Igår var det en hemsk dag rent ut sagt och ingenting funkade. Alltså jag älskar att vara mamma och jag älskar Melvin så hela kroppen gör ont, men när ingenting duger utan det är skrik i stort sett hela tiden så tar det på krafterna. När man testar allt men han fortsätter skrika, samtidigt som man själv gråter förtvivlat både av trötthet, maktlöshet och att man tycker så synd om honom. Man vill ju bara att ens barn ska må bra liksom...
Sen kommer mina katastroftankar in i bilden ibland också då jag fortfarande inte är helt fri från dem och kanske aldrig blir det heller. Tankar som; Är det kolik? Är han en high need baby? Kan min ångestproblematik vara ärftlig? Kommer det fortsätta vara så här? Jag får så mycket tankar under dessa stunder och jag känner mig verkligen som världens sämsta mamma när jag inte kan trösta honom. Innerst inne vet jag ju att bebisar skriker och att jag inte alls är en dålig mamma, men när det blir för mycket så dömer jag mig själv så hårt. Jag liksom hittar fel på allt när det gäller mig själv och jag börjar till och med känna mig ful utseendemässigt, hur sjukt är inte det egentligen? Det känns i stunden som jag inte duger till någonting, som att jag är den fulaste, sämsta och konstigaste människan på jorden typ...
Jag och Melvin har så mycket mysiga stunder också. Där vi ligger i babygymmet, där vi dansar, myser eller sover tillsammans. Ingenting kan slå det och just då känns allt bara så bra. Men jag tror också de dåliga stunderna blir värre på grund av corona för jag känner mig så isolerad här hemma och ensam... Jag kan knappt träffa min familj just nu och är inte ute mer än på promenader i stort sett så det blir verkligen både tråkigt och ensamt och eftersom jag redan har problem med ångest så blir det ju inte direkt lättare med sömnbrist, en ledsen bebis och allt prat om corona. Men jag hoppas verkligen att allt snart ordnar upp sig. Både när det gäller corona, mina känslor och Melvins skrik.
