Sminkar du dig för din egen skull?

Jag är kvinna. Jag sminkar mig, rakar mig, går i klackar och bryr mig om mitt utseende vilket anses vara det normala idag. Men efter att ha gått en månad utan smink, utan klackar, utan att bry mig särskilt mycket om mitt utseende så frågar jag mig egentligen för vems skull jag gör detta....

Om jag skulle bo på en öde ö, skulle jag verkligen fixa mig så här då? Skulle jag verkligen bry mig om att raka benen, lägga timmar på att få till ögonbrynen och envisas med att gå i klackar? - Det tror jag faktiskt inte. Det pratas ju så ofta om att så länge man sminkar sig, rakar sig eller gör skönhetsingrepp för sin egen skull så är det okej, men när är det för ens egen skull?

När vi gång på gång blir matade med den där sminkade, smala, rakade tjejen som gör olika skönhetsingrepp, är det verkligen vårt eget val då? Självklart kan man tycka smink är roligt, men skulle man verkligen sminka sig om man var den enda i världen som gjorde det?

Det kan vara lätt att tro att det är vårt eget val, men människan är ett flockdjur och vi vill gärna smälta in. Vi vill liksom följa strömmen på något sätt och då är det helt enkelt lättast att följa idealen. För om det enbart handlade om egen vilja, varför skulle så många kvinnor vara missnöjda med sig själva och känna att de behöver ändra sitt utseende med hjälp av smink och skönhetsingrepp och om vi inte påverkas av idealen, varför vill så många kvinnor efterlikna just idealen, inklusive jag själv? Något har ju väckt ett missnöje hos den där kvinnan som opererar sina bröst och hade detta missnöjet väckts om idealet inte funnits?

Om idealet hade varit att alla duger exakt som de är och vi hade fått se tjocka, smala, långa, korta, mörka, ljusa, håriga, hårfria människor hade verkligen så många valt att sminka sig, raka sig och lägga fillers i sina läppar då? - Det tror inte jag, för oavsett hur medvetna vi är om det så påverkar idealen oss alla delvis. Jag skulle aldrig googlat på fillers om jag inte fått höra vad fula små läppar jag har. Jag hade aldrig googlat på silikon om jag inte blivit matad med storbystade silikontjejer överallt.

Jag älskar att raka mig och sminka mig för att jag blivit lärd att göra det. Jag har blivit matad sen barnsben från samhället att det är så det ska vara och då är det självklart att jag tror att jag gör det för min egen skull, för jag mår ju som bäst när jag får komplimanger och får höra vad fin jag är och då väljer man ju att eftersträva idealet istället för att gå emot det och få höra vad äcklig man är, vilket är en ganska enkel matematik.


Det kanske inte är jag som överreagerar, det kanske är du som underreagerar?

Något jag reflekterat över är att kvinnor väldigt sällan verkar få visa andra känslor än glädje och kåthet.
En kvinna ska ju alltid vara glad, positiv och kåt. Hon ska inte vara ledsen eller arg. Detta är något jag upplevt själv, men även sett på andra ställen. Exempelvis i Bonde söker fru så är det en man som pratar om vad jobbigt det är när en kvinna där är känslosam. Svartsjuka är det värsta han vet och han pratar ofta om hur jobbigt det är att hon ibland är ledsen och "gråter sig till saker" som han kallar det.

Jag har upplevt detta med de flesta män jag har träffat i mitt liv eller som jag har haft kontakt med av något slag. De får bli arga, skrika, svära men om jag blir ens lite upprörd, ledsen eller arg så får jag höra meningar som: "Vad du överdriver!" "Vad överkänslig du är!" "Skrik inte så" eller "Men lugna ned dig nu!" enbart av att jag kanske bara höjer min röst lite.

Detta har gjort att jag känt mig väldigt hämmad. Detta har gjort att jag känner mig så enormt jobbig som känner saker och som reagerar på saker ibland. Men vem säger att det är jag som är överkänslig och överreagerar? Det kanske är du som är underkänslig och som underreagerar, har du tänkt på det? Jag vill inte känna mig hämmad och jobbig när det är min fulla rätt som människa att visa känslor. Jag har rätt att vara arg, upprörd, ledsen, rädd, orolig, glad. Jag har rätt att känna alla känslor och jag är bara människa, ibland gråter jag, ibland är jag arg och skriker/höjer rösten. Ibland skrattar jag.

Jag är en känslomänniska, jag har väldigt lätt att visa känslor och ibland kan jag absolut överreagera, men det kan du också göra ibland för vi är bara människor. Jag vet att samhället många gånger kan se oss känslomänniskor som svaga, men är det inte väldigt starkt att visa sig sårbar? Att våga visa sina känslor för både sig själv och andra människor. Det krävs mod för att visa sina känslor och det ser jag som en stor styrka!

 
Bildkälla

Samhället är så jävla politiskt korrekt

"Samhället är så jävla pk idag. Det var bättre förr. Då hade folk i alla fall humor och man fick skämta och ha kul!"

Den här kommentaren läste jag igår. Ja, samhället börjar bli mer politiskt korrekt, men vad är det egentligen som är så fel med det? Varför är det så fel att kämpa för alla människors lika värde? Att alla människor ska trivas, må bra, ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter i vårt samhälle? Varför är det så fel att alla människor ska få känna sig värdefulla, accepterade och ha ett välmående? Varför är det så fel att man ska få vara tillsammans med vem man vill, tro på vad man vill, få se ut som man vill, jobba med det man vill och bara få vara den man är? För det är i alla fall det samhället jag vill leva i.

Jag vill lära mina framtida barn att de får vara exakt som de vill vara, så länge de inte skadar sig själva eller någon annan. Jag vill visa dem att de är värdefulla hur de än är eller vill vara. Vad de än väljer för yrken, vem de än blir kär i om de ens kommer bli kära. Jag vill att de ska få växa upp i ett samhälle där ingen mobbas, där ingen hatas, hotas eller misshandlas för sin läggning, för sitt ursprung, för sitt yrke, för sin klädsel eller utseende. Där det inte spelar någon roll om de är utvecklingsstörda eller normalstörda, om de är rika eller fattiga, långa eller korta.

Du kanske hade det bättre förr, men de människorna som dagligen blev nedtryckta, som dagligen hotades, hånades och hatades var det inte lika kul för. Det är lätt om man slipper genomgå detta att tycka det är kul, att samhället var bättre förr. Men om du finner glädje i att trycka ned andra och inte ser varför det är bra att samhället blir mer politiskt korrekt så bör du kanske söka hjälp för det, för det finns något som heter empati, även om man inte genomgått de här sakerna själv.

Jag är för alla människors lika värde och jag vill inte att någon ska behöva plågas med självhat på grund av vad andra människor säger och gör.


Lite tafs är ju inte så farligt

När en kvinna utsätts för tafs eller för olika slags övergrepp så ska det alltid jämföras och värderas av andra människor i samhället. Meningar som: "Men vadå, en hand på rumpan eller brösten är väl inte så farligt. Tänk på de som faktiskt blir våldtagna! Vill du inte bli tafsad på så gå inte ut" förekommer. Blir man våldtagen så är visst inte det heller "tillräckligt" för då ska man tänka på människor som blir våldtagna systematiskt istället.

Men tänk om vi skulle jämföra andra våldsbrott på samma sätt som vi jämför tafs, sexuella trakasserier och övergrepp. "Men Jens, att få en spark i pungen och få en kula krossad är väl inte så farligt. Tänk på de som får BÅDA kulorna krossade!". Eller varför inte; "Men Jens, att få näsan sönderslagen är väl inte så farligt. De kunde ju tagit hela ansiktet. Lägg energin på de som slår sönder hela ansiktet istället för de som bara tar näsan. Vill du inte få din näsa krossad så stanna hemma istället!" Detta skulle inte vara lika acceptabelt att säga va?

Min rumpa är min, vilket innebär att ingen har rätt att ta på den utan mitt samtycke. Din pung är din, vilket innebär att ingen har rätt att sparka på den utan ditt samtycke (varför du nu skulle vilja det). Att ta på någon utan personens samtycke är sexuella övergrepp. Har du inte fått lov att lägga din hand på någons kropp så ge fan i att göra det. Man ska inte behöva finna sig i att någon tar på ens kropp mot ens vilja bara för att det förekommer "värre brott" där ute. Så kan vi bara ta offer på allvar för en gångs skull och faktiskt lägga skulden där den hör hemma, alltså på förövarna? Tack!


Därför måste vi debattera mäns våld mot kvinnor före kvinnors våld mot män

"Kvinnor tafsar på män och våldtar män också så varför bara bry sig om vad män gör mot kvinnor?"

Det här är en mening jag hör väldigt ofta. Egentligen så fort man diskuterar mäns våld och beteende mot kvinnor. Självklart händer det att män blir både tafsade på och våldtagna av kvinnor också, men det sker mer sällan än vad män utsätter kvinnor. 20 300 sexualbrott polisanmäldes år 2016 och 97% av de misstänkta är män. Av de anmälda våldtäktsbrotten utgjordes 3 710 (56 %) av våldtäkter mot vuxna och i 96% (3 560) av dessa fall var brottsoffren kvinnor, medan de i 4%(147) av fallen var män säger BRÅ.

Mäns våld mot kvinnor är ett samhällsproblem och måste därför prioriteras då det är väldigt vanligt att män tar sig friheter genom att tafsa, tjata sig till sex eller bilder av olika slag, hota sig till sex eller bilder eller genomföra andra övergrepp av olika slag. Att 97% av alla anmälda sexualbrott begås av män innebär inte att 97% av alla världens män utsätter kvinnor för övergrepp men det innebär inte heller att det är en, två eller tre män som gör det här. Siffran visar på att det är alldeles för många män som tar sig friheter och tror sig ha rätt till kvinnors kroppar.  Jag ska ta ett exempel så kanske det blir lättare att förstå varför man måste prioritera.

Vi har Väg A. På denna vägen sker det 10 olyckor per dag och något måste göras för att det ska ske färre olyckor. Vägen behöver alltså byggas om för att minska risken för olyckor.

Sen har vi Väg B. På denna vägen sker en olycka varannan månad. 

Vilken väg ska vi prioritera att bygga om? - Jo den där det sker mest olyckor för där skadas och dödas mest folk, vilket innebär att det är akut att bygga om denna vägen för att rädda liv. Det här innebär inte att de olyckor som sker på Väg B är av mindre värde eller mindre viktiga, men att man måste sätta in större insatser där det behövs som mest.

Så här är det även med mäns våld mot kvinnor. Detta är något som sker varje dag och vanligast är det att bli utsatt för våld i en nära relation. Att vi diskuterar mäns våld mot kvinnor mer än kvinnors våld mot män innebär inte att det inte existerar eller att de män som blir utsatta av kvinnor inte är viktiga eller inte räknas. Det innebär bara att denna debatten måste tas för att kunna göra skillnad. Det innebär att alla människor måste ta sitt ansvar och prata om detta och reflektera över sitt eget sätt att vara på. Det innebär att vi alla måste säga ifrån när män går över gränsen på alla sätt, att hjälpa varandra, att se till att få en lagändring för vi kvinnor skriker oss hesa för vi orkar inte mer. Vi orkar inte längre bli nedtystade, inte bli tagna på allvar och att ständigt gå i riskzonen för mäns våld. Jag vet att män utsätts i större utsträckning för våld och att det är farligare som man att gå på stan exempelvis, men det våldet de utsätts för är då i regel av andra män så mäns våld är något som måste förändras, för alla människors skull!


Bildkälla

Brukar du tvinga i folk kaffe?

Tänk dig att du bjuder hem en bekant på fika. Brukar du då fråga exempelvis: "Vill du ha något? Kaffe eller te? Vill du ha en bulle?" Jag kan tänka mig att du i de flesta fall erbjuder några alternativ och faktiskt är helt okej med om personen faktiskt inte vill ha något alls eller kanske bara vill ha vatten. För jag kan inte tänka mig att du tvingar i Christian kaffe som han egentligen hatar. Jag kan inte tänka mig att du bryter upp hans mun och häller i honom kaffe, och inte häller du kaffe i hans mun utan att fråga först eller innan han har sagt ja, eller hur?

Hur kommer det sig att samma rättigheter finns inte när det gäller sex? Här frågas det inte om personen vill utan här tar man bara för givet. Här verkar det aldrig heller vara okej att säga nej. När det gäller sex läser många inte av kroppsspråk, ljud och ord utan när det gäller sex har man bara rätt till det. Utan att fråga, utan att bry sig. Då är det bara att sticka in sina kroppsdelar i andra människors kroppsdelar.

Då är det offret som borde tänkt sig för, som borde varit tydligare att den inte ville. Som inte borde delat säng med personen eller som inte borde gått ut på krogen. Du har ingen rätt att tvinga någon till sex. Du har ingen rätt att tjata dig till sex likväl som du inte har rätt till att tvinga någon att dricka kaffe. Sex är ingen rättighet. Och det är enbart du som gärningsman som är skyldig, oavsett om det gäller kaffe eller sex. Offret har ingen skuld i det hela. Du har ingen rätt att ta för givet att någon vill dricka kaffe eller ha sex med dig. Som jag skrev i ett annat inlägg, allt annat än ett ja är ett nej. Har du inte fått ett ja eller ett medgivande så ger du fan i andras kroppar, visst är det enkelt?

 
Tjejjouren

Allt annat än ett ja är ett nej

"Folk idag är så lättkränkta."
"Kvinnor överreagerar så. Se det stora problemet istället."
" Lite tafs på rumpan eller en kommentar om dina pattar är väl inte så farligt. Måste du göra en höna av en fjäder?"

Samhället kryllar idag av sådana här kommentarer där folk helt enkelt anser oss feminister och kvinnor som lättkränkta, överreagerande och överkänsliga. Min fråga till er som anser detta är, vem är du att bestämma vad som är okej för mig? Vem är du att bestämma att jag är överkänslig och lättkränkt för att jag inte vill ha en främmande människas hand på min kropp eller få sexistiska kommentarer om min kropp?

Vem är du att avgöra vad jag ska känna, tänka och hur jag ska må i olika situationer? Jag är en egen individ exakt som du som har rätt till mina egna känslor, som har rätt till min egen kropp. Som har rätt till min egen klädsel och mina egna intressen. Jag bestämmer själv vem jag vill ska ta på min kropp, när jag vill att någon ska ta på min kropp, hur någon ska ta på min kropp och det har du faktiskt ingen rätt att yttra dig om.

Det är inte din rättighet att bestämma vad jag ska känna och tänka. Det är inte din rättighet att ta på min kropp eller att påpeka mitt utseende. Det är inte din rättighet att bestämma vad som är okej för mig. Det är enbart jag som bestämmer över min kropp. Det är enbart jag som bestämmer vart gränsen går för mig och vad som är okej för mig och det har inte du ett dugg med att göra. Anser du år 2017 att det är att överreagera att få bestämma över sig själv och sin egen kropp, att ha rättighet till sin egen kropp så säger det mer om dig än vad det gör om mig.

Jag ser det stora problemet och det är de som fortfarande tror sig ha rätt att ta på andra människor, att kommentera deras kroppar på ett sexuellt sätt och att sexualisera kvinnor. Det är det stora problemet. Allt annat än ett ja är ett nej.

 
UMO

Att ta ansvar även med en diagnos

Att lida av en diagnons påverkar såklart hela ens liv på olika sätt.
Det kan vara allt ifrån att inte våga gå utanför dörren på grund av social fobi, till att inte förstå sig på sociala regler, till att ha svårt att hantera stress. En diagnos kan vara en förklaring till saker, men det får aldrig bli en ursäkt till att bete sig illa.

Det kan vara lätt att gömma sig bakom sin diagnos, att man inte förstår eller inte kan sätta sig in i andras situationer. Oavsett vad man än lider av för diagnos så är det så viktigt att få den hjälpen man behöver. Man kan inte gå genom hela sitt vuxna liv och ursäkta sitt betende på exempelvis sin asperger. Även när man har en diagnos måste man ta ansvar för sina handlingar och inse konsekvenserna. Jag har själv varit där med mina diagnoser (generaliserat ångestsyndrom och panikångest) och ibland varit egoistisk och behandlat folk fel, men man kan inte skylla på sina diagnoser.

Det går att träna, det går att bli bättre, men det kräver tålamod och mycket jobb. Det kräver också att man får bra hjälp utifrån och vågar inse sina fel och brister. Det gör ont att inse vad man gör fel, men det blir så mycket bättre i slutändan när man väl jobbat bort dem så man kan leva ett sådant normalt och bra liv som möjligt, där man faktiskt förstår sig själv och kan sätta stopp för sig själv när det är på väg att bli fel. Alla gör fel ibland och det innebär inte att man är en dålig människa, men man måste försöka tänka till både för sin egen och för andras skull.

 
UMO

Kvinnor är så lättkränkta - Svar på tal

Internet fylls allt mer med historier under hashtagen #metoo. Det pratas om på tv, i tidningar, på radio. Politiker går ut med att de både råkat ut för sexuella trakasserier och övergrepp men också utsätt andra för sexuella trakasserier. Det har blivit ett stort ämne nu, vilket är jättebra. Tyvärr finns det människor som fortfarande i slutet av 2017 lever under en stor sten och inte kan se det här. Som inte ser samhällsproblemet, för det är just det det är. Mäns våld mot kvinnor ÄR ett samhällsproblem. Så nu tänkte jag ge svar på några kommentarer som väcker så mycket ilska i mig, som enbart visar på ignorans, okunskap och väldigt lite empati hos dessa människor. 

"Vad umgås du med för män egentligen? Sluta träffa sådana killar istället."
- Hur tror du egentligen att en våldtäktsman eller en man som trakasserar kvinnor ser ut? Kanske som ett troll som bor under en bro och ska äta upp dig när du klampar på hans bro? Nja inte riktigt. Dessa män är många gånger helt vanliga män, med familj, bra jobb, hus som är väldigt omtyckta av sin omgivning. HUR vet man på förhand att den där killen som är ens chef kommer tafsa på en på en personalfest? HUR vet man på förhand att den mannen man gifte sig med för 20 år sen kommer att våldta en? HUR vet man på förhand att den där snubben som går bakom en på väg till bussen är en våldtäktsman? Kan du berätta det för mig, för jag vill gärna ha det svaret?

"Ni får det att låta som att alla män är så här, när det bara handlar om några få."
- Det här handlar inte om en, två eller tre män som gör detta. Det är inte så att en enda man åker världen runt på en liten turné för att våldta, trakassera och sexualisera alla världens kvinnor som blir utsatta för det här. Kvinnor blir utsatta dagligen för övergrepp och trakasserier av män, över hela världen. Det här handlar inte om några få män, det här handlar om en hel värld. I stort sett alla kvinnor har någon gång blivit utsatta för någon sorts övergrepp av minst en man. Alla känner ett offer, men ingen känner en gärningsman, är inte det väldigt konstigt? Det här handlar om struktur, det här handlar om en manlig kultur och jag kan nästan med 100% säkerhet säga att i stort sett alla män någon gång bidragit till detta på ett eller annat sätt. Tänk efter, har du som man någon gång skrattat åt dina polares skämt att en kvinna borde våldtas? Har du som man någon gång sett på hur en man behandlat en kvinna illa utan att säga ifrån? Har du någon gång skämtat på en kvinnas bekostnad? Har du någon gång tjatat dig till sex? Har du någon gång tjatat om att få bilder av en tjej?

"Var inte så lättkränkt, det finns värre saker."
- Hm, värre saker som att du exempelvis tar åt dig och blir kränkt av en sådan här kampanj? Det om något är att vara lättkränkt enligt mig. Varje individ bestämmer över sin egen kropp. Enbart individen själv har rätt till sin egen kropp och detta gäller alla kön. Ingen ska bli tafsad på, ingen ska råka ut för trakasserier eller övergrepp. Varför är det så svårt att förstå? Att ta på någon annans kropp utan tillåtelse ÄR ett övergrepp. Punkt.

"Men om man inte får klappa dem på rumpan, inte vissla efter dem eller skrika snygga pattar. Hur ska jag då hälsa på kvinnor och visa att jag är intresserad? Vågar man ens säga hej nu för tiden?"
- Jag skulle tipsa dig om att gå en kurs i retorik och en i vett och etikett om du har så svårt att veta hur man för sig. Hur hälsar du på dina manliga medmänniskor? Du har väl förhoppningsvis en hjärna du kan tänka med eller? Börja med att säga hej till kvinnan du är intresserad av så ska du se att du lär få många mer napp än att klappa dem i rumpan.

Fanny Åström har skapat denna bild

Våldtäktsmän som hyllas

Ingen kan ju ha missat hashtagen #metoo. Det är ju en hashtag som extremt många kvinnor lagt upp sina berättelser under. Men nu har ju även män börjat ta plats under hashtagen #ihave och liknande hashtags. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om detta, men en sak jag reflekterat över är hur männen som förgripit sig på kvinnor blir hyllade. 

"Fan vad modigt av dig att berätta. Heja dig!"
"Fler borde vara som du. Du är stark!"
"Jag blir tårögd, så öppet och ärligt!"

Detta är bara några kommentarer jag sett som skrivs av både män och kvinnor till dessa männen som erkänner sina brott. Men när vi som offer kommer ut med vår historia, då har vi tagit på oss offerkoftan. Då hittar vi bara på och ljuger för uppmärksamhet och om det är sant så är det vårt eget fel, för vi måste tänka på hur vi klär oss, vilka signaler vi sänder ut, hur mycket vi dricker. Vi får också höra meningar som: "Var glad att någon vill ligga med dig!" eller: "Vem fan skulle vilja tafsa på dig? Önsketänkande från din sida bara..." Då är det inte massa ryggdunkningar och ord som: "Fan vad bra du är!" särskilt inte från män.

Hur kommer det sig att jag som offer får massor av skit för att jag blivit utsatt för sexuella övergrepp och sexuella trakasserier, medan en gärningsman som utsatt kvinnor för det här får beröm och ryggdunkningar när han går ut med sin historia? Varför anses han vara stark som berättar sin historia och där tror folk på honom med en gång, men när jag berättar min historia så misstror folk mig för "tjejer kan ju hitta på att de blivit våldtagna" och jag får höra hur äcklig och billig jag är som blivit våldtagen? Återigen ser vi hur skulden läggs på offren och hur vi ger medaljer till gärningsmännen, som vanligt.

 
Bildkälla

Jag var bara 7 år när han stoppade ned sin tunga i min hals

Tänk dig tillbaka till när du var barn, närmare bestämt 7 år.
Kommer du ihåg vad liten och oskuldsfull du var då? Vad lite du visste om världen och att lek var allt som fanns i ditt huvud, hur lätt saker ändå var? För alla barn är inte livet så där lekande lätt.

Jag var 7 år och det var sommar. Jag minns att jag hade på mig en svart kjol och någon vit tröja. Jag lekte i min lekstuga och helt plötsligt kommer en man som var 10 år äldre än jag in. Han var alltså 17, nästan 18 år gammal. Det var en man som fanns i min närhet sedan en tid tillbaka. Helt plötsligt säger han till mig att han tycker jag är snygg. Inte så där barnslig som andra barn i min ålder, utan mer mogen och härlig.

Jag minns inte riktigt varken vad jag sa eller tänkte just där och då. Tiden gick och varje gång han var i min närhet gjorde han fler och fler närmanden. En dag stoppande han ned sin tunga i min hals och bad mig klä av mig. Jag minns hur han knäppte upp knapparna i min tröja. Jag minns hur han knäppte upp sina byxor och jag fick se hans penis. Jag minns hur han nafsade mig i örat. Jag var alltså 7 år första gången jag blev utsatt för sexuella övergrepp av en man. Jag var ett litet oskuldsfullt barn, som inte hade en aning om vad sex var. Jag förstod att något var fel i det han gjorde, men jag förstod inte vad.

När jag började dejta en kille 2009 var jag dock med om en fullbordad våldtäkt. Jag minns fortfarande hur tårarna bara rann nedför mina kinder, blåmärkena jag hade på brösten, hur hela min kropp skakade och hur jag blödde ur mitt underliv. Jag minns fortfarande känslan av skam, av rädsla, av äckel och panik. Jag minns fortfarande hur jag bara önskade att mitt liv skulle ta slut där och då.

Även om inget av övergreppen var mitt fel så tog jag ändå på mig skulden för båda delarna. Jag trodde seriöst att övergreppet som skedde när jag var 7 år var mitt eget fel och vågade därför aldrig prata om det. Jag trodde att det var mitt fel att jag blev våldtagen av killen jag dejtade. Fortfarande än idag när jag pratar öppet om övergreppen kan människor ge mig som offer skulden. De hittar alltid orsaker till att skuldbelägga mig som offer. Idag vet jag bättre. Idag vet jag att inget av dessa övergrepp var mitt fel. Idag vet jag att INGET offer ska beskyllas för vad gärningsmannen gör, för det är bara gärningsmannen som är skyldig.

Jag väljer att delta i kampanjen #Metoo för att jag vägrar att tystas ned och ta på mig skulden. Jag vägrar att låta andra kvinnor och flickor tro att det är de själva som gjort fel. Den här kampen ska inte förminskas och det finns inte en enda ursäkt till att utsätta någon för sexuella övergrepp eller trakasserier. Kanske det här kan öppna ögonen hos folk och se hur stort problemet faktiskt är, att i stort sett varje kvinna någon gång har utsatts för sexuella trakasserier eller sexuella övergrepp av minst en man. En dag kan det vara din dotter som utsätts när hon är en liten flicka, exakt som jag. Öppna ögonen och börja agera, innan det är för sent!


Så sprider vi mer kärlek

Det finns så mycket hat och ondska i denna värld och vi är nog många som funderar på hur vi ska kunna minska hatet och sprida mer kärlek istället. Därför tänkte jag lista några punkter om vad jag tror skulle kunna hjälpa oss på vägen till en finare värld med mer kärlek. Det krävs så lite för att göra världen till en lite finare plats och genom små goda gärningar mår både du och jag bättre.

Uppmärksamma det goda. - Självklart måste man få prata om det negativa och genom att uppmärksamma det negativa kan vi göra förändringar, men vi får inte glömma bort det goda. Det finns massor av goda människor där ute och mycket fina saker som händer. Tacka för komplimanger, visa uppskattning till dina nära och kära, tacka expediten för god hjälp och så vidare. Lägg ned mer tid på att uppmärksamma det bra!

Tänk långsiktigt. - Kanske har du lust att skriva till den där personen du nyss såg en bild på att hen var ful. Kanske har du lust att sprida det där elaka ryktet eller kanske du har lust till att göra ännu värre saker. Tänk då hur det påverkar både dig själv och andra i det långa loppet. Vad kan hända om du gör detta? Kan det orsaka någons död? Kan det göra att någon börjar ogilla sig själv och gråter sig till sömns? Kan det göra så du mister vänner eller exempelvis ditt jobb? Tänk efter noga vad som kan hända innan du gör något för det kan påverka andra människors liv.

Tänk osjälviskt. - Man måste få tänka på sig själv ibland, men att faktiskt bry sig om andra människor gör oftast så man mår bättre själv och man hjälper andra människor på samma gång. Fråga hur någon mår, volontärarbeta, skänk kläder/pengar till behövande, hjälp någon över gatan. Ju mer man hjälper varandra, desto finare blir vår värld och om du hjälper andra är chansen också större för att få hjälp tillbaka om du behöver det.


Debattartikel - Skulle du låta ditt eget barn kvävas i sina spyor?



Igår delade Nyheter24 mitt öppna brev till Åsa Regnér och jag hoppas att fler människor kommer dela, gilla och kommentera detta då det är ett sådant otroligt viktigt ämne som behöver pratas mer om. 


Detta måste uppmärksammas då 90% av de som söker LSS idag får avslag. 1 av 10 får gå på toaletten. 1 av 10 får äta. Hur ska vi bedöma vem? Ska vi dra lott? Snälla, jag ber er att dela detta viktiga inlägg. VI kan göra skillnad. Vi måste se till att människor inte värderas olika för jag hoppas att ni håller med mig om att de funktionshindrade är exakt lika mycket värda som oss andra, men för att kunna göra skillnad måste vi alla engagera oss. Gör din del och uppmärksamma detta så vi kan protestera!

Direktlänk till artikeln.

Ett öppet brev till Åsa Regnér

Hej Åsa!
Mitt namn är Evah Åberg och jag jobbar som personlig assistent. 
Jag har lite funderingar kring detta med indragningarna ni gör inom assistansen. Vem är det som tjänar på dessa indragningar och vad tjänas på detta? Om min brukare får indragen assistans så innebär det inte bara att min brukares liv sätts på spel, det innebär också att vi assistenter blir arbetslösa och mister vårt levebröd. Vem ser till att vi får ett nytt jobb med tanke på den arbetsbrist som finns? Vad tjänar samhället på att jag som assistent mister mitt jobb och får söka bidrag för att ni skär ned inom mitt yrke?

Ni offrar inte bara brukarens liv när ni gör på detta viset, ni offrar även alla assistenter med familjers liv. Ni gör även så att brukarens anhöriga får säga upp sig från sina jobb för att orka med att ta hand om personen med särskilda behov, för hur ska man både orka och hinna med att både ha ett heltidsjobb utanför hemmet och även i hemmet för att sköta om sin familj som behöver hjälpen för att överleva?

Vi som jobbar som personliga assistenter gör en väldigt stor insats då vi ansvarar för andra människors liv och ser till att de får leva ett så bra liv de kan, men vi bidrar också till samhället genom att betala skatt för att vi faktiskt jobbar. När ni skär ned inom assistansen gör ni alltså fler människor arbetslösa och det ges allt färre arbetstillfällen. Är det så vi ska ha det i Sverige, mer arbetslösa och mindre hjälp till de som verkligen behöver det så de med särskilda behov dör på kuppen? Hur tänker ni när ni offrar så många människors liv och ser till att så många blir arbetslösa?

Om du Åsa Regnér får ett eget barn som har särskilda behov, hur skulle det se ut då? Skulle du resonera på samma sätt och sakta men säkert se ditt barn tyna bort? Skulle du låta ditt barn kvävas i sina spyor eller dö i ett epilepsianfall? Skulle du låta dig själv gå in i väggen för att du inte längre orkar vaka över ditt barn dag som natt, samtidigt som du försöker jobba utanför hemmet och ta hand om ditt hem och dina andra barn? För det är exakt det här som händer hos familjer i Sverige där ni tar bort assistansen.

Assistansen är frihet och en rättighet. Assistansen behövs, för vi assistenter räddar liv dagligen och utan oss dör Sverige. Till sist vill jag säga till dig komma ihåg den gyllene regeln; behandla folk som du själv vill bli behandlad!

Ett svar uppskattas gärna.
Mvh Evah Åberg.


Jag hatar inte män, men jag hatar att förminskas

Jag hatar hur liten män får mig att känna mig. Hur de får mig att känna att jag aldrig kommer kunna leva upp till deras visioner om hur en kvinna är och ska vara. Hur de trycker ned och nedvärderar en kvinnas kunskaper, känslor och tankar. Hur de tror att jag som kvinna inte kan någonting och inte ens vet vad en såg är, för det är ett manligt redskap, något som bara män kan och vet. 

Jag hatar hur man ska tycka synd om män för att det är så män är, de kan inte rå för sina behov av att nedvärdera kvinnor, kränka kvinnor och hela tiden få dem att känna sig underlägnsa och värdelösa. Jag hatar hur det daltas med män. Jag hatar att jag fortfarande är rädd för att säga till en man som trycker ned en kvinna att det inte är kul, att det inte är rätt. Jag hatar att jag fortfarande inte vågar säga till en man som objektifierar en kvinna för att jag inte vill "ställa till en scen", för att jag inte vill skapa osämja för det är det som händer när man rättar en man. Jag hatar mäns argument med: "inte alla män." eller "kvinnor gör sådant mot män också!" så fort man startar en debatt om hur män behandlar kvinnor. 

Jag hatar att jag ska behöva finna mig i saker för att en man "har behov". Att jag ska behöva finna mig i att må dåligt och känna mig värdelös för att samhället anser att män alltid har rätten på sin sida. För män måste ju få skämta sexistiskt, kolla på porr, känna att de har övertaget och avfärda en kvinnas känslor och tankar.

Hur blev det så här? Hur blev män och kvinnor så olika värda? Hur blev saker "manssaker och kvinnosaker"? Hur blev det så snett, att en mans känslor, tankar och behov ska gå före kvinnans för hon är bara överkänslig om hon reagerar på något en man gör? Hur kommer det sig att en kvinna alltid måste ta hänsyn till mannens behov och känslor, men mannen aldrig behöver ta hänsyn till hennes?

Att se detta överallt i vårt samhälle och samtidigt behöva ständigt möta detta själv i olika sammanhang med män gör mig ärligt talat otroligt ledsen, det gör ont i själen på riktigt. Jag hatar inte män, men jag hatar att ständigt förminskas.

 
Fanny Åström är skapare till denna bild

När vården sviker

 

Jag går inte längre i någon terapi då jag kände att min terapeut inte kunde hjälpa mig och jag kände mig illa behandlad. Jag har inte gått i terapi på tre månader nu. Jag skule ha en timme hos henne en gång i veckan, men mötena förkortades ofta till ca 20-30 minuter bara då hon skickade iväg mig efter det.
Det här är ett utdrag från min journal och som ni ser står det tydligt att jag vill ha övningar som ska stärka mitt självförtroende och min självkänsla och detta är något jag tjatat om i månader. Men svaret hon ger mig är alltså att jag bara ska bete mig som jag hade bättre självförtroende/självkänsla. Detta är det svaret jag fått varje gång jag bett henne om uppgifter som vi kan göra tillsammans för att stärka min syn på mig själv.


Jag kan mycket inom detta ämnet själv och jag vet uppgifter, men problemet ligger i att jag behöver någon som pushar mig och som är med mig när jag gör dem. Jag behöver stöd gällande detta då min självbild aldrig har varit särskilt bra och jag tror det mesta av min ångest bottnar i det, vilket jag varit väldigt tydlig med.

Jag har aldrig känt mig som en värdefull och bra person. Jag har aldrig känt mig duktig eller bra förutom när det gäller mitt skrivande. Jag är alltid rädd för att bli utbytt, sviken och övergiven. Jag jämför mig ofta med andra. Jag har under så många år blivit så nedtryckt av så många människor så jag kan knappt se det bra i mig själv och jag kan knappt förstå varför någon skulle kunna älska mig. 

Det är inte det att jag anser mig vara världens sämsta person, men jag tänker att det alltid finns någon bättre. Att jag aldrig kommer vara tillräckligt bra, att jag aldrig kommer räcka till. När man då får svaret att man bara ska bete sig som man vore självsäker så sjunker man ännu mer. Man känner sig ännu mer värdelös för man klarar ju inte ens att fejka att man vore självsäker och om inte ens min terapeut vill lägga tiden på att hjälpa mig, vem ska då vilja det? Hade det varit så lätt som att bara börja bete sig som att jag vore självsäker så hade jag redan gjort det, men såren är djupare än så.

Det är som att säga till en missbrukare att det bara är att leva som att man inte var beroende. Även om enda lösningen är att sluta med alkohol eller droger om man är missbrukare så måste man ha hjälp för att kunna stå emot suget. Jag anser att jag som patient har rätt att bestämma vad jag vill ha hjälp med för jag känner mig själv så pass bra idag att jag vet vart mina problem sitter, men jag behöver hjälp för att reda ut dem. Jag börjar må bättre och bättre men det finns fortfarande delar kvar att jobba med och jag tänker inte ge mig förrän jag älskar mig själv på riktigt.

Detta är faktiskt ett av de mest personliga inlägg jag någonsin skrivit och därför är det lite jobbigt faktiskt att öppna sig om detta, men jag gör det både för att hjälpa er och mig själv.

Min intervju i P4 Värmland


I måndags var jag iväg till P4 Värmland och blev intervjuad av Marie Trygg. Blev också fotograferad av Lars-Gunnar Olsson. Det var jätteroligt att ställa upp på en intervju, även om jag var lite nervös. Men mest nervös var jag faktiskt för att hitta dit och hitta en parkering då det är ett stort ångestmoment för mig. Intervjun sändes på radion idag och finns nu även på webben att lyssna på.

Direktlänk för att läsa texten ovanför och höra en liten del av intervjun. Klicka annars bara här nedanför för att höra hela intervjun! Om det inte skulle funka så spola till 1:34:13 så kommer du till min del av programmet.



Ett öppet brev till föräldrar där ute

Kära föräldrar där ute, denna text är riktad till er.
Jag vet att de flesta av er älskar era barn och skulle göra allt för att skydda dem. Det finns dock en sak många av er missar och det är att hålla koll på vad era barn gör om dagarna och särskilt på internet. Många barn utsätts för hat och hot på internet och många barn utsätter andra för hat och hot på internet.

Friends nätrapport 2017 visar att var sjätte ung (av de 1001 i åldrarna 10-16 år som deltog i undersökningen) vill att vuxna ska vara bra förebilder när de pratar och umgås med andra på internet, men ändå brister många föräldrar på den här punkten. 29% uppger att de vill att föräldrarna ska vara mer intresserade och fråga vad de gör på nätet.

Det är ert ansvar att se till att era barn och andra människor är trygga på internet. Det är ert ansvar att hålla koll på vad barnen gör och att diskutera rätt och fel med dem. Ni måste informera dem om att man inte får hata, hota och trakassera människor, vare sig det är på internet eller i verkliga livet. Nu kanske många av er tänker: "Men de kommer ändå lära sig detta utifrån från andra." Ja, givetvis kommer de det, men då är det ERT ansvar att lära dem att det inte är okej att bete sig så som många andra barn gör. Det är DU som förälder som ska uppfostra ditt barn till en bra medmänniska och se till att de influenser som kommer utifrån inte ska påverka barnet alltför mycket.

Avfärda inte barns konflikter med att de får lösa det själva eller att de bara är barn och att det är så i den åldern för barn måste lära sig rätt och fel och det är ditt ansvar som förälder att lära dem det. Tänk också på att barn inte gör som du säger, barn gör som du gör. Så om du inte är en förebild för barnet utan själv hatar, pratar skit om olika människor och hotar så kommer med största sannolikhet barnet tro att det är okej och göra samma sak.

Det är så otroligt viktigt att du finns där för ditt barn och intresserar dig för vad som händer i deras liv, för vi måste faktiskt inse att internet är livet idag. Det är verklighet. Det är ingen fantasiplats, utan det finns riktiga människor som läser vad vi skriver. Som ser våra bilder och videos. Riktiga människor med tankar, känslor och behov. Det näthat som idag existerar måste få ett stopp. Det är inte okej, oavsett om det sker mot barn eller vuxna. Oavsett om det är barn eller vuxna som utsätter. Det är inte okej oavsett om människor är kända eller inte.

Så ta ditt ansvar som förälder, informera dina barn. Prata med dem. Engagera dig. Var en god förebild. Försök göra dem till så bra människor som möjligt för jag antar att du faktiskt vill att dina barn ska må bra, vara lyckliga och vara fina medmänniskor som får andra att må bra? Visa dem att det inte är okej att bete sig hur som helst, för först när vi alla engagerar oss kan vi göra skillnad. Du kan inte uppfostra ett perfekt och felfritt barn, men du kan göra så gott du kan och faktiskt engagera dig till fullo, i alla dina barns intressen.



Offentliga personer får skylla sig själva

Man kan ofta läsa meningar som: "Du är ju offentlig/känd så du får skylla dig själv om du blir hotad, trakasserad, misshandlad, uthängd, våldtagen. Det är sådant man får stå ut med när man valt kändisskapet."

Jag läser dessa kommentarer dagligen på olika youtubekanaler, bloggar, instagram osv och detta får mig att fundera. Gäller detta alla typer av kändisar, så som hockeyspelare, sångare, bloggare, programledare, politiker eller är det bara en viss "grupp" det gäller? Om Bruce Springsteen skulle bli mördad, skulle hela världen (inklusive de som gillar honom) säga: "Men han var ju känd, herregud det får han väl förvänta sig. Det är hans eget fel som sjöng låtar."?

Skulle de som tänker så här resonera på samma sätt om deras vän, syskon eller barn blev kända? Skulle de bara rycka i axlarna då om deras barn blev hotade, trakasserade, våldtagna eller misshandlade för det är ju deras eget fel som är kända? Skulle de säga till sina barn: "Nej du Berit, jag tänker inte tycka synd om dig för du valde att bli programledare, då får du helt enkelt stå ut med att folk förstör din bil och stirrar in genom dina fönster dagligen. Hade du inte velat det skulle du istället blivit florist!"

Vad är det som gör att om man väljer ett yrke som man älskar så som politiker, bloggare eller hockeyspelare så ska man utsättas för hat, hot och våld och då är det okej, men om du som privatperson blir utsatt då tar det hus i helvete? Kända människor är exakt lika mänskliga som alla andra. De är som dig och mig, bara att fler människor vet vilka de är. Det är ALDRIG okej att utsätta någon för hat, hot och våld, oavsett om de har 20 följare, 1000 följare eller 8 miljoner följare för alla är vi människor, med tankar, känslor och behov.

Oavsett om du är florist, hockeyspelare, undersköterska eller bloggare så ska du kunna få må bra, leva ditt liv och vara ifred. Det finns inget försvar till att behandla någon illa, aldrig någonsin.


Bildkälla

Till dig som skriver elaka saker

Den här texten är riktad till dig som skriver elaka kommentarer till andra.

Jag vill att du funderar på varför du väljer att göra detta. Vad är det som får dig att skriva en elak kommentar om en annan människa och trycka på skicka? Vad är det som får dig att må så dåligt att du känner dig i behov av att trycka ned andra? Kanske är det att du haft föräldrar som svikit dig? En partner som lämnat dig? Kanske du själv blivit mobbad och utstött? Kanske har du haft en dålig dag på jobbet och tar ut din ilska på internet? Kanske du är olycklig på andra punkter i ditt liv.

Vad det än är som gör att du klickar på skicka så vill jag att du ska tänka efter. Tänka över hur detta påverkar personen du skickar det till. Hur det påverkar dig. Hur det kanske påverkar dina nära och kära. Om du skriver att en person är ful, blir den snyggare då? Blir du säkrare i dig själv då? Försvinner dina problem då? Hur hjälper den här kommentaren dig eller någon annan? Och eftersom den inte hjälper någon, varför då säga den?

Jag vill också att du funderar på hur du vill vara som person. Vill du vara någon som människor ser upp till och som folk anser vara en bra person? Vill du vara en förebild för dina barn/blivande barn? Eller vill du vara en människa som sprider hat, negativitet och som lär sina barn att man ska vara elak mot andra? Om du inte vill att dina barn ska utsättas för hat, då ska du inte heller utsätta andra för det. Du behöver inte vara elak mot andra människor för att känna dig värdefull, för du är värdefull utan att kränka andra. Du räcker till och du är bra. Om du mår dåligt över olika saker i ditt liv så finns det annan hjälp att få och du kan hitta sätt att hantera dina känslor på, men detta är inte rätta vägen. Så snälla innan du trycker på skicka, tänk efter en extra gång. Du är bättre än så här och innerst inne vill du förmodligen inte förknippas med någon som är elak.

Du får absolut ha din åsikt, det är ingen som tar den rätten ifrån dig, men att vara elak mot en annan människa är aldrig en rättighet. Du vet inte vad personen du skriver till går igenom och just din kommentar kan få bägaren att rinna över. 


« Tidigare inlägg
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...