Att vara öppen är min styrka

I mitt förra inlägg skrev jag om hur jag krigar mot min låga självkänsla varje dag och att jag skulle vilja vara som Pippi, alltså modig, stark, rolig, vågar och kan saker.

Min svärfar läste inlägget och sa till mig att jag visst är modig och stark, men på mitt eget vis. Han berättade att min blogg är ett bevis på det och att jag är stark som vågar prata om mitt mående, mina känslor och mina tankar. Jag vågar stå upp för vad jag tycker är rätt och fel, jag vågar säga min åsikt. Han menade att det är många som inte vågar vara så öppna som jag är och jag har faktiskt aldrig tänkt så. För mig är det så naturligt att vara öppen så jag har inte sett det som en styrka innan. Men nu kan jag faktiskt se att han har rätt.

Jag har många gånger varit rädd för att öppna mig. Tänk om ingen vill vara min vän eller vara tillsammans med mig om de ser mina problem och hur öppen jag är. Jag har varit rädd att det ska förstöra för mig. Men jag vet ju att jag mår bättre av att vara öppen om mina problem, tankar och känslor. Jag vill försöka göra skillnad på det jag kan. Därför var det väldigt skönt att få höra från svärfar att det är en styrka att våga vara öppen som jag är. Jag kanske faktiskt kan mer än vad jag tror och ser själv. Jag måste bara våga se det och på riktigt våga tro att jag är bra.

Det är en kamp men jag kommer fortsätta kämpa tills jag är där!





Jag krigar varje dag mot en låg självkänsla

I hela mitt liv har jag blivit matad med att jag inte kan något.
Att jag inte är bra på något, att jag inte förstår något. Meningar som: "Det där kommer du inte klara ändå." och "Du förstår ändå inte detta." har jag fått höra ett antal gånger. Jag har blivit skrattad åt när jag inte kan göra en knop. Jag har fått höra att jag borde bli utbytt för att jag inte vet hur man gör en knop. Jag har blivit hånad för att jag inte vet vilken skruv som ska vara vart.

Detta har lett till att jag inte alls tror på mig själv. Jag känner mig ofta värdelös och känner att jag aldrig är bra på något. Jag känner att jag inte duger och jag jämför mig med andra. Alla dessa nedvärderande ord som andra sagt om mig har gjort att jag varje dag krigar mot en låg självkänsla. Att jag varje dag måste kämpa för att försöka tro på mig själv. Alla dessa nedvärderande ord har gjort att jag knappt vågar försöka för jag vill inte misslyckas.

Helt ärligt så känns det som att jag är helt värdelös på precis allt och jag är så trött på att känna så här. Jag vågar knappt säga något längre för jag får ändå höra att jag inte kan något och inte förstår. Jag vill vara som Pippi. Hon är modig, stark, rolig, hon vågar saker och hon kan saker. Hon är alltså allt som jag inte är... Jag vill så gärna vara en person som bygger ihop möbler, som förstår teknik, som kan meka med bilen. Jag vill så gärna vara en person som är vetgirig och vill lära mig, men jag vågar fan inte för jag vill inte återigen få höra vad dålig jag är som inte förstår och som kanske gör fel ett tiotal gånger innan jag fattar. Min självkänsla klarar liksom inte mer sådana törnar.

Jag tror inte att alla menar så illa som det låter, men människor måste lära sig att tänka till innan. Vad man säger och gör kan faktiskt skada människor för livet och blir man matad med hur dålig man är så är det också så man ser sig själv, särskilt om det börjar i barndomen. Jag vill vara modig och våga saker, men det har satt sådana men i mig så jag vet inte vart jag ska hitta den sidan hos mig själv men jag hoppas på att en dag kunna göra det.





Att vara introvert

Jag är en introvert person. Det innebär inte att jag ogillar människor eller inte kan vara social.
Det innebär bara att jag behöver återhämtning efter att ha umgåtts med människor. Man kan säga så enkelt som att extroverta personer hämtar kraft när de umgås med andra medan introverta hämtar kraft när de är själva.

Jag kan umgås med min familj och min pojkvän hur mycket som helst, men utomstående människor tar enormt mycket på mina krafter. Jag kan ha väldigt svårt att ta initiativ själv när jag är i en grupp och måste många gånger därför bli inbjuden för att våga ta plats. När människor visar att de vill ha mig där och bjuder in mig till samtal då kan jag blomma ut och våga vara mig själv.

Jag kan till och med ha svårt att ta initiativ till att ringa min pojkvän eller att ta honom i hand på stan. Det är inte för att jag inte vill ringa eller hålla hans hand, det är bara att jag är rädd för att vara jobbig och bli dömd. Jag har blivit matad så många gånger med att jag är jobbig så därför drar jag mig lätt undan istället. Detta är dock något jag jobbar med varje dag för att jag vill kunna ta initiativ till att starta saker också.

Jag har varit i Skåne sen i söndags hos min pojkväns bror och hans familj. Trots min introverta personlighet och min ångest så har det gått otroligt bra. Jag hade en dipp i måndags och behövde återhämta mig så jag gick och la mig på rummet och var där hela kvällen. Jag trivs jättebra här och kan verkligen vara mig själv, även de stunder jag sjunker in i mig själv och behöver gå undan eller bara sitta tyst och lyssna för att jag behöver hämta krafter. Det viktigaste är att umgås med personer som respekterar ens personlighet och inte tar illa upp för att man ibland behöver gå undan. Jag lär mig och jag utvecklas varje dag och även om jag aldrig kommer bli en extrovert person så vinner jag mer och mer över min ångest och vågar be om ensamtid när jag behöver det.