Hur är det att vara livstids sjuk?
"Hur kändes det att få beskedet att du har giftstruma?"

Detta var en fråga jag fick nyligen faktiskt. Eftersom jag bara var 7 år när jag fick min sjukdom så kommer jag faktiskt inte ihåg själva beskedet. Det jag minns är att jag tyckte det var kul att vara på sjukhusen eftersom man alltid fick bokmärken, klistermärken eller leksaker. Pappa var alltid med mig och såg till att göra mina sjukhusbesök till något roligare än vad det egentligen var. Jag var ju van sen innan att tillbringa mycket tid på sjukhus i och med Sofie, min syster är så funktionshindrad . Jag tillbringade en stor del av min barndom på sjukhus, både för min egen del och för Sofies del. Det var alltid olika möten, prover, undersökningar av alla möjliga slag.

När jag skulle opereras och ta bort min sköldkörtel så var jag jätterädd. Jag ville verkligen inte göra det, men pappa var med mig hela tiden och såg till att leka med mig i lekrummen så mycket som möjligt så jag fick bearbeta smärtan av att vara så sjuk. Jag minns att jag alltid skämdes för att vara så sjuk. Jag var ju alltid borta från skolan eftersom jag hade olika sjukhusbesök, jag skulle ta olika prover och jag hamnade ju i puberteten som 7-åring så givetvis var det jobbigt att duscha i skolan. 

Men den som gav mig perspektiv på allt var egentligen Sofie eftersom hon lever mellan liv och död varje dag. Jag var 7 år när jag fick börja ta en hormonspruta i magen för att stoppa utvecklingen av puberteten. Pappa undrade hur jag klarade detta och jag svarade: "Detta är ingenting, Sofie har det värre!" Just för att hon lever sitt liv genom andra, hon kan inte göra något själv, samt att man vet aldrig om hon snart bara försvinner upp i himlen just för att hon är så sjuk som hon är. Det är fortfarande mycket sjukhusbesök för både mig och Sofie och så kommer det alltid att vara. Jag äter medicin på livstid, det är blodprover och regelbundna kontroller hela tiden och kommer fortsätta att vara. Men jag har blivit starkare av det, jag har lärt mig mycket om livet genom att vara så sjuk och ha en sådan dödligt sjuk syster. Jag tackar Gud varje dag för det jag har. ♥

#1 - FrökenTV, bloggen om tv och film

sv: ja, visst är det

#2 - Annika

SV: tack så mycket :)

#3 - LIL' BABUSTYLE - Drömmen om att jobba som fotograf utomlands

Jag lever också med en sjukdom som jag inte kommer ifrån.. Fick den dock när jag var 13-14, men fick den bekräftad i vintras...

Jag hamnade i puberteten när jag var 8 år, givetvis var det jobbigt, men hittills har jag klarat det. Jag är den yngsta i vår släkt. Farmor var 9, mamma 11.

#4 - ida

Du är stark!

#5 - Anonym

Varför är det fel på alla er? Alltså på dig och dina syskon? Inte så vanligt :s

Svar: Jadu pappa kanske läste Aftonbladet under befruktningen. :-P
Evah Åberg

#6 - MICHELLE R - 15åring med Spastisk Diplegi

Blev diagnoserad med mina sjukdomar när jag föddes, därför har jag ej känt av SMÄRTA/upplevelse från hur de var att få dom. Dock har jag problem med en av dom nu idag o haft det nu i 3år. Väldigt jobbigt! Va stark du med! <3