Inatt som var kunde jag sova lite bättre än vad jag har gjort på över en vecka nu.
Har inte somnat förrän runt en halv 7 på morgonen och har verkligen känt hur dåligt jag har mått av det. Igår bröt jag ihop när jag var på toa för att jag egentligen är så övertrött. Så inatt somnade jag strax efter kl 2 vilket var skönt. Men flera gånger vaknade jag i panik och kände en stor tomhet. En tomhet som inte går att förklara i ord hur den känns... Jag är så trött på att känna så här, så trött på att vara trött. Så trött på att känna tomhet, rädsla och ensamhet. Så trött på att känna ångest. Jag vill så gärna våga tro igen. Jag vill så gärna våga känna glädje och lycka, men känslan över att saker alltid kommer att gå snett, känslan över att saker upprepar sig om och om igen och frågor som vad meningen med livet är återkommer hela tiden. För är det verkligen värt att kämpa? Vad kämpar man för och kämpar man förgäves? 

Det sägs att det som inte dödar det härdar och man blir allt starkare efter vägen. Men vad händer om man hinner bli så trasig på vägen då? Kan man bli hel och fixad igen då? Bara för någon vecka sen kände jag riktig lycka, jag mådde bra och var på väg till det liv jag vill leva, men det försvann snabbt och nu känner jag ingen motivation till något alls, förutom att skriva. Min livsglädje måste bli påfylld igen...