen

De ämnen jag skriver om ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
Jag brinner för ämnen som kvinnorättsfrågor, psykisk hälsa, ideal, normer och orättvisor. Mycket för att jag själv har erfarenhet inom alla dessa ämnen. Just för att jag har blivit mobbad, hatat mig själv och min kropp, blivit utsatt för sexuella övergrepp, sexuella trakasserier, hot och hat ett flertal gånger av män och genomgått år av psykisk ohälsa. Men jag brinner också för dessa ämnen på grund av vad jag ser runt omkring mig. Jag ser kvinnor dagligen utsättas för sexuella trakasserier, jag ser människor dagligen lida av psykisk ohälsa, jag ser människor dagligen som blir utsatta för hat och mobbning.

Men jag ser också dagligen människor som inte alls är insatta i dessa ämnen, men som ändå uttalar sig om dem och det upprör mig väldigt mycket. Man behöver inte vara insatt i allt som existerar, för vi alla har olika kamper, men att inte läsa på om statistik och om ämnet man uttalar sig om är för mig väldigt respektlöst.

Att exempelvis säga att de flesta våldtäktsmän får sitt straff, att män utsätts i lika stor utsträckning som kvinnor eller att psykisk ohälsa bara är ett påhitt visar på sådan stor okunskap i dessa ämnen. Jag har själv gjort detta misstaget och har idag lärt mig vad viktigt det faktiskt är att läsa på om saker innan man yttrar sig, för vet man inte vad man pratar om är det faktiskt bättre att bara säga att man inte är insatt i ämnet och inte kan uttala sig om det.

Så snälla, om du vill uttala dig om sexualbrott eller vad det nu än kan vara, se till att ha läst fakta och statistik först så du vet vad du pratar om. Annars är risken att du bara underminerar problemen och kampen för att övervinna dem.

 
Fanny Åström är skapare till denna bild

Till dig som är anhörig



Det är inte alltid det lättaste att vara anhörig till någon som mår psykiskt dåligt. Man vill inte göra saker värre, man vill inte vara i vägen, men man vill också finnas där och då kan det vara svårt att veta vad man ska göra, vad man ska säga och hur man ska agera. Därför tänkte jag göra en lista på vad du som anhörig kan göra.

Fråga hur personen mår. - Fråga inte bara för frågandets skull utan fråga för att du faktiskt genuint bryr dig.

Lyssna. - Ibland behöver man inte säga så mycket för att vara ett stöd, ibland räcker det med att lyssna. Detta är en av de viktigaste punkterna då personen inte kommer vilja öppna sig om du bara lyssnar med ett halvt öra.

Fråga personen hur den vill att du ska agera. - Personen kanske vill att du skickar ett sms istället för att ringa och personen kanske föredrar att skriva när den mår dåligt istället för att prata. Fråga hur du ska agera för att kunna hjälpa personen så bra som möjligt.

Läs på om psykisk hälsa. - Googla, låna böcker, lyssna på poddar om psykisk hälsa och ohälsa så du blir insatt i ämnet. Det är svårt att hjälpa om man inte vet ett dugg vad det handlar om.

Acceptera ett nej. - Personen kanske inte vill prata just nu om sitt mående och det är okej. Visa att du finns där när personen är redo att prata. Försök inte att tvinga fram det.

Inga spydiga kommentarer. - Att säga saker som: "Du är ju alltid ledsen!" "Ryck upp dig" eller liknande förvärrar oftast personens mående och när man mår psykiskt dåligt har man ofta redan dåligt samvete för sina nära och kära och man dömer sig själv väldigt mycket för att man inte mår bra.


Livet med ångest

Livet med ångest är att vakna upp mitt i natten med en känsla av panik utan att veta varför.
Livet med ångest är att ligga och vrida och vända sig i sängen i hopp om att somna när tankarna springer runt.
Livet med ångest är att inte alltid ha energi till att gå upp på morgonen för att ens hjärnspöken har spökat hela natten.
Livet med ångest är att drömma mardrömmar.
Livet med ångest är att oroa sig för saker helt i onödan utan att egentligen veta varför.
Livet med ångest är att behöva avstå saker man gillar för att ens hjärnspöken inte tillåter en att ha kul.
Livet med ångest är att drömma men inte våga.
Livet med ångest är att kriga mot sig själv.
Livet med ångest är att kriga mot samhället.
Livet med ångest är att döma sig själv för att man inte klarar det man vill.
Livet med ångest är att ständigt ifrågasättas, både av sig själv och av andra.
Livet med ångest är att hållas tillbaka.
Livet med ångest är ett helvete.


Ett brev från ångesten

Hej Evah! Det är din ångest som skriver.
Vi har ju känt varandra länge nu. Jag har varit med dig sen du var barn och gjort allt jag kan för att trycka ned dig och för att få dig att må dåligt. Vi har haft många stunder tillsammans och du har börjat vänja dig att ha mig som sällskap.

Du vet, varje gång du sitter och gråter och är ledsen så är jag där och gör det hela värre för det är så jag livnär mig. Jag mår bra av att du mår dåligt. Varje gång du mår lite bättre försöker jag trycka ned dig igen för det är där du hör hemma, med mig i det mörka och svarta. Hur kan du någonsin tro att någon kan älska dig? Att någon egentligen ska bry sig om dig och att du ska lyckas med saker? Du är ingen speciell, du är bara Evah som bor med mig Ångest och varje gång du försöker må bättre tänker jag trycka ned dig lite ytterligare. Jag krigar mot dig Evah. Jag krigar tills jag fått det jag vill.

Vem skulle du egentligen vara utan mig? Jag är ju den som funnits med dig i alla år. Jag har ju blivit din vän nu. Det är bara mig du kan lita på Evah. Jag tänker tillbaka på alla gånger jag fått dig att inte vilja finnas kvar på jorden. Jag tänker på alla gånger jag fått dig att tro att du är ensam, ful, äcklig och värdelös. Jag tänker på alla gånger jag fått dig att tro att saker kommer gå åt helvete och alla gånger du förbereder dig på det allra värsta. Det är min förtjänst. Jag tänker på de gånger du skadat dig själv för att jag lyckats trycka ned dig så mycket. Visst är jag en bra och trogen vän? Du kämpar för att bli av med mig men jag finns ännu kvar i dig. Vi hörs snart igen ska du se!

Om min ångest kunde prata så känns det som den skulle säga något sådant här till mig. Ångesten är ett mörkt och fult monster som vill trycka ned en i det mörkaste hål. Det Herr Ångest inte vet om, är att jag är starkare än honom och kommer kriga jag med. Jag kommer kriga ännu hårdare än vad ångesten gör för han ska inte få vinna, det är en sak som är säker och sakta men säkert ser jag Herr Ångest bli mindre och mindre och jag större och större!


Att leva med ångest

Att leva med ångest kan se olika ut för alla och det kan vara svårt för människor runt omkring att förstå hur det faktiskt är att leva med ångest. Därför tänkte jag skriva några punkter om hur ångesten påverkar mig.

♦ Jag övertänker. - Eftersom jag lider av generaliserat ångestsyndrom (GAD) så har jag katastroftankar och börjar då lätt att överanalysera och se det allra värsta. Om någon kommer för sent börjar jag oroa mig för att något har hänt eller att personen struntar i mig och jag ser de värsta tänkbara sakerna i mitt huvud och jag kan inte låta bli att oroa mig.

♦ Jag blir lätt trött och orkar inte lika mycket. - Eftersom min hjärna hela tiden går på högvarv så blir jag väldigt sliten av mina egna tankar, för det är faktiskt väldigt jobbigt att alltid tänka och oroa sig. Jag kan lätt bli sliten och behöva vila just för att få i ordning på mig själv.

♦ Svårt för att andas. - När jag får mina panikångestattacker så får jag otroligt svårt att andas och börjar hyperventilera och det tar ett tag för att återfå min vanliga andning igen. Efter det kan jag bli väldigt sliten och huvudet kan börja göra ont och jag kan bli yr.

♦ Jag har svårt att släppa taget om saker. - Jag har varit med om många riktigt hemska saker i mitt liv och det är det som har orsakat min ångest. Om det hade varit så enkelt som "sluta tänka på det" så hade jag redan gjort det, men jag har fortfarande svårt att släppa dessa saker och är fortfarande orolig och rädd för dessa saker och därför har jag fortfarande ångest. 

♦ Ångesten påverkar min sömn. - När jag lyckas somna så drömmer jag väldigt mycket mardrömmar och sover väldigt oroligt. Kan vakna upp i panik minst en gång i timmen och känna ett tryck över bröstet, samt att jag är jättesvett. Oftast består mina mardrömmar av att jag blir jagad och inte kan låsa ytterdörren eller inte kan ringa efter hjälp.

♦ Jag vet att min oro är ologisk. - Jag är medveten om att jag inte ska oroa mig på detta vis som jag gör. Jag är medveten om att min oro är ologisk och att jag måste sluta oroa mig för min egen skull, men jag vet bara inte hur. Jag gör inte detta med flit, men jag har fastnat i en cirkel som är svår att ta sig ur även fast jag arbetar med det varje dag i både terapi och hemma. Om jag hade fått bestämma så hade ångesten redan varit borta och jag hade varit fri från detta, men det är inte så enkelt.



Det här inlägget är en repost och jag postade det första gången 4/10-2015.

Att ständigt matas med ideal

- Du har för kort hår på huvudet, spara ut lite.
- Du har hår under armarna, usch raka dig istället.
- Vad smal du är, du kanske borde gå upp lite i vikt.
- Vad tjock du är, borde du verkligen äta det där?
- Vad smala ögonbryn du har, du kanske borde fylla i dem lite.
- Vad buskiga ögonbryn du har. Inte tänkt på att noppa dem eller?

Har du också känt att det kvittar hur man än ser ut så är det alltid fel? Det kan jag känna ibland och jag är ingen supermänniska, jag blir också påverkad av idealet. Jag hittar ständigt fel på mig själv trots att jag inte vill göra det. Är det inte mina ögonbryn så är det min mage. Är det inte magen så är det brösten eller så är det rumpan.

Idealen lär oss kvinnor att ständigt granska oss själva från topp till tå och minsta lilla "brist" så är vi oälskbara och borde lyfta rumpan, fettsuga magen, ta den där krämen som tar bort rynkorna eller lägga i fillers i våra läppar. Hur påverkas egentligen unga tjejer av att växa upp i det här? När jag var liten så var inte internet så stort som det är idag, då vi praktiskt taget lever på internet, men jag är ändå så matad med idealen. Jag jämför mig ständigt med andra kvinnor, trots att jag vet att många fixar sina bilder och förskönar sig själva och om jag som är 26 år påverkas så pass mycket, vad ska inte en 12-åring göra?

Forskning visar också amygdala (rädslocentrat) i hjärnan drar igång mer hos kvinnor än hos män när det gäller dessa ideal. Även om vi vet att den där bilden är fixad så väcks ändå så starka känslor i oss och vi börjar direkt att se ned på oss själva. Hjärnan är dock föränderlig och ju mer vi diskuterar detta desto större chans är det att vi faktiskt kan förändra både idealet och våra hjärnor till att inte jämföra oss så mycket. Innan idealet har börjat förändrats så får vi skapa de bästa förutsättningarna vi kan för vår hjärna, vilket vi gör genom att hela tiden boosta oss själva, umgås med människor som vi älskar och som älskar oss tillbaka och hitta saker som får oss att må bra. Det är viktigt för oss människor att känna oss behövda, älskade och sedda, därför måste vi även älska oss själva.


Att ta ansvar även med en diagnos

Att lida av en diagnons påverkar såklart hela ens liv på olika sätt.
Det kan vara allt ifrån att inte våga gå utanför dörren på grund av social fobi, till att inte förstå sig på sociala regler, till att ha svårt att hantera stress. En diagnos kan vara en förklaring till saker, men det får aldrig bli en ursäkt till att bete sig illa.

Det kan vara lätt att gömma sig bakom sin diagnos, att man inte förstår eller inte kan sätta sig in i andras situationer. Oavsett vad man än lider av för diagnos så är det så viktigt att få den hjälpen man behöver. Man kan inte gå genom hela sitt vuxna liv och ursäkta sitt betende på exempelvis sin asperger. Även när man har en diagnos måste man ta ansvar för sina handlingar och inse konsekvenserna. Jag har själv varit där med mina diagnoser (generaliserat ångestsyndrom och panikångest) och ibland varit egoistisk och behandlat folk fel, men man kan inte skylla på sina diagnoser.

Det går att träna, det går att bli bättre, men det kräver tålamod och mycket jobb. Det kräver också att man får bra hjälp utifrån och vågar inse sina fel och brister. Det gör ont att inse vad man gör fel, men det blir så mycket bättre i slutändan när man väl jobbat bort dem så man kan leva ett sådant normalt och bra liv som möjligt, där man faktiskt förstår sig själv och kan sätta stopp för sig själv när det är på väg att bli fel. Alla gör fel ibland och det innebär inte att man är en dålig människa, men man måste försöka tänka till både för sin egen och för andras skull.

 
UMO

Positiva saker med psykisk ohälsa

Det pratas ju ofta om att man ska försöka hitta det positiva i allt för att orka med vardagen och faktiskt inte gräva ned sig. Detta är dock lättare sagt än gjort och man kanske ställer sig frågan vad som egentligen är positivt med psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa är ju inget man vill gå igenom eller leva med, men eftersom man inte kan vrida tillbaka tiden och göra det ogjort så får man ju helt enkelt göra det bästa av situationen. Därför tänkte jag göra en lista på några punkter som varit bra med min psykiska ohälsa.

• Jag har lärt mig enormt mycket om mig själv och hur människan fungerar över lag.

• Jag har lärt min omgivning väldigt mycket om psykisk ohälsa och saker de aldrig tänkt på innan.

• Jag tror att jag kommer bli en väldigt bra mamma då jag tidigt förmodligen kan läsa av barnet och gå tillbaka till mig själv och hur jag mådde.

• Jag kan hjälpa andra genom att dela mina erfarenheter och tankar.

• Jag har blivit mer ödmjuk.

• Jag kan lättare sätta mig in i andras situationer för att jag genomgått en del själv.

• Jag kunde starta denna blogg jag driver idag och få de bästa läsarna man kan tänka sig. ♥


Deltog i radioprogrammet Karlavagnen



Nyss deltog jag i radioprogrammet Karlavagnen i P4. De pratade om psykisk ohälsa så jag besämde mig för att ringa in och de var väldigt intresserade av att ha med min historia. Även om det bara var några minuters intervju och ett program där många fick ringa in så kände jag ändå att jag ville delta.

Programmet var ju även direktsänt så det är första gången jag deltog i något som är direktsänt. Jag är oerhört stolt över mig själv att jag vågade och tog steget. Jag utecklas hela tiden och snart SKA jag vara i mål! :) ♥ Lyssna på spelaren här ovanför. Det är bara att trycka på play för att komma till min del av programmet. Om det mot förmodan inte skulle fungera så spola fram till 2:08.43.

« Tidigare inlägg
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...