Jag lyssnade på ångestpodden för några dagar sen och där pratade de om att vara nostalgisk och längta tillbaka till det som har varit. Innan jag träffade min pojkvän kunde jag längta tillbaka till massor av saker och vilja vara där igen. Jag tänkte på hur glad jag var vid det tillfället, vad jag gjorde det året och så vidare och hade väldigt svårt för att liksom tänka framåt.

Så är det inte idag. Självklart kan jag ibland längta tillbaka till saker, särskilt till barndomen, men inte alls på samma sätt. Nu för tiden längtar jag framåt, även om det bara är för några veckor fram. Jag längtar efter att bilda mig en familj med honom, att bli sambo, att gifta mig. Jag längtar till att få inreda vårt gemensamma hem. Idag ser jag inte bakåt så mycket som jag gjorde innan, för nu ser jag en ljusare framtid.

Även om jag fortfarande kämpar mot min ångest och har dagar där jag mår skit så ser jag mycket ljusare på framtiden. Det här känns så rätt på något vis så jag vågar hoppas och tro. Ibland tar min oro över och jag tänker att jag kommer dö olycklig, men det är okej att den gör det ibland. Jag är bara människa.

Lever du i nuet eller är du en person som befinner dig mer i dåtid eller framtid? Berätta gärna i kommentarerna! :)