Ett brev från ångesten

Hej Evah! Det är din ångest som skriver.
Vi har ju känt varandra länge nu. Jag har varit med dig sen du var barn och gjort allt jag kan för att trycka ned dig och för att få dig att må dåligt. Vi har haft många stunder tillsammans och du har börjat vänja dig att ha mig som sällskap.

Du vet, varje gång du sitter och gråter och är ledsen så är jag där och gör det hela värre för det är så jag livnär mig. Jag mår bra av att du mår dåligt. Varje gång du mår lite bättre försöker jag trycka ned dig igen för det är där du hör hemma, med mig i det mörka och svarta. Hur kan du någonsin tro att någon kan älska dig? Att någon egentligen ska bry sig om dig och att du ska lyckas med saker? Du är ingen speciell, du är bara Evah som bor med mig Ångest och varje gång du försöker må bättre tänker jag trycka ned dig lite ytterligare. Jag krigar mot dig Evah. Jag krigar tills jag fått det jag vill.

Vem skulle du egentligen vara utan mig? Jag är ju den som funnits med dig i alla år. Jag har ju blivit din vän nu. Det är bara mig du kan lita på Evah. Jag tänker tillbaka på alla gånger jag fått dig att inte vilja finnas kvar på jorden. Jag tänker på alla gånger jag fått dig att tro att du är ensam, ful, äcklig och värdelös. Jag tänker på alla gånger jag fått dig att tro att saker kommer gå åt helvete och alla gånger du förbereder dig på det allra värsta. Det är min förtjänst. Jag tänker på de gånger du skadat dig själv för att jag lyckats trycka ned dig så mycket. Visst är jag en bra och trogen vän? Du kämpar för att bli av med mig men jag finns ännu kvar i dig. Vi hörs snart igen ska du se!

Om min ångest kunde prata så känns det som den skulle säga något sådant här till mig. Ångesten är ett mörkt och fult monster som vill trycka ned en i det mörkaste hål. Det Herr Ångest inte vet om, är att jag är starkare än honom och kommer kriga jag med. Jag kommer kriga ännu hårdare än vad ångesten gör för han ska inte få vinna, det är en sak som är säker och sakta men säkert ser jag Herr Ångest bli mindre och mindre och jag större och större!


Att leva med ångest

Att leva med ångest kan se olika ut för alla och det kan vara svårt för människor runt omkring att förstå hur det faktiskt är att leva med ångest. Därför tänkte jag skriva några punkter om hur ångesten påverkar mig.

♦ Jag övertänker. - Eftersom jag lider av generaliserat ångestsyndrom (GAD) så har jag katastroftankar och börjar då lätt att överanalysera och se det allra värsta. Om någon kommer för sent börjar jag oroa mig för att något har hänt eller att personen struntar i mig och jag ser de värsta tänkbara sakerna i mitt huvud och jag kan inte låta bli att oroa mig.

♦ Jag blir lätt trött och orkar inte lika mycket. - Eftersom min hjärna hela tiden går på högvarv så blir jag väldigt sliten av mina egna tankar, för det är faktiskt väldigt jobbigt att alltid tänka och oroa sig. Jag kan lätt bli sliten och behöva vila just för att få i ordning på mig själv.

♦ Svårt för att andas. - När jag får mina panikångestattacker så får jag otroligt svårt att andas och börjar hyperventilera och det tar ett tag för att återfå min vanliga andning igen. Efter det kan jag bli väldigt sliten och huvudet kan börja göra ont och jag kan bli yr.

♦ Jag har svårt att släppa taget om saker. - Jag har varit med om många riktigt hemska saker i mitt liv och det är det som har orsakat min ångest. Om det hade varit så enkelt som "sluta tänka på det" så hade jag redan gjort det, men jag har fortfarande svårt att släppa dessa saker och är fortfarande orolig och rädd för dessa saker och därför har jag fortfarande ångest. 

♦ Ångesten påverkar min sömn. - När jag lyckas somna så drömmer jag väldigt mycket mardrömmar och sover väldigt oroligt. Kan vakna upp i panik minst en gång i timmen och känna ett tryck över bröstet, samt att jag är jättesvett. Oftast består mina mardrömmar av att jag blir jagad och inte kan låsa ytterdörren eller inte kan ringa efter hjälp.

♦ Jag vet att min oro är ologisk. - Jag är medveten om att jag inte ska oroa mig på detta vis som jag gör. Jag är medveten om att min oro är ologisk och att jag måste sluta oroa mig för min egen skull, men jag vet bara inte hur. Jag gör inte detta med flit, men jag har fastnat i en cirkel som är svår att ta sig ur även fast jag arbetar med det varje dag i både terapi och hemma. Om jag hade fått bestämma så hade ångesten redan varit borta och jag hade varit fri från detta, men det är inte så enkelt.



Det här inlägget är en repost och jag postade det första gången 4/10-2015.

Att ständigt matas med ideal

- Du har för kort hår på huvudet, spara ut lite.
- Du har hår under armarna, usch raka dig istället.
- Vad smal du är, du kanske borde gå upp lite i vikt.
- Vad tjock du är, borde du verkligen äta det där?
- Vad smala ögonbryn du har, du kanske borde fylla i dem lite.
- Vad buskiga ögonbryn du har. Inte tänkt på att noppa dem eller?

Har du också känt att det kvittar hur man än ser ut så är det alltid fel? Det kan jag känna ibland och jag är ingen supermänniska, jag blir också påverkad av idealet. Jag hittar ständigt fel på mig själv trots att jag inte vill göra det. Är det inte mina ögonbryn så är det min mage. Är det inte magen så är det brösten eller så är det rumpan.

Idealen lär oss kvinnor att ständigt granska oss själva från topp till tå och minsta lilla "brist" så är vi oälskbara och borde lyfta rumpan, fettsuga magen, ta den där krämen som tar bort rynkorna eller lägga i fillers i våra läppar. Hur påverkas egentligen unga tjejer av att växa upp i det här? När jag var liten så var inte internet så stort som det är idag, då vi praktiskt taget lever på internet, men jag är ändå så matad med idealen. Jag jämför mig ständigt med andra kvinnor, trots att jag vet att många fixar sina bilder och förskönar sig själva och om jag som är 26 år påverkas så pass mycket, vad ska inte en 12-åring göra?

Forskning visar också amygdala (rädslocentrat) i hjärnan drar igång mer hos kvinnor än hos män när det gäller dessa ideal. Även om vi vet att den där bilden är fixad så väcks ändå så starka känslor i oss och vi börjar direkt att se ned på oss själva. Hjärnan är dock föränderlig och ju mer vi diskuterar detta desto större chans är det att vi faktiskt kan förändra både idealet och våra hjärnor till att inte jämföra oss så mycket. Innan idealet har börjat förändrats så får vi skapa de bästa förutsättningarna vi kan för vår hjärna, vilket vi gör genom att hela tiden boosta oss själva, umgås med människor som vi älskar och som älskar oss tillbaka och hitta saker som får oss att må bra. Det är viktigt för oss människor att känna oss behövda, älskade och sedda, därför måste vi även älska oss själva.


Att ta ansvar även med en diagnos

Att lida av en diagnons påverkar såklart hela ens liv på olika sätt.
Det kan vara allt ifrån att inte våga gå utanför dörren på grund av social fobi, till att inte förstå sig på sociala regler, till att ha svårt att hantera stress. En diagnos kan vara en förklaring till saker, men det får aldrig bli en ursäkt till att bete sig illa.

Det kan vara lätt att gömma sig bakom sin diagnos, att man inte förstår eller inte kan sätta sig in i andras situationer. Oavsett vad man än lider av för diagnos så är det så viktigt att få den hjälpen man behöver. Man kan inte gå genom hela sitt vuxna liv och ursäkta sitt betende på exempelvis sin asperger. Även när man har en diagnos måste man ta ansvar för sina handlingar och inse konsekvenserna. Jag har själv varit där med mina diagnoser (generaliserat ångestsyndrom och panikångest) och ibland varit egoistisk och behandlat folk fel, men man kan inte skylla på sina diagnoser.

Det går att träna, det går att bli bättre, men det kräver tålamod och mycket jobb. Det kräver också att man får bra hjälp utifrån och vågar inse sina fel och brister. Det gör ont att inse vad man gör fel, men det blir så mycket bättre i slutändan när man väl jobbat bort dem så man kan leva ett sådant normalt och bra liv som möjligt, där man faktiskt förstår sig själv och kan sätta stopp för sig själv när det är på väg att bli fel. Alla gör fel ibland och det innebär inte att man är en dålig människa, men man måste försöka tänka till både för sin egen och för andras skull.

 
UMO

Positiva saker med psykisk ohälsa

Det pratas ju ofta om att man ska försöka hitta det positiva i allt för att orka med vardagen och faktiskt inte gräva ned sig. Detta är dock lättare sagt än gjort och man kanske ställer sig frågan vad som egentligen är positivt med psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa är ju inget man vill gå igenom eller leva med, men eftersom man inte kan vrida tillbaka tiden och göra det ogjort så får man ju helt enkelt göra det bästa av situationen. Därför tänkte jag göra en lista på några punkter som varit bra med min psykiska ohälsa.

• Jag har lärt mig enormt mycket om mig själv och hur människan fungerar över lag.

• Jag har lärt min omgivning väldigt mycket om psykisk ohälsa och saker de aldrig tänkt på innan.

• Jag tror att jag kommer bli en väldigt bra mamma då jag tidigt förmodligen kan läsa av barnet och gå tillbaka till mig själv och hur jag mådde.

• Jag kan hjälpa andra genom att dela mina erfarenheter och tankar.

• Jag har blivit mer ödmjuk.

• Jag kan lättare sätta mig in i andras situationer för att jag genomgått en del själv.

• Jag kunde starta denna blogg jag driver idag och få de bästa läsarna man kan tänka sig. ♥


Deltog i radioprogrammet Karlavagnen



Nyss deltog jag i radioprogrammet Karlavagnen i P4. De pratade om psykisk ohälsa så jag besämde mig för att ringa in och de var väldigt intresserade av att ha med min historia. Även om det bara var några minuters intervju och ett program där många fick ringa in så kände jag ändå att jag ville delta.

Programmet var ju även direktsänt så det är första gången jag deltog i något som är direktsänt. Jag är oerhört stolt över mig själv att jag vågade och tog steget. Jag utecklas hela tiden och snart SKA jag vara i mål! :) ♥ Lyssna på spelaren här ovanför. Det är bara att trycka på play för att komma till min del av programmet. Om det mot förmodan inte skulle fungera så spola fram till 2:08.43.

Hennes största fiende är hon själv

Det finns en tjej i min närhet som har väldigt höga krav på sig själv.
Hon dömer sig själv väldigt hårt och allt hon gör måste vara perfekt. Hennes texter måste vara perfekta, hennes matlagning måste smaka och se perfekt ut. Hennes bakverk måste se fina ut. Till och med hennes flätor i hennes nyduschade hår måste vara perfekta för att hon ska känna sig nöjd.

Om hon inte känner att det hon gör blir perfekt så trycker hon ned sig själv. Hon ser sig själv som en dålig människa, som inte kan någonting. Hon tror att hennes drömmar aldrig kommer kunna gå i uppfyllelse, för varför skulle någon som inte kan något lyckas i livet? Varför skulle någon kunna älska henne, som inte är tillräckligt bra?

Vissa dagar tar kraven över och hon blir liggandes i en hög och bara gråter. Hon känner då för att sluta med allt hon egentligen tycker är roligt, eftersom hennes krav på sig själv gör att saker blir för tunga. Det blir för tungt för hennes axlar att bära de kraven. Hon känner då för att sluta baka, sluta skriva, sluta laga mat, sluta dansa. Hon ser inte varför hon skulle fortsätta med något som hon ändå inte lyckas med. Hon kan ju ingenting så varför ens försöka tänker hon.

Hennes drömmar är stora. Hon vet vad hon vill i livet, men hennes krav på sig själv stoppar henne för hon sjunker så snabbt när hon inte lever upp till sina egna krav. Hon älskar inte sig själv. Hon ser inte sitt eget värde. Hon ser bara någon som om och om igen inte lyckas och det trasar sönder henne inombords. Det trasar sönder henne inombords att aldrig nå sina mål, även om hon vet att även resan dit är ett mål i sig. Hennes största fiende är hon själv.

Den här tjejen, det är jag. Det här är något jag krigar med varje dag. Att gå från självhat till självkärlek. Att gå från känslan av misslyckande till känslan av stolthet. Att gå från krig till fred och att finna ro.


Därför är det viktigt för mig att nå ut

Många kanske undrar varför det är så viktigt för mig att nå ut med mina texter.
Många kanske tänker att det bara handlar om bekräftelse och att jag söker uppmärksamhet. Men det handlar om att detta ämnet jag skriver om ligger så otroligt nära mig.

Jag har lidit av psykisk ohälsa i 19 år. I stort sett varje dag är en kamp mot mig själv, mot mina tankar och mot samhället. Jag vet verkligen hur det är att må dåligt. Att utsättas för sexuella övergrepp, att bli mobbad, att skada sig själv, att utnyttjas och bli trampad på. Därför ligger detta ämne så nära mitt hjärta, för jag vill inte att någon ska behöva genomlida det jag gjort och gör.

Jag vill inte att någon ska behöva slåss med känslan om att känna sig värdelös, känslan av att vara fånge i sig själv. Känslan av att trampas på, av både sig själv och andra. Jag vill inte att någon ska behöva sitta där med självmordstankar eller i tankar om att kräkas upp sin mat för jag vet hur det är, jag har varit där själv. Jag vill inte att någon ska behöva känna sig ensam i sin kamp till ett glädjefyllt liv med självkärlek istället för självhat, därför kämpar jag så för att nå ut med mina texter för jag vet att jag kan göra skillnad genom att prata om detta, både för min egen del och för andras del. Därför har jag tagit upp skrivandet igen, då jag vet hur mycket det betyder både för mig själv och andra.


Varför självskadar man?

När man mår dåligt psykiskt kan det vara lätt att finna olika typer av självskadebeteenden som en tröst, vilket många som aldrig varit i den sistsen har svårt att förstå. När man skadar sig själv så handlar det oftast inte om att man vill dö, men man vet inte riktigt hur man ska hantera smärtan man känner inombords.

Tänk dig att du haft en dålig dag på jobbet och när du väl är hemma slår du i tån i tröskeln. Under de minutrarna det gör ont så fokuserar du inte på den dåliga dagen på jobbet för du tänker bara på smärtan i tån. Ungefär så kan man beskriva självskador med. För stunden glömmer man bort det onda inombords, för att man fokuserar på en annan typ av smärta, som för vissa känns lättare att hantera.

Tyvärr är ju inte självskada lösningen på problemet då det skadar en mer än hjälper en och därför kan det vara bra att hitta andra sätt att hantera sin psykiska smärta på. Någon sorts aktivitet där man får bort fokuset från insidan kan vara bra att göra istället, så som att måla, virka, baka, träna, lyssna på musik, spela gitarr och så vidare. Men det gäller att förstå vad för anledningar det kan finnas till att skada sig själv. När man är mitt i skiten kan det kännas som den enda utvägen, även om man innerst inne vet att det bara kommer göra det hela värre, så därför är det viktigt att inte döma de som skadar sig själva. De gör inte detta för att de tycker det är kul, de gör det för att överleva och för att försöka ta sig igenom smärtan de har på insidan.


Min intervju i P4 Värmland


I måndags var jag iväg till P4 Värmland och blev intervjuad av Marie Trygg. Blev också fotograferad av Lars-Gunnar Olsson. Det var jätteroligt att ställa upp på en intervju, även om jag var lite nervös. Men mest nervös var jag faktiskt för att hitta dit och hitta en parkering då det är ett stort ångestmoment för mig. Intervjun sändes på radion idag och finns nu även på webben att lyssna på.

Direktlänk för att läsa texten ovanför och höra en liten del av intervjun. Klicka annars bara här nedanför för att höra hela intervjun! Om det inte skulle funka så spola till 1:34:13 så kommer du till min del av programmet.



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...