Kära personal på mitt gymnasium,
när jag började på er skola så trodde jag att livet skulle bli lite lättare. Att jag skulle slippa bli mobbad och utstött som jag blev på högstadiet. Men ack så fel jag hade...
När jag började hos er var jag en väldigt trasig person. Jag lider av ett kroniskt hälsotillstånd där jag har opererat bort min sköldkörtel och har mindre kraft och energi än vad många andra har, men jag lider också av generaliserat ångestsyndrom samt panikångest. Jag hade varit väldigt mobbad i högstadiet och var därför otroligt rädd och skör som person och jag hade även läkarintyg både från BUP och från min läkare om min giftstruma. I det läkarintyget stod det att jag inte kunde delta lika mycket som andra och hade därför rätt att jobba mycket hemifrån. Ni skulle alltså hjälpa mig att få en så bra skolgång som möjligt, men vad gjorde ni istället? - Jo, ni gjorde den till bland det värsta jag har varit med om.
Några veckor innan skolavslutningen i 1:an blev jag kallad till ett möte där rektorn hade bestämt att jag skulle gå om för jag inte hängde med. Jag hade inte ens fått reda på att jag låg så mycket efter i skolarbetet för ingen lärare hade informerat mig och när jag bad om uppgifter att göra hemma så fick jag inga. På mötet får jag höra av dig, min rektor att jag är den värsta skolkaren du någonsin hade träffat på och att du tyckte att jag skulle börja plugga på distans i Kalmar, för man ska inte blanda äpplen och päron. Jag satt till och med och grät eftersom jag inte var beredd på att få höra hur dålig jag var när jag faktiskt var sjuk och hade intyg från läkare.
Jag och mina föräldrar lyckades kämpa så jag fick plugga upp mina betyg under sommaren och jag började 2:an med de andra. Men samma sak skedde även då. Jag fick inte mina uppgifter från er lärare och om jag väl fick dem så rättade ni dem inte. Ni pratade också om att jag har haft så mycket frånvaro sen innan och när jag ville berätta bakgrunden till varför, så sa rektorn: "Vi ska inte prata om det som varit". Ingen av er var intresserade av att läsa mina läkarintyg och ni sa att ni inte hade med det att göra. Hur kunde ni då döma mig så hårt, om ni inte ens visste min bakgrund? Ni hade bara bestämt er för att jag var lat och hemsk, fattar ni hur hemskt det kändes för mig?
Jag började 3:an och skulle börja med mitt projektarbete, men min kära rektor hade inte tid att svara på några frågor angående detta, för han skulle iväg och handla kalsonger på dressmann. Jag fick inte hjälp någonstans i från så jag beklagade mig för en klasskompis. Då kommer bibliotekarien och säger: "Så går det när man väntar till sista dagen." Jag berättade vad som hänt och varför mitt projektarbete blev försenat. Då svarade hon: "Ja du var väl lat och inte gjorde ett skit!" Förstår du hur det sårade mig när du sa så, att du antog direkt att det handlade om att jag var en lat skolkare som totalt sket i allt, när jag egentligen kämpade röven av mig?
Ni slutade skicka in papper till CSN och sa att jag inte ens gick i skolan när jag faktiskt var där så mycket som jag orkade. Jag blev också återbetalningsskyldig för det jag hade fått. CSN hade också läkarintyg men kunde inte göra något förrän ni började skicka in papper igen, vilket ni aldrig gjorde. Jag kontaktade olika lärare gång på gång för att ni skulle rätta mina uppgifter som jag hade lämnat in, men ni bara ignorerade det eller så hade ni slarvat bort mina uppgifter så jag gick ut med IG i vissa kurser, trots att arbetet var gjort och fick därför göra om dem på komvux. Jag fick göra om så otroligt mycket arbeten för att ni slarvade bort dem eller inte rättade dem. Inte ens syon eller skolsyster brydde sig och jag kände mig så otroligt ensam och värdelös. Allt jag hade velat var att ni kunde samarbeta med mig och hjälpa mig så gott som ni kunde.
Ni fick min gymnasietid att bli ett helvete och ni sänkte min självkänsla till botten, men jag lyckades få bra betyg när jag började på komvux och fick enorm beröm av mina lärare och rektorn där. De såg vad jag gjorde och min svensklärare började till och med att använda mina texter som undervisningsmaterial och det fick mig att känna att jag vann över min gymnasieskola!
När jag började hos er var jag en väldigt trasig person. Jag lider av ett kroniskt hälsotillstånd där jag har opererat bort min sköldkörtel och har mindre kraft och energi än vad många andra har, men jag lider också av generaliserat ångestsyndrom samt panikångest. Jag hade varit väldigt mobbad i högstadiet och var därför otroligt rädd och skör som person och jag hade även läkarintyg både från BUP och från min läkare om min giftstruma. I det läkarintyget stod det att jag inte kunde delta lika mycket som andra och hade därför rätt att jobba mycket hemifrån. Ni skulle alltså hjälpa mig att få en så bra skolgång som möjligt, men vad gjorde ni istället? - Jo, ni gjorde den till bland det värsta jag har varit med om.
Några veckor innan skolavslutningen i 1:an blev jag kallad till ett möte där rektorn hade bestämt att jag skulle gå om för jag inte hängde med. Jag hade inte ens fått reda på att jag låg så mycket efter i skolarbetet för ingen lärare hade informerat mig och när jag bad om uppgifter att göra hemma så fick jag inga. På mötet får jag höra av dig, min rektor att jag är den värsta skolkaren du någonsin hade träffat på och att du tyckte att jag skulle börja plugga på distans i Kalmar, för man ska inte blanda äpplen och päron. Jag satt till och med och grät eftersom jag inte var beredd på att få höra hur dålig jag var när jag faktiskt var sjuk och hade intyg från läkare.
Jag och mina föräldrar lyckades kämpa så jag fick plugga upp mina betyg under sommaren och jag började 2:an med de andra. Men samma sak skedde även då. Jag fick inte mina uppgifter från er lärare och om jag väl fick dem så rättade ni dem inte. Ni pratade också om att jag har haft så mycket frånvaro sen innan och när jag ville berätta bakgrunden till varför, så sa rektorn: "Vi ska inte prata om det som varit". Ingen av er var intresserade av att läsa mina läkarintyg och ni sa att ni inte hade med det att göra. Hur kunde ni då döma mig så hårt, om ni inte ens visste min bakgrund? Ni hade bara bestämt er för att jag var lat och hemsk, fattar ni hur hemskt det kändes för mig?
Jag började 3:an och skulle börja med mitt projektarbete, men min kära rektor hade inte tid att svara på några frågor angående detta, för han skulle iväg och handla kalsonger på dressmann. Jag fick inte hjälp någonstans i från så jag beklagade mig för en klasskompis. Då kommer bibliotekarien och säger: "Så går det när man väntar till sista dagen." Jag berättade vad som hänt och varför mitt projektarbete blev försenat. Då svarade hon: "Ja du var väl lat och inte gjorde ett skit!" Förstår du hur det sårade mig när du sa så, att du antog direkt att det handlade om att jag var en lat skolkare som totalt sket i allt, när jag egentligen kämpade röven av mig?
Ni slutade skicka in papper till CSN och sa att jag inte ens gick i skolan när jag faktiskt var där så mycket som jag orkade. Jag blev också återbetalningsskyldig för det jag hade fått. CSN hade också läkarintyg men kunde inte göra något förrän ni började skicka in papper igen, vilket ni aldrig gjorde. Jag kontaktade olika lärare gång på gång för att ni skulle rätta mina uppgifter som jag hade lämnat in, men ni bara ignorerade det eller så hade ni slarvat bort mina uppgifter så jag gick ut med IG i vissa kurser, trots att arbetet var gjort och fick därför göra om dem på komvux. Jag fick göra om så otroligt mycket arbeten för att ni slarvade bort dem eller inte rättade dem. Inte ens syon eller skolsyster brydde sig och jag kände mig så otroligt ensam och värdelös. Allt jag hade velat var att ni kunde samarbeta med mig och hjälpa mig så gott som ni kunde.
Ni fick min gymnasietid att bli ett helvete och ni sänkte min självkänsla till botten, men jag lyckades få bra betyg när jag började på komvux och fick enorm beröm av mina lärare och rektorn där. De såg vad jag gjorde och min svensklärare började till och med att använda mina texter som undervisningsmaterial och det fick mig att känna att jag vann över min gymnasieskola!
23 kommentar(er)
