Att tycka det är jobbigt att vara mamma

Jag älskar att vara mamma, men alltså fan vad jobbigt det är ibland. De där dagarna när man säger nej en miljon gånger, försöker avleda och vara tålmodig men ändå är barnet överallt, hela tiden... Är det inte att försöka riva ned spegeln från väggen så är det att klättra i soffan, på soffbordet eller att slå leksaker i tv:n. Och de där blöjbytena när han aldrig ligger still utan det skriks, kryps iväg, klättras och det är ett helvete att få göra rent och få på en ny blöja så man är helt svettig efteråt. Eller de där stunderna när han inte får som han vill och lägger sig ned på golvet och skriker...

Att drömma om de där lugna stunderna

Melvin är det bästa som hänt mig och jag skulle inte byta bort honom mot något i hela världen. Men jag ska inte sticka under stolen med att jag vissa dagar drömmer mig tillbaka till den där spontaniteten innan barn. Till de där lugna stunderna. Till de där sena sommarkvällarna där man kunde sitta ute i trädgården utan att behöva tänka på att man snart måste upp igen. Jag ska erkänna att jag ibland saknar de där stunderna med bara Dennis, som par utan att vara föräldrar. Att få gå ut på restaurang och äta en bit i lugn och ro. Att få dra sig på morgonen eller bara ligga i solstolen och slappna av.

Jag visste så klart att det skulle vara jobbigt med barn och jag visste så klart att livet inte blir detsamma som innan eftersom det nu finns en annan individ att ta hänsyn till, men man måste få känna att det är jobbigt och man måste få erkänna att man känner det. Man älskar inte sina barn mindre för att man ibland tycker det är jobbigt och de är inte oönskade för att man ibland vill vara ensam. Trots att jag vet att det är fullständigt normalt och helt okej att känna så här så får jag dåligt samvete för jag tänker på de som har barn som blir sjuka och kanske dör eller på de som aldrig får barn och den sorgen det innefattar och det blir så dubbla känslor i mig när jag vet att det är okej att känna som jag gör, men att jag ändå får dåligt samvete för mina känslor och tankar. Det blir en krock liksom mellan ängeln och djävulen där ängeln försöker bekräfta mig och visa att man får tycka det är jobbigt och djävulen försöker trycka ned mig med att jag inte uppskattar det jag har och att det finns de som har det värre.

Jobbigare om jag själv mår dåligt

Jag är lyckligt lottad som har min älskade son och det vet jag, men jag tycker också det är jobbigt ibland och det är jobbigare de dagar där jag själv mår dåligt på något sätt. De dagar där jag har mycket ångest, är trött eller vad det kan vara. Och även om jag tycker det är jobbigt så är det självklart värt det. Jag försöker tänka att detta kommer gå över. Det kommer bli bättre, det kommer bli lättare. De här jobbiga känslorna och stunderna kommer inte alltid att finnas här.