Jag är en sådan där människa som är väldigt dålig på att vara i nuet. Jag vill hela tiden komma till nästa punkt och behöver hela tiden saker att se fram emot. Jag är också en person som är dålig på att vara ensam och det har jag nog egentligen alltid varit, men det är nog först efter att jag blev mamma och denna pandemin kom som jag verkligen insett det. Jag har nog aldrig tänkt på det på det sättet jag gör nu. Som barn ville jag sällan vara på mitt rum och leka. Jag ville hellre vara bland de andra, även om jag lekte självständigt många gånger.

Ensamheten sitter i mig själv

Det är så konstigt med min hjärna egentligen, för jag kan tänka tankar som: "Om Melvin får ett syskon så kommer de kunna leka med varandra när de blir äldre och när de är mer sociala och man kan umgås på ett annat sätt så kommer jag känna mig mindre ensam." Men jag vet ju att problemet med ensamheten sitter i mig själv och det måste jag jobba med. Även på detta att vara mer i nuet och vara nöjd där jag är för stunden.

Kanske beror det också på att jag inte känner någon i orten jag bor i. Min familj bor 1 timme bort med bil och Dennis familj bor 30 minuter bort med bil. Ibland önskar jag så bara att det var närmare till folk och att jag hade någon i närheten som spontant kan komma över på en kaffe i en timme eller så utan att det behöver planeras så mycket. Typ att det bara var promenadväg så kunde man ses en sväng.

Fylla dagarna med liv

Oavsett vad så måste jag jobba på detta med att vara ensam. Det är ju liksom inte hela världen. Det är inte farligt och jag klarar det. Jag vet bara inte riktigt vad det är som gör att jag har så svårt med ensamhet, vad det är som gör att jag känner mig nedstämd och svag när jag är ensam, särskilt på kvällarna. Men det är något jag måste ta reda på och försöka lösa, för jag vill liksom ha livskvalité. Känna att jag lever och tar vara på det liv jag har. Jag vill kunna fylla dagarna med liv, inte fylla livet med dagar.