Klockan är över 02 och jag borde egentligen sova, men jag kan verkligen inte... Har legat i sängen och försökt i flera timmar, men det går liksom inte. Och snart kommer säkert Melvin vakna, men jag börjar bli van att bara sova någon enstaka timme.
Jag känner mig bara så otroligt ångestfylld och ledsen. Dennis jobbar mycket nätter och det är verkligen superjobbigt tycker jag. Ensamheten blir så stor liksom för jag sover själv och sen är själv (med Melvin) hela dagen när han sover så hela dagarna är liksom så ensamma på något sätt. Sen tar det så klart på krafterna att ta allt ansvar för Melvin både dag och natt för jag får liksom aldrig andas ordentligt. Och nu under denna jävla pandemin så är det så svårt att aktivera sig också och man blir liksom hemma så mycket, vilket börjar tära på mig. Ändå är jag en hemmamänniska som inte direkt har ett socialt liv, men nu när man liksom inte kan så blir det värre. Jag saknar flera av mina nära och kära så mycket....
Usch, det känns verkligen så himla jobbigt just nu. Faktiskt längesen jag kände mig så här himla ledsen och det är faktiskt längesen jag bara satte mig ned och skrev rakt från hjärtat hur det känns i detta nu. Jag kände att jag behövde få skriva av mig lite och även prata öppet om psykisk ohälsa, för även om jag har kommit långt med mitt mående så lider jag fortfarande av ångest. Jag försöker liksom att se det positiva och hitta saker att göra hela tiden, men det är svårt. Det är också så svårt att veta hur jag ska aktivera Melvin som bara är 11 månader för vi båda blir så uttråkade. Vi leker, lyssnar på musik, dansar, promenerar, tränar på att gå, han är med mig när jag lagar mat, städar, duschar osv men vad mer liksom? Känns just nu som jag håller på att bli tokig...
Aja, jag ska försöka sova igen så får vi hoppas att allt känns bättre när jag vaknar. Hoppas du som läser detta mår bra i alla fall!
18 kommentar(er)
