Hur jag hanterar min GAD

Som jag berättade i mitt förra inlägg så lider jag av katastroftankar. De tillhör min diagnos generaliserat ångestsyndrom och nu tänkte jag berätta lite mer om hur det det påverkar mig och hur jag hanterar den.

Generaliserat ångestsyndrom (GAD) innebär att man i stort sett konstant känner oro och ångest. Man går i ett konstant beredskapsläge och förbereder sig på det värsta tänkbara. Jag kan oroa mig allt ifrån att telefonen ska gå sönder till att jag ska dö i cancer till att jag ska bli lämnad och ensam. När oron sätter fart så mal tankarna i en evighet känns det som. Jag spinner iväg så långt i mina tankar och jag försöker liksom hitta lösningar och utvägar på problem som inte ens finns än.

Exempel: Jag oroar mig för att min telefon ska gå sönder när jag reser bort. Då kollar jag upp närmsta teknikaffär dit jag ska resa, vad jag ska ha för telefon och förbereder för att den ska gå sönder. Jag är så långt borta i tanken och har försökt lösa ett problem som inte ens finns och det är något jag inte kan släppa. Om jag börjar oroa mig för en knöl i bröstet så tror jag att jag har cancer och försöker googla upp allt och min ångest säger åt mig att jag kommer dö redan imorgon.

Som jag nämnde i mitt förra inlägg så ska jag enligt min terapeut inte tänka tröstetankar (positiva tankar) i sådana här scenarion. Tröstetankar kan då vara att jag har råd att köpa en ny telefon om min går sönder, att saker och ting kommer att lösa sig eller hur trovärdigt är det att knölen i bröstet är cancer för det hjälper inte mig. För mig är det trovärdigt att det kommer hända, för min ångest säger åt mig det. Det matar bara min ångest mer för att jag ger den uppmärksamhet genom att försöka ersätta den med positiva tankar. Exakt som en katt kommer tillbaka om den får mat så gör även min ångest det. Däremot när jag bara tänker: "JAG BRYR MIG INTE!" när katastroftankarna kommer så kommer till slut ångesten också avta för att den inte får någon föda.

För ärligt talat, varför ska jag bry mig idag om min telefon kanske går sönder nästa år? Eller om jag råkar ut för en bilolycka år 2030? Eller om jag blir lämnad och ensam imorgon? Jag kan ju ändå inte göra något åt det IDAG ändå. Jag kan inte lösa problem som inte finns. I och med att mina tankar spinner iväg så långt när katastroftankarna sätter igång så lever jag inte i nuet. Jag tar inte vara på det jag har eftersom jag är så orolig för att förlora det i framtiden. Men jag håller på att sätta stopp för mina katastroftankar nu genom att tänka: JAG BRYR MIG INTE när de kommer för varför ska jag bry mig eller försöka tänka positivt? De är ju ändå bara tankar. Ångest är bara ångest och jag behöver ju faktiskt inte bry mig om allt.

 

Jag är min egen största fiende

Min allra största fiende är jag själv...
Jag känner mig lätt värdelös. Jag tvivlar på mig själv ofta och mina katastroftankar säger ofta åt mig att allt kommer gå åt helvete... Jag förbereder mig ofta på det värsta för att jag är van att saker brukar skita sig, trots att jag vet att det oftast löser sig till det bättre i slutändan ändå. Jag tvivlar många gånger på det mesta. Om jag är värd att älskas, om jag är bra nog, om jag kan något. Om jag kommer få en bra framtid. Om jag faktiskt duger som jag är. Det finns så himla mycket tvivel i mitt huvud. Jag har svårt att vara lycklig här och nu för att jag oroar mig så för vad som kan hända.

Tänk om jag kommer misslyckas.
Tänk om jag blir ersatt av någon bättre.
Tänk om jag blir lämnad och ensam.
Tänk om jag inte är bra nog.
Tänk om min framtid blir kass.

Istället för att leva här och nu och vara lycklig för det jag har så ältar jag katastroftankar som kanske händer i framtiden. Det här är bara så jävla dumt, men det är lättare sagt än gjort att ta sig ur dem. Dessa saker kanske aldrig händer och ändå sitter jag här år efter år och oroar mig för något som KANSKE händer... Vet ni hur trött jag blir på dessa fucking tankarna?

Det jag försöker göra när dessa tankarna kommer är att tänka: "JAG BRYR MIG INTE!" Min terapeut säger att jag inte ska ersätta den negativa tanken med en tröstetanke, alltså en positiv tanke för det matar bara min ångest mer. För att komma ur det måste jag tänka att jag inte bryr mig och inte lägga någon vikt vid tankarna för tankar är just bara tankar. Tankar behöver inte vara sanna och därför får jag heller inte lägga så mycket energi på dem. Men det är oerhört svårt och en ständig kamp att bemöta dessa tankar på rätt sätt utan att slås ned av dem.

Om du lider av katastroftankar eller oro av något slag, hur hanterar du det?

 

Svag om man lider av psykisk ohälsa?

Psykisk ohälsa är något som många tror bara drabbar svaga människor. Detta är en fördom som funnits väldigt länge och det kommer nog ta lång tid innan den försvinner, för det är inte så. Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst, när som helst. Oavsett kön, yrke, läggning, ekonomi eller status.

Jag ska dra en metafor som förhoppningsvis kanske kan få fler att förstå.
Jag har länge varit väldigt vig. Jag har kunnat gå ned i både split och spagat och har bara kört på med stretching för det har fungerat. Min kropp har gått med på det, men en dag kände jag en enorm smärta i mitt vänster lår. Det hela blev värre och värre och till slut kunde jag inte stretcha alls och jag fick söka hjälp hos en fysioterapeut (sjukgymnast). Min kropp sa helt plötsligt nej.

Det här innebär inte att jag aldrig varit vig. Det här innebär heller inte att min kropp är svag eller dålig på något sätt. Det innebär bara att jag har kört på för hårt utan att faktiskt tänka på konsekvenserna. Exakt så är det med psykisk ohälsa också. Det innebär inte att man är svag eller att man är dålig, det innebär bara att ens hjärna upplevt för mycket utan att hinna varva ned, utan att hinna pusta ut och smälta allt.

Hjärnan behöver också vila och tar man sig inte tid för att varva ned, slappna av och faktiskt bearbeta saker man varit med om så kan det resultera i psykisk ohälsa oavsett om man är "en vanlig människa" eller kungen. Man är inte svag för att man lider av psykisk ohälsa, för det krävs en enorm styrka för att orka resa sig varje dag. Därför är vi som kämpar mot psykisk ohälsa riktiga krigare och inget annat!


Att leva i ett prestationsbaserat samhälle

Samhället över lag känns idag väldigt prestationsbaserat.
Man ska helst ha en klar bild av vad man vill göra med sitt liv, helst så tidigt som möjligt. Man ska ha en bra utbildning och så snabbt som möjligt efter utbildningen göra karriär. Är du närmare 30 och varken har gjort karriär eller skaffat familj så känns det som människor ser ned på en och tycker att man inte gjort något vettigt i sitt liv.

Kommentarer som: "Är det inte dags för dig att skaffa familj snart?" eller: "Du borde ju veta vad du vill göra med ditt liv när du är så gammal!" kan titta in titt som tätt. Människor tänker sällan på att det kan vara andra saker som inträffar i ens liv som gör att man inte haft möjlighet att varken skaffa familj eller göra karriär.

Jag tycker det är så synd att vi döms utifrån våra prestationer, särskilt när människor inte ens vet personens bakgrund och bagage. Jag kan tala av egen erfarenhet att jag kan lätt känna mig misslyckad med tanke på samhällets normer och "krav". Jag har en utbildning, ett jobb och en fin bostad, men jag har inte gjort karriär, jag har inte familj och jag vet inte till fullo vad jag vill jobba med, förutom mitt skrivande som jag tyvärr inte lyckats kunna leva på än. Jag tror att många som är i min ålder (snart 27 år) och närmar sig 30 kan känna av denna pressen och börja fundera över sitt liv och jag tycker det är så synd att man så många gånger jämför sig med andra och hur "bra andra lyckats" istället för att faktiskt se hur bra man själv lyckats, även om man inte uppnått det samhället tycker att man ska göra...


Idealen fuckar med våra hjärnor

För något år sen gick jag ned ganska mycket i vikt. Jag gick ned ca 12 kg och blev väldigt smal. Jag förstod aldrig då hur smal jag faktiskt var, men jag ser det nu i efterhand när jag kollar på bilder och jag låg faktiskt på undervikt, vilket inte är hälsosamt. Det som egentligen var det jobbigaste med att gå ned i vikt var alla kommentarer man får som kan trigga igång en ätstörning.

"Åh vad fin och smal du blivit!"
"Åh vad duktig du är som gått ned i vikt!"
"Du har drömkroppen ju, så smal och fin!"

Jag gjorde ingenting medvetet för att gå ned i vikt. Jag började träna vilket jag aldrig gjort innan och jag försökte äta mindre godis, men vikten var inte något jag tänkte på och helt plötsligt hade jag rasat i vikt och jag var inte direkt stor innan. Men när man får den här typen av kommentarer så börjar man tänka mer och mer på sin vikt och man börjar fundera på om man var ful innan, eftersom folk säger att man blivit så smal och fin nu... Vikten blev en stor del av mitt liv och jag ville helst se så små siffror som möjligt på vågen för jag fick ju höra vad bra, fin och duktig jag var, men ingen av de som kommenterade brydde sig om min hälsa, varken psykiskt eller fysiskt, för det viktiga var ju att jag var smal.

Det senaste året har jag gått upp lite i vikt igen och efter alla kommentarer jag fick när jag var som smalast så är fortfarande vikten en stor del av mitt liv. Innan jag gick ned de där 12 kg så var inte vikten något jag brydde mig särskilt mycket om. Jag gillade min kropp som den var, men jag fick så mycket komplimanger när jag gick ned i vikt att det blev så viktigt att fortsätta vara smal... Idealen har tagit hårdare på mig än vad jag trodde och jag kämpar varje dag för att jobba bort den där tanken och synen. Jag vill vara nöjd som jag är igen för den känslan är oslagbar... Jag vill inte behöva matas med vad snygg man blir när man gått ned i vikt eller att låren inte får gå ihop. Jag vill inte matas med att magen ska vara platt. Jag vill bara få vara jag och kunna vara nöjd med det...

 

Saker du inte bör göra när någon mår dåligt

Att vara anhörig till någon som mår psykiskt dåligt är inte alltid det lättaste och det kan vara svårt att veta hur man ska hantera det hela. Tyvärr gör många människor fel när någon av deras närstående mår dåligt och det kan göra det hela värre både för den som mår dåligt och för den som står bredvid. Därför tänkte jag lista några saker man inte bör göra när någon mår dåligt.

  • Ignorera dem. - Att bara låtsas som ingenting är oftast inte en lösning när någon mår dåligt. Det gör det hela oftast mycket värre. Men man får ju inte heller vara för på så att bara fråga: "Vad kan jag göra för dig?" eller bara säga: "Jag finns här om du behöver mig." kan oftast vara en bra lösning.

  • Säga saker som: "Du är ju alltid ledsen!", "Du är så känslig!" eller "Lägg av med att gråta nu!" - Det är att skuldbelägga någon som mår dåligt. Ingen väljer att må dåligt och att då kommentera sådana saker gör oftast det hela bara värre. Den som mår dåligt känner sig då bara till besvär och det tynger ned en ytterligare.

  • Bli sur när någon visar sina känslor. - Att bli sur på någon som mår dåligt och kanske försöker öppna sig med sina känslor är också en typ av skuldbeläggning. Att bli sur för att någon mår dåligt löser ingenting och det bygger bara på personens dåliga mående ännu mer.

  • Säga saker som: "Ryck upp dig nu!". Om personen hade orkat så är jag ganska säker på att personen hade "ryckt upp sig" och inte mått dåligt, men nu ser det inte ut så. Personen mår dåligt och då är det inte bara att rycka upp sig. Människor är inga robotar där allt blir bra på en sekund. Ibland måste man få tid på sig att gråta ut och må dåligt en stund för att kunna må bättre.
 
Det bästa man kan göra när någon mår dåligt är att visa att man bryr sig. Du kan fråga personen hur den vill att du ska trösta när den mår dåligt så du vet hur du ska göra nästa gång. Fråga hur personen mår, om det finns något du kan göra och om personen tillåter så är en kram oftast väldigt uppskattat i svackorna. Låt personen släppa ut sina känslor och döm inte.


Stå upp för psykisk ohälsa


Idag har Stå upp för psykisk ohälsa delat en av mina texter på facebook och hittills har den faktiskt fått väldigt bra respons. 😊 Det gör mig så glad att jag kan hjälpa andra och att människor känner sig lite mindre ensamma i sin smärta när jag kan dela med mig av min. Att kriga mot psykisk ohälsa är ingen lätt sak, men det är så värt arbetet när man väl börjar må bättre och jag är så glad över att jag krigar på. Ni får gärna läsa hela och dela min text vidare om ni har facebook. Direktlänk till inlägget.

Idag har jag varit på mitt första riktiga träningspass med sjukgymnasten då jag har en skada i mitt ena ben och måste träna upp musklerna runt om för att avlasta det stället. Jag känner mig så stolt över att jag äntligen tog tag i detta så jag förhoppningsvis kan komma tillbaka till min riktiga träning och att vara lika vig som jag var innan. Jag vinner mer och mer över min ångest och demonerna som säger att jag inte kan något. Idag märkte jag att min kropp och jag klarar mer än vad jag tror. Heja mig! 💓

Psykisk ohälsa har inget utseende

Psykisk ohälsa syns oftast inte på utsidan.
Psykisk ohälsa har inget utseende. Psykisk ohälsa har ingen ålder. Inte heller något kön, yrke eller ekonomi. Därför kan du inte säga till någon att den inte ser ut att må dåligt. Du kan inte säga att någon inte ser ut att ha ångest eller att den har det för bra för att lida av psykisk ohälsa.

För psykisk ohälsa kan drabba vem som helst, när som helst. Du kan vara lång, kort, smal, tjock. Rik, fattig. Man, kvinna, hen. Du kan vara gammal eller ung. Du kan ha familj eller vara ensam. Du vet aldrig någons bagage och därför kan du heller aldrig säga till någon att de inte mår dåligt. Lika väl som cancer kan drabba vem som helst så kan psykisk ohälsa också göra det.

Det är inte fel att lida av psykisk ohälsa. Det gör oss inte till dåliga människor. Det gör oss inte svaga. Det smittar inte heller. Vi är bara helt vanliga människor som ibland inte mår så bra och det är okej. Men det jag vill att du ska veta om oss med psykisk ohälsa är att vi kämpar dagligen för att må bra igen, för det är allt vi vill. Det du många gånger tar för givet kan vara en kamp för oss med psykisk ohälsa, men vi kämpar på för att vi en dag ska vara fria från detta och den kämpaglöden vi har är beundransvärd!


Att må dåligt men ändå kämpa

Jag tror det är otroligt viktigt att tillåta sig själv att må dåligt ibland. Det är viktigt att våga släppa fram känslor oavsett om det handlar om ilska, sorg, rädsla, oro eller något annat som anses vara "negativa" känslor. Har man en dålig dag så tror jag det är viktigt att låta sig ha det också, för ingen människa är perfekt med bara positiva dagar.

Men jag tror också det är viktigt att förstå att man är den enda som kan förändra sitt liv. Man måste alltså jobba aktivt för att saker ska bli bättre oavsett om det gäller att man är missnöjd med sitt jobb, med sitt boende eller med sitt utseende. Det räcker inte med att bara sitta och önska att saker ska bli bättre och jag talar av egen erfarenhet.

Jag har lidit av psykisk ohälsa sen jag var 7 år. Det har varit en lång resa med mycket jobb och jag hade aldrig tagit mig dit jag är idag om jag inte hade jobbat och kämpat för det. Jag hade aldrig utvecklats så mycket som person och lärt mig så mycket om mig själv om jag inte hade tagit tag i mina problem och sökt hjälp för dem. Det är ingen lätt resa, men man måste göra arbetet själv. Jag är inte perfekt, men jag utvecklas hela tiden till det bättre och kämpar ständigt för att bli den bästa versionen av mig själv.


Att göra skillnad på fysisk och psykisk smärta

Att må psykiskt dåligt är inte lätt. Jag har mått dåligt i psyket i 19 år och jag har märkt skillnaden på att må psykiskt och fysiskt dåligt. Mår man fysiskt dåligt så syns det många gånger. Blir man lam i benen och berättar om sin historia så hyllas man och får höra vad stark man är som har klarat av olyckan, smärtan och förändringen. Man får hjälp för människor ser ju det funktionshindret.

Men mår man dåligt psykiskt så ifrågasätts man istället. Man måste bevisa att man mår dåligt och man får höra att man ska rycka upp sig istället. Man måste förklara sig på ett annat sätt. Det är inte lika stor förståelse för det psykiska för när man väljer att berätta om sin psykiska ohälsa så väljer folk många gånger att blunda för det. Att inte lyssna eller att inte läsa. När det gäller psykisk ohälsa klickar många bara bort inläggen, för det är inte viktigt nog. Det är något väldigt få människor vill ta del av.

Jag har fått erfara detta så många gånger. Jag har sett bekanta till mig hyllas gång på gång när de berättar om sin fysiska smärta. Jag har sett allt stöd de får varje gång de pratar om detta och de kallas för förebilder, fantastiska och starka människor, medan samma människor sågar oss med psykisk ohälsa. Det jag också har sett är att det är mer okej att drabbas av psykisk ohälsa i samband med exempelvis en bilolycka som leder till förlamning i benen än vad det är att bara drabbas av psykisk ohälsa generellt.

Hur kommer det sig att vi gör sådan skillnad på smärta och smärta? Att vi höjer de med fysisk smärta till skyarna, medan vi sänker de med psykisk smärta? Nu säger jag inte att det alltid är så här, för jag vet också vissa människor som har fysisk smärta som inte heller blir förstådda, men av det jag upplevt rent generellt har det varit så här, särskilt om det fysiska syns tydligt, vilket jag tycker är extremt fel. Smärta är smärta oavsett vart den än sitter!



Att vara instängd i en bur

Jag skulle beskriva min ångest som en bur. Den håller mig fången på något sätt och det är svårt att ta sig ur den där buren för det finns ingen vanlig dörr som bara går att öppna. Men nu när jag börjat i min KBT-terapi så börjar jag känna att börjar plocka bort pinne för pinne som den där buren består av. Jag är inte fri än, för det går fortfarande inte att komma ut ur buren, men jag ser framsteg genom att jag har plockat bort några pinnar och börjat släppa in lite ny luft i min bur. Det tar tid att plocka isär hela buren, men det viktiga är att se att det går framåt. Ibland kan det hända att jag kanske går in i buren igen när jag öppnat halva, men det är okej för en stund så länge jag vågar komma ut igen och fortsätta kämpa och jag tänker inte nöja mig förrän hela buren är i delar.

Jag tror det är bra att kunna ha en sådan här grej att förknippa sin ångest med för jag tror det är lättare att komma ifrån den då. Nu är mitt mål att öppna hela buren sakta men säkert och det känns faktiskt som ett lättare mål att nå genom att se det så här på bild.




Därför är det viktigt att prata om psykisk ohälsa

Varje år tar 1500 personer livet av sig och varje år genomför 100.000 personer självmordsförsök i Sverige enligt Mind. I åldern 15-29 har självmorden ökat de senaste decennierna, dock är det vanligast med självmord i ålder 50-54. Ca 70% av alla självmord begås av män.

Det är många människor som lider i det tysta, som inte vågar prata om sina problem för att detta fortfarande är ett tabubelagt ämne, trots att vi är så många som mår psykiskt dåligt. Det finns fortfarande en del fördomar om psykisk ohälsa och ingen vill förmodligen ses som svag så därför håller många tyst om det.

Genom att prata om psykisk ohälsa kan vi rädda liv. Vi kan förebygga psykisk ohälsa och självmord om vi ser tecknen i tid och sätter in rätt hjälp i rätt tid. Genom att prata om psykisk ohälsa i skolorna, på jobben, på träningen, på internet och med våra nära och kära kan vi både öka förståelsen och minska skammen.

Det är vanligare än vad vi tror med psykisk ohälsa och det kan drabba vem som helst, när som helst. Därför är det viktigt att det finns ett skyddsnät i vårt samhälle som har rätt kunskap och resurser för att kunna hjälpa människor i tid. Det finns ingen skam i psykisk ohälsa men ändå håller många tyst om sin smärta och när de väl vågar öppna sig finns risken att de blir avvisade av samhället och vården för att det inte finns rätt kunskap och resurser. Det måste det bli ändring på!

Att diskutera och informera om psykisk hälsa och ohälsa räddar liv. Kom ihåg, du har psykisk ohälsa men du är inte din psykiska ohälsa!

 
 Bildkälla

Hur det går med min terapi

Igår var jag hos min KBT-terapeut igen. Jag har gått hos henne sen oktober nu och jag är verkligen så nöjd med henne! Vi har kommit riktigt långt med mina uppgifter och vi har nu börjat med olika livsregler jag har satt upp under åren i tron om att skydda mig själv, men som egentligen skadar mig själv. En av dessa regler diskuterade vi igår och det är att jag tror att jag hela tiden tror att jag måste bevisa att jag duger. Så nu ska jag börja träna på att ändra dessa regler i mitt liv och börja tro på mig själv.

Jag fick också bekräftat att jag inte lider av någon bipolär sjukdom eller dylikt. Jag har ibland misstänkt att jag varit bipolär med tanke på mina humörsvängningar, men hon berättade att det har med min generella ångest att göra. Ibland är jag ju bara glad och lycklig utan att tänka så mycket utan bara är och att jag sedan dippar beror alltså på att min oro kommer tillbaka igen. Så det var skönt att höra!

Jag är verkligen så glad över att jag börjat i KBT och jag tycker det hjälper mig jättemycket. Jag börjar förstå mer och mer och hittar mer verktyg för att hantera min ångest när den kommer. Jag är faktiskt säker på att jag kommer ta mig ur detta med hennes hjälp!


Att hitta rätt terapi

Att hitta rätt terapiform och rätt terapeut är verkligen inte lätt och det är många som ger upp efter några möten för att de tycker att det inte fungerar. De tror inte på sådan terapi med hjälp av terapeuter. Jag tänkte därför berätta min historia för att kanske kunna hjälpa någon att ge terapi ett försök.

• När jag var ca 13 år började jag på barn och ungdomspsykiatrin (BUP). Det hela gick ut på att jag, mamma och pappa en gång i veckan gick på möten tillsammans med en läkare och en sköterska. Jag tyckte inte det hjälpte mig så mycket personligen, men det stärkte oss som familj att gå i denna terapi. 

• När jag fyllt 19 blev jag överflyttad till psykiatrin för vuxna. Där fick jag börja hos en sjukgymnast för att lära mig att slappna av. Jag trivdes med avslappningsövningarna men hade även behövt jobba med samtalsterapi under tiden så jag slutade efter några gånger bara.

• Jag var utan terapi från 2010-2014. När jag började må sämre 2014 ringde jag vårdcentralen och berättade för dem att jag led av ångest och behövde hjälp. De tog det på allvar och någon månad senare fick jag börja hos en kurator på vårdcentralen. Eftersom det är primärvården fick jag bara 13 träffar med henne. Hon hjälpte mig så jag fick skickas vidare till psykiatrin igen.

 
• Hösten 2014 började jag därför hos en kurator på psykiatrin istället. Vi pratade om allt möjligt och det gav mig mycket att få prata av mig, men jag var ändå inte nöjd. Jag behövde mer hjälp än så. Så efter att ha gått hos henne i två år fick jag möjlighet att börja i en gruppterapi där vi började med KBT. Gruppen varade dock bara i några veckor. Jag älskade denna gruppen och det var skönt att träffa andra som har samma problem. Vi blev väldigt tighta och jag önskar nästan att vi kunde starta en grupp till.

• När gruppterapin var slut fick jag börja hos en ny KBT-terapeut, det var en av de som ledde gruppterapin men när jag väl kom till henne var jag inte alls nöjd med hennes sätt att jobba. Hennes lösning på min dåliga självkänsla och min ångest var att jag bara skulle börja leva som att jag var självsäker och det märktes att hon inte ville hjälpa mig. Jag kände mig väldigt kränkt av henne och slutade där efter någon månad.

• Från maj-oktober 2017 var jag utan terapi och visste inte vad jag skulle göra längre, men så fick jag tid hos en ny KBT-terapeut som jag efter första mötet kände mig jättenöjd med. Jag gick därifrån med ett leende och jag kände att hon var rätt för mig. Idag jobbar vi med vad som har format mig för att jag ska förstå varför jag mår som jag mår och vad man kan göra åt det. Hennes hjälp är ett enormt stöd för mig och jag har förstått så mycket sen jag började hos henne. Hon förstår mig till fullo och jag har generellt mindre ångest sen jag började hos henne för att jag vet lite mer hur jag ska hantera den idag då jag hela tiden kan använda mig av de verktyg hon ger mig. Hon är verkligen superbra och om jag inte hade haft hennes hjälp så hade jag inte orkat.

Att hitta rätt terapeut är svårt, men när man väl hittar någon man trivs med som förstår en så kan det hjälpa en så otroligt mycket. Jag är verkligen för terapi för allt kanske man inte klarar själv och det behöver man ju inte heller.

Bildkälla

Råd till dig som lider av psykisk ohälsa

1. Sök hjälp.
- När man mår dåligt är det viktigt att man får reda på varför man mår som man mår och vad man kan göra åt det. Detta gör man oftast lättast med hjälp av någon professionell. Du kan vända dig till exempelvis vårdcentralen, ungdomsmottagningen, skolsköterskan eller vända dig direkt till psykiatrin beroende på hur gammal du är. Det finns olika typer av hjälp, några exempel är samtalsterapi, kognitiv beteendeterapi (KBT) och dialektisk beteendeterapi (DBT).

2. Läs på.
- Googla, läs böcker, lyssna på poddar som handlar om just psykisk ohälsa. Försök lära dig allt du kan om detta och se vilka tips som har fungerat för andra. Det är så viktigt att vara insatt i sin ohälsa, oavsett om det gäller det psykiska eller det fysiska, för när du förstår vad det innebär är det också lättare att göra något åt det.

3. Acceptera det.
- Just nu är den psykiska ohälsan en del av dig och det är viktigt att acceptera det och låta det vara det. Det innebär dock inte att du inte ska kämpa för att bli fri från din ohälsa, men att acceptera att ens ohälsa finns där är ett steg i rätt riktning. Kom dock ihåg; du har ohälsa, men du är inte din ohälsa!

4. Skäms inte.
- Våga berätta för din omgivning, din chef, din lärare eller vad det än kan vara att du mår dåligt. Det är inget att skämmas över. När dina nära och kära vet om hur du mår så är det lättare för dem att hjälpa dig och då kan de förstå lite bättre varför saker och ting är som de är. Det är viktigt både för dem och för dig att du vågar öppna dig för du kan även behöva ha någon att ventilera dina tankar och känslor med utöver din terapi.

5. Ge inte upp!
- Ibland kan det kännas som att man inte tar sig framåt och ibland kan man behöva byta terapeut eller terapiform. Slå inte bort terapi för att det kanske inte fungerade med en gång för att hitta rätt terapeut kan vara svårt. Men hittar du rätt terapeut så kan jag nästan garantera att du kommer trivas med din terapi och tycka att det hjälper dig. Livet blir bättre så sluta inte kämpa för ett välmående!


Det är så mycket som har format mig

Det finns stunder där jag tänker på vem jag hade varit och vart jag hade varit i livet om saker sett lite annorlunda ut.
Det är mycket som format mig och gjort mig till den personen jag är idag och ibland är det svårt att låta bli att fundera. Hur hade livet sett ut om jag inte hade en funktionshindrad syster? Om jag inte varit utsatt för sexuella övergrepp, mobbning och svek? Om jag inte blivit sjuk som barn? Hade jag haft lika mycket ångest då eller hade allt bara varit annorlunda?

När jag ser tillbaka på mitt liv och även hur det ser ut idag så inser jag att det inte är konstigt att jag mår som jag mår. Att växa upp med en svårt funktionshindrad syster som varje dag pendlar mellan liv och död och att ständigt behöva kämpa för hennes rättigheter i samhället tär på en, det tär på hela familjen. Att ständigt behöva oroa sig för hennes liv och för om hon kommer få behålla sin assistans är ett slag i ansiktet hela tiden.

Att ständigt behöva oroa sig för framtiden, att ständigt vara på sin vakt och kriga mot samhället även för sin egen del är också ett slag i ansiktet. Jag oroar mig väldigt mycket för saker i livet. Jag har svårt att ta dagen som den kommer för mina tankar springer iväg och förbereder sig på nästa bakslag och det är svårt att bryta ett sådant tankemönster. För jag är ärligt talat så jävla rädd... Så rädd för att misslyckas. Så rädd för att aldrig börja må bra. Så rädd för att inte komma dit jag vill i livet. Så rädd för att se tillbaka på mitt liv och önska att det hade sett annorlunda ut. Det är så mycket tankar som ständigt mal i mitt huvud.

Ändå vet jag att det jag har gått igenom har påverkat mig på ett bra sätt också. Jag har blivit en ödmjuk människa som vill alla väl. Jag vill göra skillnad i samhället, jag brinner för att hjälpa människor. Att leva med en funktionshindrad syster har också stärkt oss som familj och vi har en tightare relation än vad många andra har. Dessa saker kanske inte hade funnits om vi inte genomgått dessa sakerna.

Men det är svårt att alltid tänka så och vissa stunder vandrar mina tankar iväg. Jag vet dock att jag inte kan förändra något som har varit, men jag kan försöka göra min framtid så ljus som möjligt!


5 fördomar om psykisk ohälsa

När man lider av psykisk ohälsa möter man väldigt ofta motstånd i samhället. Det är svårt att bli förstådd och att bli tagen på allvar. Jag tänkte därför lista några av de fördomar jag ofta möter när det gäller psykisk ohälsa.

1. "Människor med psykisk ohälsa är bara hemma för att de är lata."
- Är man verkligen lat för att man dagligen kämpar för att överleva? Är man verkligen lat för att man jobbar så mycket för att vinna över sina hjärnspöken så man knappt har ork att laga mat eller handla? Du kanske skulle vilja byta liv med dessa människor ett tag och gå några steg i deras skor?

2. "Människor som säger sig lida av psykisk ohälsa jobbar inte för att de inte kan något."
- Tror du verkligen att alla 33.000 personer som varje år bli sjukskrivna på grund av utmattningssyndrom i Sverige är hemma för att de bara saknar talang och inte är bra på något? Om du tror det så ber jag dig tänka om och faktiskt tänka ett steg längre.

3. "Psykisk ohälsa finns inte, det är bara något folk inbillar sig."
- Intressant tanke, men du säger alltså emot all forskning och bildade människor som lagt åratal av sitt liv för att forska om psykisk hälsa och ohälsa? Du kanske borde läsa en kurs i psykologi eller i psykiatri så du lär dig lite mer om detta ämne.

4. "Det är ju bara att rycka upp sig och bli glad! Var positiv istället för att klaga!"
- Skulle du säga samma sak till någon med cancer, att det bara är att rycka upp sig så blir allt bra? Om svaret blir nej, varför inte? Varför är det skillnad på sjukdom och sjukdom? Varför får man klaga för värk i ryggen men inte för värk i själen? Ingen väljer att må dåligt, vare sig det gäller cancer eller psykisk ohälsa.

5. "Psykisk ohälsa drabbar bara svaga människor!"
- Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst, när som helst. Det kan hända efter en olycka, det kan hända efter ett dödsfall. Det kan hända efter en otrohet, men det kan också vara så att det bara kommer utan någon egentlig orsak. Det handlar inte om hur bra eller dåligt man har det. Det handlar heller inte om hur stark eller svag man är. Det handlar bara om att man är mänsklig.


All denna okunskap inom dessa ämnen

De ämnen jag skriver om ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
Jag brinner för ämnen som kvinnorättsfrågor, psykisk hälsa, ideal, normer och orättvisor. Mycket för att jag själv har erfarenhet inom alla dessa ämnen. Just för att jag har blivit mobbad, hatat mig själv och min kropp, blivit utsatt för sexuella övergrepp, sexuella trakasserier, hot och hat ett flertal gånger av män och genomgått år av psykisk ohälsa. Men jag brinner också för dessa ämnen på grund av vad jag ser runt omkring mig. Jag ser kvinnor dagligen utsättas för sexuella trakasserier, jag ser människor dagligen lida av psykisk ohälsa, jag ser människor dagligen som blir utsatta för hat och mobbning.

Men jag ser också dagligen människor som inte alls är insatta i dessa ämnen, men som ändå uttalar sig om dem och det upprör mig väldigt mycket. Man behöver inte vara insatt i allt som existerar, för vi alla har olika kamper, men att inte läsa på om statistik och om ämnet man uttalar sig om är för mig väldigt respektlöst.

Att exempelvis säga att de flesta våldtäktsmän får sitt straff, att män utsätts i lika stor utsträckning som kvinnor eller att psykisk ohälsa bara är ett påhitt visar på sådan stor okunskap i dessa ämnen. Jag har själv gjort detta misstaget och har idag lärt mig vad viktigt det faktiskt är att läsa på om saker innan man yttrar sig, för vet man inte vad man pratar om är det faktiskt bättre att bara säga att man inte är insatt i ämnet och inte kan uttala sig om det.

Så snälla, om du vill uttala dig om sexualbrott eller vad det nu än kan vara, se till att ha läst fakta och statistik först så du vet vad du pratar om. Annars är risken att du bara underminerar problemen och kampen för att övervinna dem.

 
Fanny Åström är skapare till denna bild

Till dig som är anhörig



Det är inte alltid det lättaste att vara anhörig till någon som mår psykiskt dåligt. Man vill inte göra saker värre, man vill inte vara i vägen, men man vill också finnas där och då kan det vara svårt att veta vad man ska göra, vad man ska säga och hur man ska agera. Därför tänkte jag göra en lista på vad du som anhörig kan göra.

Fråga hur personen mår. - Fråga inte bara för frågandets skull utan fråga för att du faktiskt genuint bryr dig.

Lyssna. - Ibland behöver man inte säga så mycket för att vara ett stöd, ibland räcker det med att lyssna. Detta är en av de viktigaste punkterna då personen inte kommer vilja öppna sig om du bara lyssnar med ett halvt öra.

Fråga personen hur den vill att du ska agera. - Personen kanske vill att du skickar ett sms istället för att ringa och personen kanske föredrar att skriva när den mår dåligt istället för att prata. Fråga hur du ska agera för att kunna hjälpa personen så bra som möjligt.

Läs på om psykisk hälsa. - Googla, låna böcker, lyssna på poddar om psykisk hälsa och ohälsa så du blir insatt i ämnet. Det är svårt att hjälpa om man inte vet ett dugg vad det handlar om.

Acceptera ett nej. - Personen kanske inte vill prata just nu om sitt mående och det är okej. Visa att du finns där när personen är redo att prata. Försök inte att tvinga fram det.

Inga spydiga kommentarer. - Att säga saker som: "Du är ju alltid ledsen!" "Ryck upp dig" eller liknande förvärrar oftast personens mående och när man mår psykiskt dåligt har man ofta redan dåligt samvete för sina nära och kära och man dömer sig själv väldigt mycket för att man inte mår bra.


Livet med ångest

Livet med ångest är att vakna upp mitt i natten med en känsla av panik utan att veta varför.
Livet med ångest är att ligga och vrida och vända sig i sängen i hopp om att somna när tankarna springer runt.
Livet med ångest är att inte alltid ha energi till att gå upp på morgonen för att ens hjärnspöken har spökat hela natten.
Livet med ångest är att drömma mardrömmar.
Livet med ångest är att oroa sig för saker helt i onödan utan att egentligen veta varför.
Livet med ångest är att behöva avstå saker man gillar för att ens hjärnspöken inte tillåter en att ha kul.
Livet med ångest är att drömma men inte våga.
Livet med ångest är att kriga mot sig själv.
Livet med ångest är att kriga mot samhället.
Livet med ångest är att döma sig själv för att man inte klarar det man vill.
Livet med ångest är att ständigt ifrågasättas, både av sig själv och av andra.
Livet med ångest är att hållas tillbaka.
Livet med ångest är ett helvete.


« Tidigare inlägg
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...