Svårare än så är det inte

"Det är ju bara att skaffa ett jobb!"
"Att byta kakel är ju inte svårt. Gör bara så!"
"Det är väl bara att rycka upp sig och må bättre. Tänk positivt!"

Jag ogillar verkligen den här typen av kommentarer. Många människor går med tänket att det är inte svårare än så på väldigt många punkter. Det kan gälla att få ett jobb, att renovera huset, att må bra eller att kunna gå på offentliga toaletter. Tydligen är det svårare än så för många eftersom de kanske inte kan "rycka upp sig", få ett jobb på två dagar eller renovera sitt hus själv. Jag vet inte varför vissa människor tror att allt ska vara så lätt för alla andra bara för de har lätt med en sak...

Vi är alla bra på olika saker och vi har alla våra problem och svagheter. Jag är bra på att planera, men jag är inte bra på att renovera ett hus. Jag är bra på att skriva, men jag är inte bra på kemi. Människor kan vara så otroligt dömande i sitt sätt att uttrycka sig även fast de kanske inte menar det. Men hade det inte varit svårare än så så hade människor förmodligen gjort det de drömmer om och det de vill göra. De hade förmodligen valt att må bra, valt att renovera och skaffa ett jobb om de hade kunnat, men allt är inte så enkelt för alla.

Kan vi inte bara sluta utgå från att alla människor är skapta lika med samma förutsättningar och istället peppa varandra och våra olikheter? Hjälp varandra istället för att trycka ned andra med att det "bara är att göra så" för det är svårare än så...



Idealen fuckar med våra hjärnor

För något år sen gick jag ned ganska mycket i vikt. Jag gick ned ca 12 kg och blev väldigt smal. Jag förstod aldrig då hur smal jag faktiskt var, men jag ser det nu i efterhand när jag kollar på bilder och jag låg faktiskt på undervikt, vilket inte är hälsosamt. Det som egentligen var det jobbigaste med att gå ned i vikt var alla kommentarer man får som kan trigga igång en ätstörning.

"Åh vad fin och smal du blivit!"
"Åh vad duktig du är som gått ned i vikt!"
"Du har drömkroppen ju, så smal och fin!"

Jag gjorde ingenting medvetet för att gå ned i vikt. Jag började träna vilket jag aldrig gjort innan och jag försökte äta mindre godis, men vikten var inte något jag tänkte på och helt plötsligt hade jag rasat i vikt och jag var inte direkt stor innan. Men när man får den här typen av kommentarer så börjar man tänka mer och mer på sin vikt och man börjar fundera på om man var ful innan, eftersom folk säger att man blivit så smal och fin nu... Vikten blev en stor del av mitt liv och jag ville helst se så små siffror som möjligt på vågen för jag fick ju höra vad bra, fin och duktig jag var, men ingen av de som kommenterade brydde sig om min hälsa, varken psykiskt eller fysiskt, för det viktiga var ju att jag var smal.

Det senaste året har jag gått upp lite i vikt igen och efter alla kommentarer jag fick när jag var som smalast så är fortfarande vikten en stor del av mitt liv. Innan jag gick ned de där 12 kg så var inte vikten något jag brydde mig särskilt mycket om. Jag gillade min kropp som den var, men jag fick så mycket komplimanger när jag gick ned i vikt att det blev så viktigt att fortsätta vara smal... Idealen har tagit hårdare på mig än vad jag trodde och jag kämpar varje dag för att jobba bort den där tanken och synen. Jag vill vara nöjd som jag är igen för den känslan är oslagbar... Jag vill inte behöva matas med vad snygg man blir när man gått ned i vikt eller att låren inte får gå ihop. Jag vill inte matas med att magen ska vara platt. Jag vill bara få vara jag och kunna vara nöjd med det...

 

Ska tjocka människor sluta existera?

Vi lever i ett samhälle som besitter ett enormt tjockishat
Vi är så matade med att tjock=fult att vi är så oerhört rädda för att bli tjocka. Kommentarer som: "Du är inte tjock, du är fin!" tittar in titt som tätt på människors konton, som att man inte kan vara tjock OCH fin. De ställs helt enkelt som motsatser till varandra gång på gång.

När tjocka människor lägger upp en bild på sig själva i sociala medier svämmar oftast deras kommentarsfält över med kommentarer som: "Du borde inte uppmana till övervikt! Du vet väl att det är farligt att vara överviktig? Att du syns på bild uppmanar andra till att äta sig feta och sluta röra på sig!" Tjocka människor ska alltså sluta existera för att inte uppmana andra till att bli ohälsosamma. Alltså blir tjock synonymt med lat och ohälsosam varje gång.

Men hur långt ska vi dra detta egentligen? Om jag äter hamburgare på Mc donald's, varför uppmanar inte jag andra till att vara ohälsosamma då? Är det för att jag är smal så jag får äta skräpmat varje dag? Ska vi börja stoppa människor som gymmar för det kan ju uppmana någon till att börja träna och bli så hälsosam att den utvecklar ortorexi (en ätstörning som innebär överdriven träning och nyttigt ätande)? Jag undrar också om vi ska börja förbjuda människor att ta en öl eller ett glas vin för det kan ju uppmana folk till att bli alkoholister? Vi får ju också förbjuda att människor sitter i solen för det kan ju uppmana andra till att sola överdrivet mycket så de får hudcancer.

Det här tjockishatet människor besitter har gått för långt. Idag verkar det som att tjock är bland det värsta man kan vara som människa. Man kan vara tjock och må bra, man kan vara smal och må dåligt för vi vet inte folks hälsa varken fysiskt eller psykiskt av att se deras kroppsform. Vad är livet värt att vara smal och hälsosam om man ändå mår så dåligt att man inte vill leva? Hälsa är så mycket mer än hur ens kropp ser ut, för den psykiska hälsan är minst lika viktig. Så snälla, låt människor få vara som de är för oavsett vad din åsikt än är så kommer det alltid finnas tjocka, långa, smala, korta, mörka, ljusa människor i världen och vi är alla lika mycket värda!


 
Bildkälla

Att bestämma vems liv som är mest värt

Jag är en person som månar väldigt mycket om alla människor och skulle egentligen vilja hjälpa alla som behöver hjälp. Jag vill skänka pengar till UNICEF, samtidigt som jag vill skänka pengar till hjärnfonden, cancerfonden, djur som far illa, till psykisk ohälsa, till fattiga människor här i Sverige. Jag vill hjälpa till att rädda naturen, men tyvärr går det ju inte att hjälpa allt och alla samtidigt även om jag så skulle vilja.

Men oavsett vad man väljer att bry sig om så får man ofta kommentarer som: "Du borde bry dig om det här istället! Tänker du inte alls på detta?!" För det första så känner jag att det ena behöver ju inte utesluta det andra. Även om jag skänker pengar till UNICEF, vem har sagt att jag inte kan skänka även till djur som far illa? Eller att jag inte ger mat till fattiga på gatan? Man kan faktiskt hjälpa till på fler ställen.

För det andra så undrar jag vem som har rätt att bestämma vems liv som är mest värt? Hur kan någon bestämma att man endast ska skänka hit, men absolut inte dit? För det tredje känner jag att det är bra att alla har sin kamp. För om alla skänkte pengar till cancerfonden så finns det ju ingen som kan hjälpa varken fattiga här i Sverige eller andra länder. Det finns ingen som kan hjälpa djuren. Det finns ingen som kan rädda naturen och haven. Att vi har olika kamper är en fin sak tycker jag för då kan vi sprida ut hjälpen.

Det viktiga är väl ändå att man gör något alls tänker jag, så varför inte bara berömma och höja varandra när vi faktiskt försöker hjälpa en medmänniska? Ingen kan göra allt, men alla kan göra något så istället för att klaga på hur andra hjälper till så se till att bidra med det du kan till världen. Kanske kan du volontärarbeta, skänka en slant eller varför inte rensa bort lite kläder du har hemma och skänka till behövande? Många bäckar små som man säger...



Att använda smink

De flesta kvinnor har nog använt smink någon gång, inklusive jag själv.
Jag sminkar mig titt som tätt. Men jag börjar mer och mer fundera på hur det påverkar oss egentligen. Jag är uppvuxen i ett samhälle där smink är för kvinnor. Där smink anses som normalt för att göra oss finare.

Argument som: "Jag sminkar mig för att se piggare ut." eller "Jag sminkar mig för att känna mig finare." uppkommer ofta i diskussioner om smink. Men varför tänker vi kvinnor så ofta på att vi måste se finare och piggare ut? Varför går det bra för män att gå osminkade och se trötta och hängiga ut? Varför duger de som de är oavsett om de har finnar, ringar under ögonen och är slitna när inte vi kvinnor gör det? En man behöver oftast bara ha hela och rena kläder och vara nyduschad så anses han som fräsch och fin nog. Men om vi kvinnor ska på fest så ska vi både sminka oss, fixa håret, ta på oss klackar och sen är vi fit for fight.

Smink anses enligt samhället som en tjejgrej. Män som faktiskt vågar använda smink anses oftast som gay och blir då kallade bög i nedsättande betoning och ifrågasätts. En kvinna som inte använder smink ifrågasätts också. Hur kommer det sig att det är så här egentligen? Det är inte fel att sminka sig för det kan vara en väldigt rolig grej. Det som är fel är hur det får oss kvinnor att nedvärdera oss själva och ifrågasätta oss själva, medan männen oftast slipper måla över sina så kallade "skavanker". Vi tar för givet att kvinnor ska sminka sig och att män ska låta bli. Kvinnor får liksom inte se slitna och hängiga ut för vi förväntas alltid vara så fixade och fina.

Men varför kan vi inte bara vara fina som vi är? Oavsett om vi är män, kvinnor eller hen så är vi ju vackra som vi är. Ibland har vi finnar och mörka ringar under ögonen. Ibland är vi slitna och trötta, men vi är ändå så jäkla bra som vi är! Att kvinnor förväntas vara fixade och snygga sätter en orealistisk press på oss som gör att vi många gånger ifrågasätter oss själva istället.


Att vara smal vs tjock

Jag följer Jessica Pamlin på youtube och älskar verkligen hennes kanal!
För er som inte vet vem hon är så har hon en matkanal kan man nog kalla det, där hon ofta lägger upp mukbangs där hon ofta äter skräpmat. Hon älskar mat och jag tycker det är så härligt att se hennes videos för att hon är sig själv och det är skönt att se någon som inte gör sig till.

Hon har idag över 70.000 prenumeranter, men det finns en grej som har fått mig att fundera lite. Hade en tjock tjej som driver en matkanal där hon äter skräpmat så ofta fått lika mycket prenumeranter och beröm som Jessica? Tyvärr så tror jag inte det, för hade en tjock tjej gjort detta så hade hon fått så mycket hat om hur äcklig hon är, hur ohälsosam hon är och hur hon uppmanar folk till att äta sig tjocka.

Det är så hemskt hur snedvriden denna värld faktiskt är. En smal tjej som äter skräpmat flera gånger i veckan får beröm, medan en tjock tjej med samma matvanor får skit. Människor tycker att det är coolt att äta mycket, men om man äter så mycket så det börjar synas på ens kropp, då jävlar blir det liv i kistan. Man ska ju ha så bra ämnesomsättning så inte ens ett gram sätter sig på kroppen, för annars är man äcklig och ohälsosam.

Jag önskar bara att alla människor kunde få leva som de vill och att samma villkor, rättigheter och skyldigheter ska gälla för alla människor. Att vi inte gör skillnad på folk och folk, för oavsett vilken kroppsform vi har eller vilka matvanor vi har så är vi alla människor med känslor, tankar och behov. 




Jag var 12 år första gången jag fick en bild på en mans penis

När jag var liten var inte internet så stort som det är idag, men jag är ändå uppvuxen med att hänga på internet. Jag började hänga på banana island och lunarstorm när jag var ca 11 år. Det var två communitys som i stort sett var som facebook kan man säga. Jag var ganska nyfiken av mig och började chatta med lite killar på dessa sajter.

En dag får jag ett meddelande från en kille som undrade om jag ville suga av honom. Han var 20 år enligt uppgifterna som stod på hans sida, jag var 11. Jag var nyfiken på sex och svarade lite frågande tillbaka för jag visste ju inte vad suga innebar så han förklarade för mig och han erbjöd sig att även utföra oralsex på mig. Till slut tröttnade jag och blockerade honom istället för jag tyckte det blev obehagligt. Dock var han bara en av alla de vuxna män som kontaktade mig för att prata sex.

När jag hade fyllt 12 fick jag kontakt med en kille som sa sig vara 13 år. Vi fick väldigt bra kontakt och vi bytte nummer med varandra. Eftersom jag aldrig hade haft en kille innan blev han väldigt betydelsefull för mig och jag kände mig kär. Jag hade på den tiden kontantkort på min mobil och varje sms kostade pengar och när jag inte kunde fylla på med pengar gjorde han det åt mig för han ville så gärna ha kontakt med mig. Jag blev superglad och trodde att han menade väl.

En dag bad han om bilder på mig, men eftersom jag inte hade någon kamera i mobilen och inte visste hur man la över bilderna i datorn så fick jag skicka bilder med posten till honom. Det var helt vanliga bilder i mitt flickrum på mitt ansikte. Han lovade att skicka tillbaka bilder på sig, vilket han gjorde. Dock var det inte de bilder jag trodde det skulle vara för det han skickade hem till mig var bilder när han runkade och när han hade lagt sin sats på golvet. Jag blev så rädd när jag fick dessa bilder och berättade direkt för mamma. Hon förbjöd mig med en gång att ha kontakt med denna mannen igen. Bilderna han hade visat på sitt ansikte innan var fejkade och han var egentligen inte 13 år.


En bild på mig när jag var liten när jag lekte artist.



Jag är varken den första eller den sista som har råkat ut för det här. Det blir allt vanligare att små barn råkar ut för grooming, därför tänkte jag ge lite tips till föräldrar där ute.

1. Prata med era barn om internet.
- Fråga dem vad de gör, om någon skriver något elakt till dem. Be dem förklara vilka sidor de hänger på och vilka de pratar med. Du kan också skapa exempelvis en egen facebook och be om att få vara vän med barnet så du kan se lite vilka de skriver med, vilka de är vänner med osv.

2. Informera dem om riskerna.
- Berätta för dem att alla kanske inte är de de utger sig för att vara på internet. Berätta också risken med att skicka bilder och information om sig själv. Prata med dem om detta på ett lugnt och sansat sätt.

3. Visa dem att du alltid finns där och inte dömer.
- Var tydlig med att barnet alltid kan prata med dig om vad som helst, även när det är något de skäms för eller är oroliga över. Var också noga med att inte döma barnet om de kanske har skickat bilder eller information om sig själv. Det är inte barnets fel och om barnet känner att du kommer bli arg eller döma så finns risken att hen inte berättar.

4. Googla och anmäl.
- Det är viktigt att du är insatt i detta ämne så försök ta reda på så mycket som möjligt redan innan något har hänt så du har kunskaper. Internet är vår nya vardag och det kommer förbli en del av barns liv idag och det viktigaste av allt, anmäl till polisen om ditt barn blir utsatt för grooming. Det kan rädda både ditt eget barn och andras barn.

Därför är det viktigt att prata om psykisk ohälsa

Varje år tar 1500 personer livet av sig och varje år genomför 100.000 personer självmordsförsök i Sverige enligt Mind. I åldern 15-29 har självmorden ökat de senaste decennierna, dock är det vanligast med självmord i ålder 50-54. Ca 70% av alla självmord begås av män.

Det är många människor som lider i det tysta, som inte vågar prata om sina problem för att detta fortfarande är ett tabubelagt ämne, trots att vi är så många som mår psykiskt dåligt. Det finns fortfarande en del fördomar om psykisk ohälsa och ingen vill förmodligen ses som svag så därför håller många tyst om det.

Genom att prata om psykisk ohälsa kan vi rädda liv. Vi kan förebygga psykisk ohälsa och självmord om vi ser tecknen i tid och sätter in rätt hjälp i rätt tid. Genom att prata om psykisk ohälsa i skolorna, på jobben, på träningen, på internet och med våra nära och kära kan vi både öka förståelsen och minska skammen.

Det är vanligare än vad vi tror med psykisk ohälsa och det kan drabba vem som helst, när som helst. Därför är det viktigt att det finns ett skyddsnät i vårt samhälle som har rätt kunskap och resurser för att kunna hjälpa människor i tid. Det finns ingen skam i psykisk ohälsa men ändå håller många tyst om sin smärta och när de väl vågar öppna sig finns risken att de blir avvisade av samhället och vården för att det inte finns rätt kunskap och resurser. Det måste det bli ändring på!

Att diskutera och informera om psykisk hälsa och ohälsa räddar liv. Kom ihåg, du har psykisk ohälsa men du är inte din psykiska ohälsa!

 
 Bildkälla

Kalla fakta - Fallet Sannah

Igår kollade jag på Kalla fakta - Fallet Sannah.
Sannah var 15 år när hon anmälde en våldtäkt, men det slutade med att hon själv blev dömd för att ha hittat på allt och fick betala skadestånd till gärningsmannen, trots att det fanns tydliga bevis på att Sannah talade sanning. Hon hade allvarliga skador i underlivet och stora blåmärken på benen. Enligt polisen skulle hon ha orsakat skadorna själv.

Hon hade heller inte rätt till någon juridisk person, vilket gärningsmannen hade. Hon satt alltså där helt ensam utan någon juridisk person och blev ifrågasatt av både polis och andra vuxna människor. När Kalla fakta försöker få tag i dessa åklagare, advokater och poliser avböjer de flesta att ställa upp på en intervju, trots att det finns bevis på att de hanterat fallet fel.

Det här är bara ett av tusentals våldtäktsfall som läggs ned. Detta sker ständigt, ändå undrar människor varför tjejer och kvinnor inte anmäler. Men hur ska man våga anmäla när man vet att det ändå kommer drabba en själv i slutändan? Sannah hängdes ut med namn och bild på internet som tjejen som ljög om våldtäkt och efter det fick hon både våldtäktshot och mordhot.

Sverige som ska vara ett sådant jämställt land som folk säger. Sverige som ska vara ett sådant tryggt land som folk säger, där kvinnor har samma rättigheter som män, hur kommer det sig då att det får gå till så här när det gäller sexualbrott mot kvinnor? När det finns så många tydliga bevis, men de struntar i att kolla upp alla alibi och de tekniska bevisen. Enligt många behövs inte feminism i Sverige, för att Sverige är jämställt redan, men om vi nu är så jämställda så skulle det inte gå till så här i så många fall. 2016 anmäldes över 20.000 sexuella övergrepp. Bara 11% av dem togs till rättegång berättar Stefan Löfven i en partiledardebatt. Är det så här vi ska ha det år 2018? Ska det här verkligen få fortsätta?

Kolla på programmet och våga ta debatten om det här, för det här är inte okej! Kvinnor ska inte behöva oroa sig för att inte bli tagna på allvar när de väl vågar göra en anmälan. Det är samhällets förbannade plikt att hjälpa de som utsätts för brott!

Direktlänk till kalla fakta

 
Bildkälla

Att mista en vän

Som jag nämnt tidigare så brinner jag verkligen för dessa ämnen jag skriver om.
Jag har varit med om väldigt mycket jobbiga saker själv och kan därför sätta mig in i andras måenden på ett annat sätt än vad många andra kanske kan.

Jag skriver ju mycket om feminism och kvinnorättsfrågor och har gjort det ganska länge faktiskt, men i somras hände en grej som fick mig att vilja bry mig ännu mer. Att kämpa ännu mer för att göra skillnad. En av mina barndomsvänner, en tjej som var som min syster blev i juni mördad i sitt hem av en kille hon hade träffat några timmar innan. Hon hade blivit utsatt för upprepat trubbigt våld och avled av förblödning och plågsamma smärtor. Igår torsdag fick han sin dom. Han dömdes för mord, rån och rånförsök i 11 år och 6 månader, dock ska han överklaga straffet.

Jag tycker egentligen att straffet är för lite, men det är ju ändå bättre än inget straff alls...
Jag minns fortfarande känslan när jag fick ett meddelande där en vän frågade om det var vår kompis som hade dött. Jag gick direkt in på hennes facebook och kollade och hennes moster bekräftade att det var hon. Jag bara skrek nej och satte mig ned förtvivlat på golvet... Inte kunde väl min kära, underbara vän vara död...

Misstänkt mord stod det... Hela natten bestod av gråt och att ta in att jag aldrig mer skulle få prata med henne eller höra henne skratta var fruktansvärt. Dagen efter åkte jag och min pojkvän till hennes hem, alltså brottsplatsen och la blommor och tände ljus utanför hennes dörr. Det har varit en lång väntan och en fruktansvärt jobbig period. Att följa minsta lilla notis om vad som händer och hela tiden bli påmind om hur hon led...

Men nu är det förhoppningsvis över och jag hoppas att du har det bra där du är fina Anna! Jag kommer alltid sakna dig och du är så älskad och saknad. Hoppas du har det bra och är med dina katter. Jag älskar dig vännen och är så stolt över vilken kämpe du var! ♥


När man inte längre är en människa, utan bara ett vandrande objekt

- Snygga bröst!
- Fan vilken fin kropp du har!
- Dig skulle jag vilja kn*lla!
- Kan inte du lära mig pole dance och ha en show för mig? ;)

Detta är kommentarer jag får från främmande män flera gånger i veckan och varje gång en sådan här kommentar kommer känner jag ilskan bubbla upp i mig. Hur kan dessa män tro att det är okej att skriva sådana här saker? Hur kan de år 2018 tro att det är okej att behandla kvinnor som objekt som bara finns till för dem?

Vet du hur det känns att inte ses som en människa utan bara ses som en sak, en pryl, ett objekt? Vet du hur det känns att nästan varje gång en främmande man skriver vara rädd för att det ska stå något obehagligt i meddelandet? Att ständigt bli matad med att det spelar ingen roll hur smart, bildad eller klok man är så är det bara ens kropp som spelar roll? Är du kvinna och läser detta så kan du förmodligen känna igen dig i det jag skriver. 

Jag äcklas varje gång en man tar sig sådana här friheter. Jag äcklas varje gång en man sexualiserar kvinnor. Jag äcklas varje gång män ser kvinnor som saker istället för människor. Jag vill inte veta att du tycker mina bröst är snygga. Jag vill inte veta att du tycker jag har en fin kropp. Jag vill inte veta att du vill kn*lla mig. Hur jävla svårt ska det vara att behandla kvinnor med respekt och faktiskt se mer än deras kroppar?!

Nu kanske du som man undrar hur du ska ta kontakt med en kvinna då om du inte får skriva sådana här saker och om du har så svårt för att behandla kvinnor som jämlikar och behandla dem med respekt så kanske du inte ska ta kontakt med dem alls utan hålla dig borta tills du faktiskt vet hur du ska uppföra dig.



Bildkälla

1 av 10 får äta

Snälla, jag ber dig att kolla på Kalla fakta som granskar regeringens avslag om LSS (assistans). Ca 9 av 10 som söker LSS får avslag. 1200 personer har blivit av med sin assistansersättning sedan socialdemokraterna kom till makten. Enligt regeringen är det inget grundläggande behov att andas eller att sondmatas.

1 av 10 får äta. 1 av 10 får andas. 1 av 10 får gå på toaletten. Familjer går i kras. Liv släcks. Är det verkligen så här vi ska ha det år 2018, att några av de mest utsatta i vårt samhälle bortprioriteras och blir trampade på som dörrmattor? I ett välfärdssamhälle som Sverige säger sig vara, ska då inte alla ha samma värde och alla ha samma rättigheter? I ett välfärdssamhälle som Sverige säger sig vara, ska vi då verkligen svika de som behöver oss som mest? Föräldrarna till många av dessa barn som får avslag av LSS måste säga upp sig från sina jobb för att ta hand om sina barn för att de ska överleva. De kan inte försörja varken sig själva eller sin familj, hur ska dessa människor överleva och hur ska de finna kraften att fortsätta kämpa?

Det här är människor som behöver vårt stöd för att överleva. Det här är människor som dör på grund av avslag av LSS. Det här är människor som inte kan andas, äta eller röra sig utan hjälp. Ska vi då verkligen lämna dem i sticket för att komma åt de som fuskar? Hur kommer man åt de som fuskar genom att dra in assistansen för de som behöver det för att överleva?

Detta är inget jag stödjer! Jag är för alla människors lika värde och jag tänker inte hålla tyst om detta! Jag tänker kämpa för varenda människas rättighet till ett värdigt liv!


Man har rätt att klaga

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."
 
Detta är ett citat jag gillar. Vissa saker kan vi inte förändra och vädret är ju en av de få grejerna som i stort sett är omöjligt att förändra då ingen rår på moder jord. Däremot finns det många saker vi kan förändra och som många av er redan märkt så brinner jag för just förändring. Jag vill förändra samhället till det bättre. Jag vill få bort orättvisor och skapa mer rättvisa i samhället.

Men vad krävs för att göra en förändring? Jo, mod och ageranden. Det räcker inte bara med att sitta och vara nöjd och tacksam om man vill förändra något. Vi har mycket att vara tacksamma för i vårt land, men vissa saker är under all kritik och då har man rätt att framföra klagomål och förslag på förbättring. Om vi inte framför våra synpunkter så kommer ju heller aldrig något att förbättras. Vissa saker kan vi förändra och jag är redo att försöka förändra det jag finner är fel i samhället och det jag kan förändra. Oavsett om det gäller sjukvård, bilvägar, kollektivtrafik eller skolmaten så har vi all rätt att framföra våra synpunkter om det vi tycker bör förbättras. Man förändrar inget genom att bara sitta tyst och vara glad för allt man får.

Vi lever i ett bra samhälle, men det finns brister och de måste vi uppmärksamma för att kunna göra skillnad!


5 fördomar om psykisk ohälsa

När man lider av psykisk ohälsa möter man väldigt ofta motstånd i samhället. Det är svårt att bli förstådd och att bli tagen på allvar. Jag tänkte därför lista några av de fördomar jag ofta möter när det gäller psykisk ohälsa.

1. "Människor med psykisk ohälsa är bara hemma för att de är lata."
- Är man verkligen lat för att man dagligen kämpar för att överleva? Är man verkligen lat för att man jobbar så mycket för att vinna över sina hjärnspöken så man knappt har ork att laga mat eller handla? Du kanske skulle vilja byta liv med dessa människor ett tag och gå några steg i deras skor?

2. "Människor som säger sig lida av psykisk ohälsa jobbar inte för att de inte kan något."
- Tror du verkligen att alla 33.000 personer som varje år bli sjukskrivna på grund av utmattningssyndrom i Sverige är hemma för att de bara saknar talang och inte är bra på något? Om du tror det så ber jag dig tänka om och faktiskt tänka ett steg längre.

3. "Psykisk ohälsa finns inte, det är bara något folk inbillar sig."
- Intressant tanke, men du säger alltså emot all forskning och bildade människor som lagt åratal av sitt liv för att forska om psykisk hälsa och ohälsa? Du kanske borde läsa en kurs i psykologi eller i psykiatri så du lär dig lite mer om detta ämne.

4. "Det är ju bara att rycka upp sig och bli glad! Var positiv istället för att klaga!"
- Skulle du säga samma sak till någon med cancer, att det bara är att rycka upp sig så blir allt bra? Om svaret blir nej, varför inte? Varför är det skillnad på sjukdom och sjukdom? Varför får man klaga för värk i ryggen men inte för värk i själen? Ingen väljer att må dåligt, vare sig det gäller cancer eller psykisk ohälsa.

5. "Psykisk ohälsa drabbar bara svaga människor!"
- Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst, när som helst. Det kan hända efter en olycka, det kan hända efter ett dödsfall. Det kan hända efter en otrohet, men det kan också vara så att det bara kommer utan någon egentlig orsak. Det handlar inte om hur bra eller dåligt man har det. Det handlar heller inte om hur stark eller svag man är. Det handlar bara om att man är mänsklig.


Samhällets syn på överviktiga människor

Jag såg en artikel igår där ett överviktigt par hade tagit förlovningsbilder hos en fotograf.
De hade betalat väldigt mycket för det här och när de fick bilderna hade fotografen redigerat kvinnan på bilden mycket smalare. Kvinnan kände sig förödmjukad och kränkt över det här.

Kommentarerna till denna artikeln var skrämmande. Det existerar så mycket fettförakt i detta samhälle och det verkar som det värsta man kan vara i livet är att vara överviktig. Att man är elak eller kränker människor är visst bättre än att vara överviktig verkar det som. Många tyckte att fotografen gjorde rätt och att hon borde vara glad över att bli smalare på bilden. Många tyckte att hon var otacksam och lättkränkt.

Men om vi vänder på det, hade folk tyckt samma sak om det var en smal kvinna som fotografen hade redigerat mycket större? Hade de tyckt att det var lika okej att lägga på 15 kilo så att det ska passa fotografens ideal som att dra av 15 kilo? - Det tror faktiskt inte jag, för att vara överviktig är ju något fult och att vara smal är ju det fina enligt samhället.

Att förändra sin kunds utseende utan kundens tillåtelse är inte okej, vare sig det gäller att förstora eller förminska. Låt bara alla få se ut exakt som de själva vill. Låt överviktiga människor vara stolta över sig själva. Låt dem älska sig själva. Låt dem må bra i sig själva för den psykiska hälsan är minst lika viktig som den fysiska.

 

Bildkälla

All denna okunskap inom dessa ämnen

De ämnen jag skriver om ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
Jag brinner för ämnen som kvinnorättsfrågor, psykisk hälsa, ideal, normer och orättvisor. Mycket för att jag själv har erfarenhet inom alla dessa ämnen. Just för att jag har blivit mobbad, hatat mig själv och min kropp, blivit utsatt för sexuella övergrepp, sexuella trakasserier, hot och hat ett flertal gånger av män och genomgått år av psykisk ohälsa. Men jag brinner också för dessa ämnen på grund av vad jag ser runt omkring mig. Jag ser kvinnor dagligen utsättas för sexuella trakasserier, jag ser människor dagligen lida av psykisk ohälsa, jag ser människor dagligen som blir utsatta för hat och mobbning.

Men jag ser också dagligen människor som inte alls är insatta i dessa ämnen, men som ändå uttalar sig om dem och det upprör mig väldigt mycket. Man behöver inte vara insatt i allt som existerar, för vi alla har olika kamper, men att inte läsa på om statistik och om ämnet man uttalar sig om är för mig väldigt respektlöst.

Att exempelvis säga att de flesta våldtäktsmän får sitt straff, att män utsätts i lika stor utsträckning som kvinnor eller att psykisk ohälsa bara är ett påhitt visar på sådan stor okunskap i dessa ämnen. Jag har själv gjort detta misstaget och har idag lärt mig vad viktigt det faktiskt är att läsa på om saker innan man yttrar sig, för vet man inte vad man pratar om är det faktiskt bättre att bara säga att man inte är insatt i ämnet och inte kan uttala sig om det.

Så snälla, om du vill uttala dig om sexualbrott eller vad det nu än kan vara, se till att ha läst fakta och statistik först så du vet vad du pratar om. Annars är risken att du bara underminerar problemen och kampen för att övervinna dem.

 
Fanny Åström är skapare till denna bild

Jag är den där jobbiga feministen

När jag började inrikta mig på feminism så var jag väldigt "mjuk" i mina åsikter.
Jag visste inte riktigt vad det innebar och jag var likt många andra lite mjäkig, för inte skulle väl jag, en tjej från Grums sticka ut näsan och tycka något radikalt? Inte skulle väl jag gå emot de strukturer och normer vi levt i i så många år, för det är ju så det är, så har det alltid varit var min tanke.

Men när jag började läsa på lite mer och förstod mer om vad dessa strukturer och normer gör mot oss och när jag började våga mer så blev det annorlunda. Idag skulle nog vissa se mig som den där "jobbiga feministen som hatar". Jag försöker väcka diskussioner för att jag är trött på att tystas ned, tryckas ned och möta motstånd hela tiden. Vi är så många kvinnor som dag ut och dag in försöker förändra men vi motarbetas hela tiden. Vi motarbetas av människor som inte vill lyssna men framför allt motarbetas vi av människor som lyssnar men som inte vågar höja sin röst och stötta oss. Hur ska vi kunna förändra om vi hela tiden bara ska sitta tysta som möss och inte våga prata om detta?

De få män jag har i mitt liv är fantastiska och jag älskar dem otroligt mycket. Jag har valt att ha dem i mitt liv för att de är bra människor. Däremot kan jag fortfarande se att mansbilden, alltså bilden av hur en man ska vara har satt sina spår i dem också på olika sätt. Att kulturen av hur en man ska vara, exmpelvis inte visa så mycket känslor som vi växer upp med har format dem också. Det gör dem inte till dåliga människor, men det gäller att se hela bilden och hur ska vi kunna förändra om vi inte får prata, höja rösten och hata denna mansbilden? Jag hatar inte män. Jag hatar inte min pappa, min pojkvän, min morbror eller min manliga läkare. Däremot hatar jag mansbilden, manskulturen vilket har präglat de flesta i vårt samhälle och för att ändra den måste vi vakna och faktiskt se vad den gör.

Vi måste våga diskutera varför så många män är våldsbenägna. Varför 97% av alla anmälda sexualbrott begås av män. Varför 70% av alla självmord begås av män. Varför män är överrepresenterade i stort sett alla former av våld. Världen över våldtar män kvinnor. Världen över trakasserar män kvinnor. Världen över hånar och kränker män kvinnor. Världen över tystar män ned kvinnor. Världen över slåss män med varandra. Den gemensamma faktorn hos dessa män är inte ursprung eller religion. Den gemensamma faktorn är deras kön, att de är män. Vad är det som gör att män tar till våld så lätt? Varför mår män så dåligt att de står för 70% av alla självmord? Varför har män lättare att fastna i alkohol, drog och spelberoenden?

Något beror det på och då måste vi höja rösten för detta påverkar oss alla. Feminismen och exempelvis #metoo kan aldrig gå för långt. Samhället kan aldrig bli för jämställt. Det som däremot har gått för långt är mäns benägenhet till våld och att vi som påpekar detta hela tiden tystas ned och tillrättavisas med att det vi upplever, känner, tänker och tycker är fel. Jag vill förändra mansbilden och manskulturen. Jag är trött på att så många män tar till våld. Jag är trött på att tystas ned och tryckas ned. Den manskulturen som finns idag förstör inte bara för oss kvinnor. Den förstör för blivande män också, som växer upp med att han ska vara den där tuffa, hårda känslokalla människan. Det är dags att män börjar rannsaka sig själva och börjar fråga sig själva hur de påverkats av dessa normer och strukturer, för det påverkar oss alla mer än vad vi kan tro och det är när vi börjar studera vi kan förändra.

 
Bildkälla

Tänk om vi behandlade alla brott på samma sätt som vi behandlar sexualbrott

"Det finns kvinnor som ljuger om våldtäkt. Detta gör att det drar ned trovärdigheten för de som faktiskt blivit våldtagna på riktigt."

Det här är en kommentar som man väldigt ofta ser och hör när man pratar om sexualbrott mot kvinnor och det är oftast män som säger de här sakerna. Jag förstår inte riktigt hur debatten om #metoo kan handla om att misstro kvinnor istället för att faktiskt tro dem. Märker ni inte själva att ni lägger fokus på fel ställe? Istället för att faktiskt se det stora problemet, att MÄN våldtar, trakasserar och kränker KVINNOR så lägger ni fokus på något som i stort sett aldrig händer. 20 300 sexualbrott polisanmäldes år 2016 och 97% av de misstänkta är män. Av de anmälda våldtäktsbrotten utgjordes 3 710 (56 %) av våldtäkter mot vuxna och i 96% (3 560) av dessa fall var brottsoffren kvinnor, medan de i 4%(147) av fallen var män säger BRÅ. Ni väljer alltså att bortse från den mängden av kvinnor som faktiskt talar sanning eller som inte ens berättar för de vet hur de kommer att ifrågasättas och istället lägger fokus på någon enstaka som en gång i tiden ljög? Som någon skrev på instagram, bara för att det finns kannibaler i Sverige så säger vi ju inte att vi äter människor i Sverige. Lika lite kan vi alltså säga att kvinnor ljuger om övergrepp. 

Hur många gärningsmän ljuger inte och säger: "Nej jag våldtog henne inte. Jag trodde hon ville, jag är ingen tankeläsare." och får gå fri för det? Hur många män ljuger inte för att skydda en manlig kompis som gått över gränsen för att han inte vågar säga emot?

Tänk om vi behandlade alla brott på samma sätt som vi behandlar sexualbrott mot kvinnor?

"Gösta blev nog inte misshandlad på stan egentligen. Han slog nog ned sig själv för att sätta dit några andra. Han överdrev bara och hittade på."

"Mikaels hus brann nog ned för att han själv tände på det och bara ville hämnas så därför anklagade han några andra."

"Kalle ljög bara om att han råkade ut för en rattfyllerist för att han ville ha uppmärksamhet."

"Lennart ville nog egentligen bli påkörd, men han ångrade sig efteråt och därför anmälde han."

Snälla, lägg fokuset där det behövs. På att män dagligen tar sig rättigheter till kvinnors kroppar. På att män dagligen tar sig friheten att berätta för kvinnor att deras åsikter, tankar, känslor och upplevelser är fel, överdrivna och påhittade. På att kvinnor inte blir betrodda när de berättar sina historier. På att gärningsmän går fria. På att kvinnor dagligen tystas ned. På att sexualbrott mot kvinnor behandlas annorlunda än andra brott i Sverige. Sluta hålla gärningsmän om ryggen och börja istället stå upp för offren!

 
Bildkälla

Sminkar du dig för din egen skull?

Jag är kvinna. Jag sminkar mig, rakar mig, går i klackar och bryr mig om mitt utseende vilket anses vara det normala idag. Men efter att ha gått en månad utan smink, utan klackar, utan att bry mig särskilt mycket om mitt utseende så frågar jag mig egentligen för vems skull jag gör detta....

Om jag skulle bo på en öde ö, skulle jag verkligen fixa mig så här då? Skulle jag verkligen bry mig om att raka benen, lägga timmar på att få till ögonbrynen och envisas med att gå i klackar? - Det tror jag faktiskt inte. Det pratas ju så ofta om att så länge man sminkar sig, rakar sig eller gör skönhetsingrepp för sin egen skull så är det okej, men när är det för ens egen skull?

När vi gång på gång blir matade med den där sminkade, smala, rakade tjejen som gör olika skönhetsingrepp, är det verkligen vårt eget val då? Självklart kan man tycka smink är roligt, men skulle man verkligen sminka sig om man var den enda i världen som gjorde det?

Det kan vara lätt att tro att det är vårt eget val, men människan är ett flockdjur och vi vill gärna smälta in. Vi vill liksom följa strömmen på något sätt och då är det helt enkelt lättast att följa idealen. För om det enbart handlade om egen vilja, varför skulle så många kvinnor vara missnöjda med sig själva och känna att de behöver ändra sitt utseende med hjälp av smink och skönhetsingrepp och om vi inte påverkas av idealen, varför vill så många kvinnor efterlikna just idealen, inklusive jag själv? Något har ju väckt ett missnöje hos den där kvinnan som opererar sina bröst och hade detta missnöjet väckts om idealet inte funnits?

Om idealet hade varit att alla duger exakt som de är och vi hade fått se tjocka, smala, långa, korta, mörka, ljusa, håriga, hårfria människor hade verkligen så många valt att sminka sig, raka sig och lägga fillers i sina läppar då? - Det tror inte jag, för oavsett hur medvetna vi är om det så påverkar idealen oss alla delvis. Jag skulle aldrig googlat på fillers om jag inte fått höra vad fula små läppar jag har. Jag hade aldrig googlat på silikon om jag inte blivit matad med storbystade silikontjejer överallt.

Jag älskar att raka mig och sminka mig för att jag blivit lärd att göra det. Jag har blivit matad sen barnsben från samhället att det är så det ska vara och då är det självklart att jag tror att jag gör det för min egen skull, för jag mår ju som bäst när jag får komplimanger och får höra vad fin jag är och då väljer man ju att eftersträva idealet istället för att gå emot det och få höra vad äcklig man är, vilket är en ganska enkel matematik.


Det kanske inte är jag som överreagerar, det kanske är du som underreagerar?

Något jag reflekterat över är att kvinnor väldigt sällan verkar få visa andra känslor än glädje och kåthet.
En kvinna ska ju alltid vara glad, positiv och kåt. Hon ska inte vara ledsen eller arg. Detta är något jag upplevt själv, men även sett på andra ställen. Exempelvis i Bonde söker fru så är det en man som pratar om vad jobbigt det är när en kvinna där är känslosam. Svartsjuka är det värsta han vet och han pratar ofta om hur jobbigt det är att hon ibland är ledsen och "gråter sig till saker" som han kallar det.

Jag har upplevt detta med de flesta män jag har träffat i mitt liv eller som jag har haft kontakt med av något slag. De får bli arga, skrika, svära men om jag blir ens lite upprörd, ledsen eller arg så får jag höra meningar som: "Vad du överdriver!" "Vad överkänslig du är!" "Skrik inte så" eller "Men lugna ned dig nu!" enbart av att jag kanske bara höjer min röst lite.

Detta har gjort att jag känt mig väldigt hämmad. Detta har gjort att jag känner mig så enormt jobbig som känner saker och som reagerar på saker ibland. Men vem säger att det är jag som är överkänslig och överreagerar? Det kanske är du som är underkänslig och som underreagerar, har du tänkt på det? Jag vill inte känna mig hämmad och jobbig när det är min fulla rätt som människa att visa känslor. Jag har rätt att vara arg, upprörd, ledsen, rädd, orolig, glad. Jag har rätt att känna alla känslor och jag är bara människa, ibland gråter jag, ibland är jag arg och skriker/höjer rösten. Ibland skrattar jag.

Jag är en känslomänniska, jag har väldigt lätt att visa känslor och ibland kan jag absolut överreagera, men det kan du också göra ibland för vi är bara människor. Jag vet att samhället många gånger kan se oss känslomänniskor som svaga, men är det inte väldigt starkt att visa sig sårbar? Att våga visa sina känslor för både sig själv och andra människor. Det krävs mod för att visa sina känslor och det ser jag som en stor styrka!

 
Bildkälla

« Tidigare inlägg
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...